Att EU så småningom skulle militariseras var förutsägbart. Det ligger inte i stor- eller superstat/makters natur eller kreativitet att se storheten i ickevåld, i dialog, tolerans, eller andliga världen. I EU &endash; vars viktigaste aktörer är f d kolonialmakter, kärnvapenmakter och/eller kulturellt våldsliga &endash; började militariseringen för ungefär tio år sedan med t ex det fransk-tyska militära samarbetet.

Under tio år gjorde ingen i västvärlden någonting för att rädda Kosovo-frågan undan krigets helvete. Inte i någon annan konflikt fanns det så många tidiga varningar och så lite tidigt lyssnande och tidig handling. Vare sig Sverige, övriga Norden, EU, NATO och USA gjorde någonting för att åstadkomma en fredlig lösning genom förhandling &endash; som man gör i t ex Mellanöstern och Nordirland. Man missade varje chans till våldsförebyggande diplomati i en sådan grad och under tio år att man kunde få tanken att någon önskade ett krig.

I strid med FN:s vapenembargo mot alla sidor i det forna Jugoslavien upprustades parterna; kosovo-albanska extremister fick hjälp att bygga upp en armé så att den moderata ledningen under Dr. Rugova underminerades. Västliga underrätelsestjänster infiltrerade civila missioner som OSSE:s och slutligen valdes den värst tänkbara politiken: bombningar.

Det är historiens ironi att kosovo-albanerna, som ursprungligen stod för ickevåld, i dag lever under NATO ockupation och under en militant ledning som helt förutsägbart förlorade kommunalvalen till Rugovas parti, medan de jugoslaviska folken som hade levt i Milosevic' auktoritära bur och västvärldens isoleringsbur använde ickevåldet och fick bort Milosevic - något som vare sig sanktioner, isolering, demonisering eller bomber hade lyckats med.

Oavsett vad västliga politiker vill få oss att tro återstår två fakta: a) att inga av Kosovos djupare liggande konflikter har kommit en tum närmare en lösning samt att b) lösningar som kunde tänkas för två, fem eller tio år sedan i dag är omöjliga tack vare just denna konflikt-felhantering, detta historiska freds-förebyggande.

Av detta skulle EU (och därmed Sverige) kunna dra en rad slutsatser, t ex att EU måste bli mycket bättre på tidig varning, konfliktdiagnos, våldsförebyggande åtgärder, förhandlings-organisation, på samarbete mellan EU och FN (som kunde ha varit på plats i Kosovo före och inte efter ett krig) och på att förstå konflikter i ett bredare regionalt sammanhang. Man kunde också lära att ickevåld är effektivare, starkare än våld. Att i praktiken inget hade prövats seriöst före bombningarna. Att man inte ska hota med bomber och gå med på företag som styrs så odemokratiskt som USA i praktiken styrde förstörelsen av Jugoslavien.

Och man kunde lära sig att stödja folk som inte har blod på händerna i stället för att ge extremister sitt stöd. Och viktigast av allt: att bomber och ockupation/protektorat inte har skapat förutsättningar för en hållbar lösning. Kort och gott, man kunde ha dragit slutsatsen att saker och ting i det nya Europa, ett centrum för demokrati och civilisation, måste göras på ett nytt sätt. Vi borde ha lärt att det inte bara är Balkans utan också västs gammalmodiga diplomati och krig, som numera bör tillhöra det förflutna.

Men Sverige och EU drar inga sådana konklusioner. EU gjorde redan förra året Kosovo-tragedin till ett recept: det som gjordes var rätt och bra, men EU måste bli bättre på militär krishantering, bomba dem vi inte tycker om och inte överlåta så mycket av initiativet till USA; vidare att EU måste backa upp diplomati (som alltså inte fanns i fallet Kosovo) med militärt maktspråk. Det ska också bli grönt ljus för s k humanitära interventioner. Samtidigt sägs det lugnande till befolkningen att det hela enbart syftar till minröjning, humanism och fredsskapande och att detta är ett stöd till FN. Varför då inte stödja FN direkt?

Eftersom Sverige är med i EU och man där strävar efter en Gemensam Utrikes- och Säkerhetspolitik, (GUSP) går det bara inte att ha avvikande åsikter. Sverige positionerar sig därför så att om utvecklingen inte passar, så är det svensk politik - inte EU:s &endash; som får vika: neutraliteten, FN-mandatet (inga protester mot NATO:s bombningar utan ett sådant) samt kravet på suveränitet och suverän beslutsrätt också i utrikesfrågor.

Regeringen har under åren gjort tre förträffliga utredningar &endash; senast Skrivelse 2000/01:2 Att förebygga konflikter &endash; som alla argumenterar för en politik i enlighet med FN:s stadga som ger prioritet till att skapa "fred med fredliga medel." Det blir mycket svårt att genomföra den politiken inom ramen för den turbo-militarsering som nu pågår militär-politiskt, -organisatoriskt-, -industriellt och som det faller på Sverige att skynda på under sitt ordförandeskap per 1 januari 2001.

Under ungefär 40 år har ett huvudargument mot att ha ett ickevåldsförsvar varit att om Sverige hade ett annat försvar än det rent militära så signalerade man till fienden att man inte riktigt trodde på sin militära förmåga och att vi då skulle underminera den psykologiska avskräckningen. Idag säger man att man måste ha en militär backup av diplomatiska insatser utan att dra den helt logiska slutsatsen att man därmed signalerar att man inte själv ser sin diplomatiska förmåga som trovärdig eller tillräcklig. Genom hela denna militarisering försvårar &endash; potentiellt förstör &endash; EU:s ledare den FN-norm som alla säger sig önska: att vi ska lära oss att på olika sätt förebygga och stoppa våldet med en bred uppsättning av civila medel.

Det vi kommer att få se, om EU ska militariseras, är en kraftig allmän ökning av de militära utgifterna och en dränering av nya medlemmars i förväg ansträngda ekonomi. Vi kommer att få ständigt större trupper och inte bara 72.000 med 240.000 i reserv. Det blir ett ökat beroende av USA och NATO, som ska låna ut vapen, underrättelse, transportkapacitet och mycket annat; det innebär att EU:s militära insatser i sista hand många år framöver kommer att bli sanktionerade eller förhindrade av USA i jämförelse med vilket EU i årtionde kommer att vara en militär dvärg. Och det kommer en inte så vacker dag att driva små europeiska stater som Sverige ut i företag vi inte har kontroll över och inte kan dra oss undan ("stå utanför") därför att det politiska priset blir högt i ett EU som inte bygger på pluralism och samverkan utan på att tala med en enda röst.

Och neutraliteten? Låt mig avslutningsvis svära i den nya teologins kyrka och säga: vi behöver inte slopa neutraliteten utan ändra den. Att neutraliteten bara var möjlig och önskvärd när det fanns två läger att stå emellan &endash; vilket vi nu vet att Sverige egentligen inte gjorde &endash; är ett påstående av ringa intellektuellt värde. Man kan stå neutralt mellan fler parter och vara neutral på många sätt &endash; om det är det man själv vill och andra aktörer också vill.

Konstruktivt skulle man kunna formulera en ny neutralitet efter kalla krigets slut såhär:

"Det är en politisk linje som förbereds i fredstid och som syftar till att andra aktörer ska uppfatta den neutrala som advokat för högre globala normer och värden (som t ex fred med fredliga medel) när våld och andra säkerhetsrisker hotar. Det är en principfast, välförberedd politik som genom t ex utbildning av konfliktanalytiker, medlare, förhandlare, psykologer och civilsamhälleliga experter signalera att man vill avstå ifrån våldsbaserade insatser i andras konflikter och som gör det möjligt för den neutrala att hjälpa konfliktparter till en lösning genom opartisk analys och medling. Det är därmed en politik, som befrämjar våldsförebyggande och våldsreduktion samt befrämjar återuppbyggnad av samhällen och försoning mellan människor."

Sådana aktörer är det en skriande brist på. Överallt i världen talas det om nödvändigheten av en fredskultur. Här talar vi om ett nytt Europa. Det kommer aldrig att bli annat än tomma ord om EU nu bygger upp en militär underavdelning till kärnvapenalliansen NATO för att med våld kunna ingripa överallt i världen. Om Sverige oreflekterat följer flocken och ögonblickets mode - som saknar hotbedömningar, doktrin och vision - hotas vårt lands fredspolitiska profil såväl i många svenskars som i omvärldens ögon.

Dessa frågor är avgörande för EU:s framtid. Tillsammans med institutionaliseringen av det framtida NATO-EU samarbetet ska de klubbas igenom under Sveriges ordförandeskap. När ska svenska folket få lättillgänglig information om allt detta och ges möjligheter att ställa frågor till och informera regeringen om sina åsikter?

30 december 2000

* Artikeln refuserad av Aftonbladet

© TFF & the author 2001  

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links