Inte behövs det en högerregering för att driva in Sverige i EU:s egen armé och in i ett Europas Förenta Stater. Det sköter den socialdemokratiska regeringen på egen hand utan debatt vare sig i partiet eller samhället i övrigt. Smygande förändras en tvåhundraårig freds- och neutralitetspolitik. Därtill helt ogenomtänkt!

Var finns analysen av konsekvenserna? Var går gränsen för vårt deltagande i vad som i Sverige kallas civil krishantering men som i EU kallas "gemensam utrikes- och försvarspolitik"? Finns det överhuvudtaget någon gräns för svenska soldaters deltagande? Skall de strida för EU:s intressen i Mellersta Östern, Kaukasien eller Afrika? ÖB:s fråga om vad som gäller när krisen övergår i krig, är i högsta grad relevant.

Dagens och morgondagens konflikter är i första hand etniska, religiösa och sociala. De kan aldrig lösas med varken stridsvagn 90 eller JAS-plan. I stället för att koncentrera sig på att söka upptäcka och lösa konflikter med diplomatiska, politiska och ekonomiska medel och förbättra relationerna mellan människorna, koncentrerar sig EU på den militära vägen. Och risken är stor att det blir militära lösningar som i första hand tillgrips vid konflikter.

Sverige är nu med stormsteg på väg in i en gemensam EU-armé, mot ett gemensamt EU-försvar i nära samarbete med militäralliansen NATO, vars yttersta maktmedel är kärnvapen. Kärnvapenavskräckning är den överordnade garantin. Att hävda att Sverige kan inta en självständig hållning när det gäller kärnvapennedrustning i det allt intimare samarbetet är inte trovärdigt. Se bara på Polen, Tjeckien och Ungern, som har anpassat sin politik så att den inte strider mot NATO:s grundläggande strategier.

Elva av EU:s femton medlemsländer är medlemmar i NATO. Kan Sverige undgå att dras in i NATO:s principer och samarbetsformer och att utveckla sin försvarsplanering och civila beredskap i enlighet med en NATO-integrerad hotbild? Är det inte vad som redan sker? I september hette det att "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vi ska kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde, består", precis samma formulering som gällt sedan 1992. Nu heter det att neutralitetsbegreppet inte är relevant eftersom det kalla kriget är över.

Sveriges neutralitet är dock inte en skapelse av det kalla kriget. Dess ursprung går tillbaka till Karl XIV Johan, då Sveriges stormaktstid var slut. Sverige har alltså varit neutralt i nästan 200 år! Vår neutralitet är av oss själva deklarerad och följer de regler som fastlades i Haagkonventionerna 1907.

Den politiken höll Sverige utanför både det första och andra världskriget och även om permitteringståg med tyskar gick genom Sverige accepterades detta av de allierade, som fann det bättre än att Hitler skulle ockupera också Sverige. Kullager skickades för övrigt till England med snabbgående båtar under slutet av kriget. Ingen av dessa åtgärder var förbjudna enligt Haagkonventionen.

Utrikesminister Östen Undén blev den som efter det andra världskriget skapade en säkerhetspolitik där Sverige skulle vara fortsatt neutralt mellan öst och väst. Formuleringen blev: "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". En formulering som ännu stöds av en stor majoritet av det svenska folket.

Enligt Anna Lindh skall vi nu nöja oss med att vara militärt alliansfria "som ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja". Om vi så skulle välja! Inte att vi skall stå utanför en väpnad konflikt utan "om vi så skulle välja". Militär alliansfrihet i fred men inte i krig? Politiken måste vila på omvärldens tilltro. Men vad skall den tro på? Är det troligt att vi kommer att välja att stå utanför en väpnad konflikt? Sammanbundna som vi är i vapenindustrisamarbete (WEAG) och i ett allt starkare militärt samarbete i EU.

Såväl den svenska neutraliteten som alliansfriheten avvecklas nu. Svenska soldater skall delta i en snabbinsatsstyrka, som skall verka också i offensivt syfte utanför EU:s territorium, inte bara i krishantering utan också i fredsframtvingande EU-operationer, det vill säga krig. Hittills har gränsen varit klar för Sveriges del: vi deltar i FN:s fredsbevarande insatser (kap.6 i FN-stadgan) och i fredsframtvingande (kap.7), men först efter beslut i säkerhetsrådet. Detta är inget nytt och kräver inga ändringar i vår säkerhetspolitik. Men var går gränsen i den nya EU-armén?

Vem har gett regeringen i uppdrag att ändra vår neutralitetspolitik? I vart fall inte väljarna. Gå till val på frågan eller genomför en folkomröstning!

Maj Britt Theorin

© TFF 2001, Ordfront & författaren  

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links