3 september 2002

Sedan tolv år stöder och deltar de nordiska länderna i ekonomiska sanktioner mot Irak. Sanktionspolitiken har betecknats som "ett pågående folkmord" av flera höga FN-tjänstemän - inklusive Denis Halliday, Hans von Sponeck och Jutta Burghart - och av representanter för ett stort antal FN-organ och hjälporganisationer. FN:s egna rapporter är vid det här laget välkända: som en direkt följd av sanktionerna och även bombningarna har ca 1,5 miljoner människor dött. Enligt Unicef dör 5000 barn i månaden av brist på mat, mediciner och rent vatten, svårt skadad infrastruktur och en krossad ekonomi. Genom sitt stöd för sanktionspolitiken deltar Sverige och Danmark i ett brott mot mänskligheten.

Under sanktionerna har inga undantag gjorts för import av utrustning och kemikalier för vattenrening. Utan sådan utrustning har invånarna i detta ökenland ingen tillgång till rent dricksvatten. I FN:s Säkerhetsråd har USA och Storbritannien vid 18 olika tillfällen blockerat kontrakt för utrustning och kemikalier för vattenrening trots vetskapen att denna politik har lett till epidemier av sjukdomar som kolera, tyfus etc. Ett nytt sanktionsprogram infördes genom FN-resolution 1409 i maj 2002 men det är fortfarande förbjudet att importera vattenreningsförnödenheter och även en del medicinsk utrustning

Sanktionerna har inte lett till demokratiska förändringar - tvärtom. Det civila samhället håller på att malas sönder, Saddam Husseins ställning i Irak har stärkts och den interna oppositionen försvagats.

Hela tiden har USA och Storbritannien utfört bombräder mot landet, särskilt intensivt under våren 2002.

Nu försöker USA att skapa acceptans hos en motsträvig värld för ett storskaligt militärt krig mot Irak. Iraks påstådda hot mot omvärlden framställs som motivet för ett sådant angrepp som återigen skulle leda till fruktansvärda civila dödssiffror och skador på det civila samhället.

I februari 2002 inrättade Pentagon en ny myndighet för informationskrigföring "The Office of Strategic Influence" (OSI). På grund av den häftiga internationella reaktionen mot planerna att sprida desinformation genom internationella media övergavs planerna officiellt. Men spridandet av strategisk och taktisk desinformation kan ske genom andra officiella kanaler och därför gör man klokt i att vara skeptisk mot den "information" och de "nyheter" som utgår från det politiska och militära etablissemanget.

Ett exempel på den typ av felaktig information som är i omlopp just nu är ryktet om Iraks enorma vapenarsenaler som nu sprids i internationella media för att förbereda allmänheten för ett totalt krig mot landet. Det finns inga bevis för påståendena om sådana vapenarsenaler. Däremot finns det gott om avvikande röster, även om de har svårare att göra sig hörda. När The Wisconsin Project On Nuclear Arms Control (WPNAC), gav ut en falsk rapport om att Irak hade utfört ett hemligt kärnvapenprov 1989 bemöttes den av The Independent Commission on the Verifyability of the Comprehensive Test Ban Treaty (CTBT) Enligt kommissionens rapport förekom ingen seismisk aktivitet inom 50 km från den uppgivna testplatsen 1980 - 1999, vilket visar att inga kärnvapenprov utförts under den tiden.

The International Atomic Energy Agency (IAEA) gjorde sin årliga inspektion i Irak under fem dagar i januari i år och dess chefsinspektör Anrzey Pietruwski rapporterade till Reuter att Irak samarbetat helt och att inspektionsarbetet kunnat utföras utan störningar (Reuter 31/1-02)

Hans Blix, tidigare chef för IAEA, konstaterade i en intervju i Sveriges radio i maj 2000 att Iraks kärnvapenkapacitet var fullständigt krossad år 1998 och att dess missilkapacitet var tillräckligt förstörd för att tillfredsställa inspektionskriterierna. Hans Blix är förvisso ingen duva i sammanhanget och är en stark företrädare för sanktionspolitiken men han är inte beredd att sprida falsk information för att främja dess upprätthållande till varje pris.

Hans uppfattning om Iraks avväpnande stöds av Major Scott Ritter från amerikanska marinkåren. Han deltog i Gulf-kriget och senare var han chef för FN:s vapeninspektion (UNSCOM) i Irak 1991 - 1998I. I The Guardian (19/10 - 01) yttrade han:" Under de strängaste on-site inspektioner i vapenkontrollens historia nedmonterades, förstördes och oskadliggjordes Iraks biologiska vapenprogram i hundratals oanmälda inspektioner.Den största anläggningen för biologiska vapen….. sprängdes i luften och all dess utrustning förstördes. Andra anläggningar mötte samma öde….. Dessutom utsattes Irak för ingående heltidskontroller av alla anläggningar med potential för biologiska vapen: bryggerier, djurfoderfabriker, vaccin- och medicinfabriker, universitetens forskningslaboratorier och alla sjukhus utsattes för upprepade inspektioner."

I ett föredrag på Sul Ross State University i Texas i november 2001 sa han : "Irak utgör inte ett hot för någon, det är ett förött land som inte har haft en chans att återupprusta"

Major Ritter förespråkar återupptagna vapeninspektioner, ett fortsatt vapenembargo och ett omedelbart hävande av de ekonomiska sanktionerna.

I USA är amerikanska politiker väl medvetna om Iraks militära svaghet. Några av dem talar klarspråk: William Powell, försvarsminister under Clinton-administrationen sade vid sin avgång till tillträdande president Bush: "Irak utgör inte längre ett hot mot sina grannar" Och nuvarande utrikesminister Colin Powell uttalade sig i det amerikanska TV-programmet "Face the Nation" angående Iraks militära status.: "Den där miljon-armén som fanns för tio år sedan är borta…. Han (Saddam Hussein) har en mycket mindre armé som inte längre kan invadera sina grannar"

Men den falang av Bush-administrationen som valt att ignorera detta har tyvärr visat sig vara den starkaste och planerna på ett storskaligt militärt angrepp på Irak är nu långt framskridna.

En attack mot Irak skulle påverka hela den explosiva regionen. Ändå verkar USA, ett land som ligger tusentals mil från området, fast beslutet att "försvara" Iraks grannar, mot deras vilja. Det arabiska toppmötet i Beirut i mars tog tydligt avstånd från en attack mot Irak: "Vi tillbakavisar allt hot om att attackera arabiska länder, särskilt Irak." Dessutom krävde Arabförbundet " upphävande av sanktionerna och ett slut på bestraffningen av det irakiska folket"

Även andra politiska ledare runt om i världen har opponerat sig mot USA:s hot. Massoud Barzani, ledare för Kurdiska Demokratiska Partiet i Irak sade nyligen:" Den irakiska frågan kommer inte att lösas genom militära eller hemliga aktioner." I England har många medlemmar av Labourpartiet uttryckt starkt motstånd mot Tony Blairs stöd för amerikanska aktioner mot Irak, inklusive en storskalig militär invasion. Många EU-länder och även Ryssland och Kina har motsatt sig USA:s planer.

Medan det irakiska folket lever under detta krigshot fortsätter de dödsbringande ekonomiska sanktionerna. Trots den stadigt växande internationella opinionen mot dem har USA och Storbritannien insisterat på att de ska fortsätta så länge vapeninspektörerna inte släpps in i Irak och - på senare tid - så länge Saddam Hussein sitter kvar vid makten.

Men med tanke på de omständigheter under vilka vapeninspektörerna lämnade Irak i december 1998 är det svårt att tro att USA och Storbritannien har något allvarligt engagemang för vapeninspektioner. Den 28 juli intervjuades ambassadör Rolf Ekéus, FN:s administrative chef för UNSCOM 1991-97, på Sveriges Radio. Han avslöjade att FN-inspektörerna under dessa år utsattes för ständiga påtryckningar från USA att skapa krissituationer med den irakiska regeringen, och även att utnyttja inspektionssystemet som täckmantel för andra verksamhetsområden utanför FN:s mandat. Att söka ta reda på Saddam Husseins uppehållsort och spionera på Iraks säkerhetstjänst och dess konventionella vapensystem är exempel på sådana aktiviteter. I sin dokumentärfilm "Shifting Sands" beskriver f.d. UNSCOM-inspektören Major Scott Ritter hur chefen för programmet, Richard Butler, avsiktligt provocerade fram en försämring av relationerna med Irak för att kunna rättfärdiga tillbakadragandet av UNSCOM- teamet och bombningarna som följde omedelbart efteråt. Ritter avslöjar att anklagelserna att vapeninspektörerna "kastades ut" ur Irak är grundlösa och utgör ett exempel på hur desinformation kan få stor spridning.

I en artikel i Los Angeles Times i juni 2002 redogör Major Ritter för hur hemliga operationer för att störta Saddam Hussein godkänts som ett sätt att sabotera förhandlingar om nya vapeninspektions-team.

Vad är det då som säger att Irak inte kan återuppbygga sina massförstörelsevapen om sanktionerna hävs? Ingenting naturligtvis. Så länge det finns forskare, böcker, papper, pennor et.c i landet finns också möjligheter till vapenutveckling. Detta gäller ALLA länder - det finns inte en möjlighet att garantera total avsaknad av massförstörelsevapen hos något land, såvida man inte utplånar alla samhälleliga institutioner. Ska ekonomisk krigföring mot landets befolkning därför pågå i all evighet? De kriterier som ställts som villkor för ett upphävande av sanktionerna mot Irak skulle kunna rättfärdiga sanktioner mot ganska många länder, inte minst mot USA, som besitter världens största arsenal av massförstörelsevapen, nämligen kärnvapen, och som är det enda landet i världen som också använt dem. Och alla de övriga kärnvapenmakterna som nu också inkluderar Israel, Indien och Pakistan. Men skulle man verkligen vilja straffa dessa länders civilbefolkningar för deras regimers politik genom att beröva dem deras möjligheter till liv och hälsa? Skulle man vilja låta bomber regna över Washington, Paris, London Tel Aviv, New Dehli m fl ??

Självfallet inte. Varför då det irakiska folket? Varför Baghdad?

Enligt internationell lag har inget land rätt att lägga sig i ett annat lands inre angelägenheter. Det faktum att det irakiska folket lever under en diktatur ger inte andra stater eller FN rätten att agera för det folkets räkning. Ett regimskifte kan inte uppnås genom ekonomiska sanktioner mot folket som inte valt regimen. Och det får inte ske genom bomber mot städer och byar eller genom invasion.

Iraks folk måste själv få bestämma sitt öde och det bästa sättet vi kan hjälpa dem är att häva sanktionerna. När svält, sjukdomar och hopplöshet inte längre dominerar och förstör människornas tillvaro, när de kan återvinna sin styrka och värdighet och arbeta för sitt uppehälle i stället för att vara mottagare av olja-mot-mat-programmets förödmjukande och otillräckliga allmosor då kommer de att vara i en mycket bättre ställning att själva bestämma vad som är i deras intresse.

Men demokrati ingår inte i inte USA:s planer för Irak. Den amerikanska regeringen har redan sina egna kandidater som tänkbara ersättare för deras forne favorit, Saddam Hussein. Det är irakiska f d arméofficerare, en del av dem med rätt mycket blod på sina händer och samtliga med full förståelse för USA:s beslutsamhet att kontrollera oljetillgångarna i regionen. En av dem är general Khazraji, Saddam Husseins f.d stabschef som har politisk asyl i Danmark. Han har anklagats för att ha varit inblandad i användandet av kemiska vapen mot den kurdiska staden Halabja 1988. När det gäller Irak är Bush-regeringens intresse för demokrati och mänskliga rättigheter av mycket underordnad betydelse. Deras intresse för riklig tillgång till olja väger betydligt tyngre.

Hur kommer våra länders regeringar att förhålla sig till det planerade kriget mot Irak? Kommer våra regeringar att ställa sig på USA:s sida, en stat som bryter mot internationella lagar och utövar vad som rätteligen borde benämnas statsterrorism? Eller kommer de att lyda internationella lagar, respektera FN-stadgans anda och vägra ge stöd till ett sådant krig?

Och sanktionerna? Vi kan inte om några år ursäkta oss och säga "Vi visste ingenting". Vi vet tillräckligt och vi har vetat länge.

Vi kräver härmed att våra regeringar tar kraftfull ställning mot ett storskaligt krig mot Irak. Vi kräver också att våra regeringar förespråkar och inom FN aktivt verkar för

- ett omedelbart stopp för alla pågående bombangrepp mot Irak

- villkorslöst och omedelbart upphävande av de ekonomiska sanktionerna mot Irak

- sammankallandet av en internationell fredskonferens om Mellanöstern där alla berörda parter bör deltaga, både stater och representanter för nationella minoriteter, för att lösa de stora konflikterna i området: massförstörelsevapen, Palestina-frågan, den kurdiska frågan och andra frågor som rör mänskliga rättigheter.

Anita Lilburn, Svenska Irakkommittén mot de Ekonomiska Sanktionerna (SIES)

Hind Al Naimi-Kjaer, Danska Kommitteen för Fred och Utveckling i Irak

Coilin Oh Aiseadha, Christiansborgs Peace Watch, Danmark

Elias Davidsson, samordnare för "Mot Sanktionerna", Island

Grethe Haldorsen, Irak-aksjonen, Norge

Arnljot Ask, Irak-aksjonen, Norge

Jan Öberg, fredsforskare och direktör för TFF, Sverige

Maj Wechselman, journalist och filmare, Sverige

Hans von Sponeck, FN:s f d samordnare för olja mot mat-programmet i Irak, Schweiz

Tony Maturin, Quakers' Peace and Service Committee, New Zealand

© TFF and the author

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links