Att resa är att leva, sa H. C. Andersen. Att resa i Indien är att leva ett annorlunda liv. Man kan faktisk bara lyckas med Indien genom att lämna sitt svenska liv bakom sig. Indien är oändligt, gåtfullt, underbart och vidrigt. Det är fattigt och rikt, det är sublimt, meditativt och infernaliskt bullrigt, det har skönhet men håller på att dö av förorening. Det är vänligt och samtidigt känner jag ingen plats under solen där folk kan vara så jobbiga, tjatiga, närgångna, ja rentav oförskämda - enligt svensk norm, alltså.

Om Indien går det inte att göra en enda generalisering - utom att varje generalisering är omöjlig. Att resa i Indien innebär att leva i ständig växling mellan hat och kärlek. Och i livsbejakande förvåning över existensen. En utmaning, to say the least!

Indien är en och många civilisationer i egen regi, en världsdel som förmodligen skulle överleva alldeles förträffligt även om resten av världen försvann, kanske rentav få en renässans. Vare sig Orient eller Occident, fast båda och, men först och främst, Indien. Som inte heter Indien, det namnet är ett västligt påhitt, utan Bharat. Hinduismen har inte en utan minst 330,000 manifestationer av gudar, inklusive skådespelare ifrån Bombays filmindustri Bollywood. Ändå finns det en hinduisk fundamentalism. Och "hindu", ja det ordet fanns (liksom curry) inte i något indiskt språk, det betyder egentligen folket bortom floden Sindu eller Indus. Indus har givit upphov till namnet Indien men ligger i dagens Pakistan!

Hur ska man som skribent egentligen hantera ett land - eller snarare begrepp - som har världens längsta grundlag (400 sidor), 17 officiella språk, 35 språk som talas av över en miljon människor och 22.000 dialekter? Ett samhälle där Hindi kan förstås (men ej talas) av lite under hälften vilket gör det och alla andra språk till minoritetsspråk. Hur förstå påståendet att Indien är "världens största demokrati" när hälften fortfarande inte kan läsa och majoriteten, de 700.000 byarna, inte tycks vara med i någon utveckling?

Detta Indien är en myt, en dröm, en vision som aldrig tycks bli verklighet. Och ändå är det en mycket påtaglig verklighet som ingen, ingen i denna värld, kan undvika att bli påverkad av, vare sig man reser dit eller inte. Indien är moder till två världsreligioner, hinduism och buddhism, till jainismen och sikhismen. Det är också det största muslimska landet. Samtidigt som Indien är efterblivet är det ett av världens mest avancerade länder i termer av forskning och ny teknologi. Det är en kärnvapenstat. Du kan bo för 12 kronor per dygn med full pension men Du kan också hitta de mest lyxiga hotell med rum till 4000 kronor. Indien är envist sig självt och samtidig en sorglig produkt av kolonialism och dagens globalisering.

I en serie artiklar under vinjetten "I Gandhis fotspår" ska jag skriva om detta gåtfulla Bharat. Det vill säga, det ska jag inte för under nio veckors irrande omkring kom jag aldrig söder om Bombay eller öster om Sevagram, en liten by i mitten av landet där Gandhi på sin tid satt i en lerhytt och via en telefon installerad av engelsmännen styrde det mesta. Jag har alltså bekantat mig ytligt med sådär en tredjedel av detta makrokosmos. Så egentligen vet jag bara lite om Indien. Syftet var inte heller att studera Indien utan att låta det vara den miljö i vilken jag hade fyra andra målsättningar.

© Photo Jan Öberg TFF 2001

För det första ville jag leva ett annat liv: se mitt eget liv, Sverige och väst utifrån och på avstånd, bli av med all materiell överflod, leva enkelt och fundera över vad jag själv håller på med, varva ned, vara öppen för intryck, flyta med i en lååångsam tidsrytm. Särskild mycket själafrid blev det, av skäl jag ska beskriva senare, egentligen inte; Skånes skogar och strand är nog bättre för det, men sedan har Indien ett och annat som Skåne saknar!

För det andra skulle jag hålla en kurs för unga tibetaner i norra Indien, i Dharamsala vid Himalayas fot. Under vägledning av det danska Center for Konfliktløsning ska de etablera en kursorganisation som ska hjälpa exiltibetanerna att bättre hantera sina egna konflikter och de konflikter de naturligt nog har med det indiska samhälle de lever i. Det gav mig tillfälle att förstå Tibet-frågan på ett nyttigt sätt - och inse hur stor, djup och olycklig den är och hur okunnig jag varit. Alltför länge åtminstone med tanke på mitt yrke som fredsforskare.

För det tredje har jag alltid velat besöka de platser som var av central betydelse för Mohandas K. Gandhi, som jag inte kallar Mahatma eller "Stor Själ", därför att han hatade alla sådana beteckningar om sig själv. Samtidigt ville jag uppsöka forskare och folkrörelser, som arbetar i gandhiansk anda.

Det blev Delhi, Amritsar, Bombay, Puna, Sevagram, Ahmedabad (efter jordbävningen, dock), Surat, Dandi och Dharasana. Gandhi spelar i dag i allmänhet bara en symbolisk roll. Ändå betyder han fortfarande något för många på landsbygden. Rikspolitiker skulle säkert stoppat honom i fängelse om han levt i dag. Indien för i dag en politik som är en systematisk negation av allt Gandhi stod för. Och det, tror jag, är en huvudorsak till den tragedi jag vill hävda att dagens Indien också är.

För det fjärde kan man knappast göra en resa till Indien utan att dras till religionen, om än bara turistiskt. Varanasi är hinduismens centrum. Bodghaya och Rajgir är två av de viktigaste platserna för buddhismen. Här var det Shakyamuni vandrade runt, ägnade sig åt total askes men kom på bättre tankar för att sedan uppnå vishet under pipal- eller Bodhi-trädet i Bodghaya. I Sarnath utanför Varanasi började han sprida sin nyvunna livsfilosofi till lärjungarna.

Självfallet ville jag också besöka Det Gyllene Templet i Amritsar i Punjab, för att förstå litet av sikhismen som kan sägas vara en blandning av hinduism och islam. Och slutligen uppsökte jag alla de små jain-tempel jag kunde. Jainismen är den mest asketiska och ickevåldsliga av alla religioner; det finns jainister som sopar framför sig för att undvika att trampa på något levande! Men jaintemplen är underbart oasketiska med fantastiska figurer, färger, klockor och mystik.

Slutligen för det femte: Indien, min kuliss för de fyra andra resorna. Resten av världen kommer inte undan. Du kan inte lämna det därhän. Vad Indiens miljardbefolkning väljer att göra i dag och i morgon kommer - som i Kinas fall - att påverka resten av världen. Jag valde att vara en egensinnig turist. De flesta turister kommer i grupp, bussas runt med guider, tar flyget över väldiga avstånd mellan storstäderna. Andra tar sig runt mest på egen hand men hyr bilar med guide eller köper lokala paketresor.

Jag valde att försöka leva och resa mer "indiskt;" genom att fixa min resa själv, färdas med tåg och landsvägsbussar, hitta biljetter och övernattning med hjälp av Lonely Planet-bibeln och lokala (miss)informatörer. På det sättet träffade jag folk av alla de slag och tvingades leva i ett slags lokal rytm; genomsnittshastigheten med landvägsbuss är 20-30 kilometer i timman, med expresståg 50-60. Det är totalt frustrerande i början, sedan upptäcker man att man mår bra av det.

Att resa ut ur sitt normala liv och in i en annan värld är egentligen ett fascinerande dubbelliv. Uppmärksamheten skärps, livet får spänst. Att skriva om en sådan resa är faktiskt ett sätt att förlänga livet på. Följ med men gör framför allt en resa själv!

Övriga Indien-artiklar, "I Gandhis fotspår" samt fotogallerier

© TFF 2001  

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links