|
Christian
Palme
Om
ondskan i vår tid
Bokrecension
Av
Sören
Sommelius
"Helsingborgs Dagblad"
TFF
rådgivare
2 april 2002
Christian Palme har som DN:s Balkankorrespondent under
åren 1993 - 98 och även annars för samma
tidnings utlandsredaktion bevakat krigen förknippade
med Jugoslaviens sönderfall. Det har med åren
blivit många resor och reportage, från alla
delar av den krigsdrabbade regionen men också -
sedan 1993 - till Haag och Krigsförbrytartribunalen
där.
Palme är både kunnig och engagerad. I sin
nya bok "Om ondskan i vår tid" med undertiteln
"Sökandet efter rättvisa på Balkan"
fokuserar han på tribunalen i Haag och låter
ett av de sista kapitlen handla om Slobodan Milosevics
entré i rättssalen i Haag den 3 juli
förra året. I det allra sista avsnittet
fokuserar han på en ödesfråga,
upprättandet av en permanent
krigsförbrytartribunal, ICC, som kan bli verklighet
redan i år, då 60 länder väntas ha
ratificerat det s k Romfördraget från 1998,
dock inte USA, där Bushregimen med eftertryck
motsätter sig tanken.
Ändå är "Om ondskan i vår tid"
mindre den plädering för ICC som jag hade
hoppats på och mera en förvånande
konventionell genomgång av de jugoslaviska
upplösningskrigen. Christian Palme söker
alltför sällan de bakomliggande orsakerna till
det som synes ske. Han väjer snabbt undan i
kontroversiella och kritiska sammanhang. Där jag
hade väntat mig fyllig analys och spännande
resonemang glider författaren förbi ämnet
i en bisats.
Palme använder utan att rodna den cyniska termen
"Natos humanitära intervention" när han
refererar till bombningarna av Kosovo och Serbien 1999.
Om han menar att bombningarna var "humanitära" borde
han diskuterat sådant som Natos bombningar av
flyktingkonvojen med 60 - 70 oskyldiga döda,
bombningen av TV-huset i Belgrad, bombningarna av
oljeraffinaderier med svåra miljökonsekvenser,
Natos användning av "cluster bombs" som främst
drabbar civila, användningen av utarmat uran i Natos
pansarbrytande projektiler etc. Nu nämner han
på några rader i förbifarten att Human
Rights Watch och Amnesty International krävt att
personal inom Nato skulle åtalas, men avvisats av
tribunalen.
Bombningen av TV-huset i Belgrad med 20-talet
döda var - för att ta ett tydligt exempel - ett
solklart brott mot krigets lagar. När Haagtribunalen
inte tog upp frågan drabbade det självklart
tribunalens trovärdighet.
Slobodan Milosevic åtalades 26.5 1999 av
tribunalen, under pågående bombningar och
enbart för uppgivna brott begångna i Kosovo.
Hemliga bevis hade serverats domstolen av amerikansk och
brittisk militär. Genom åtalet blev Milosevic
omöjlig som förhandlingspartner. Risken hade ju
annars funnits att man tidigare genom FN nått en
förhandlingslösning, vilket inte bara hade
gått ut över Natos prestige utan kunde ha
påverkat Natos roll i den nya världsordningen.
Hela dessa bombningar handlade, menar jag, mera om Natos
nya roll i världsordningen än om några
humanitära hänsyn. Åtalet kan ses (men
inte nödvändigtvis) som ett drag i det spelet.
Jag hade förväntat mig en diskussion av Palme,
eftersom det hela pekar på ett dilemma när en
tribunal kan utnyttjas i ett maktpolitiskt spel.
När det gäller förspelet till
bombningarna, de skandalösa
Rambouillet-förhandlingarna och de besynnerliga
omständigheterna kring den omdiskuterade massakern i
Racak är Palme lika undanglidande. Ändå
tillhör detta de avgörande frågorna,
liksom bombningarnas konsekvens, den stora amerikanska
basen Camp Bondsteel i Kosovo.
Palme uppehåller sig också utförligt
vid krigen i Bosnien, där det obestridligen begicks
vedervärdiga grymheter, som det är av yttersta
vikt att de föreläggs en tribunal för
fastställande av skuld och utdömande av
straff.
Men varför diskuterar han inte alls frågan
om en sanningskommission av det slag som verkade i
Sydafrika? En krigsförbrytartribunal kan för
höga kostnader behandla ett fåtal fall
grundligt. Men en sanningskommission skulle kanske mycket
bredare och mera djupgående skapa en bild av
historien, av det som skedde.
Frågor om mediebilder och propaganda hör
också till helheten. Riktigt bekymmersamt blir det
när Christian Palme diskuterar den mest kända
bilden från de jugoslaviska krigen, utan att med
ett ord beröra den debatt och de
rättegångar som förts om bilden. Bilden
ifråga visar en utmärglad man bakom
taggtråd. Den fick tidningarna att sätta
rubriker som "Belsen i Bosnien" och ledde till en
amerikansk helomvändning i Balkanpolitiken,
också till följd av insatser av PR-firman
Ruder Finn, som arbetade på uppdrag av regeringen i
Sarajevo.
Men bilden är inte vad den utger sig för att
vara, vilket är väl dokumenterat och för
övrigt påpekades av världens främste
expert på krigspropaganda, den brittiske
journalisten Phillip Knightley (författare till bl a
"Krigets första offer är sanningen") redan
för cirka fem år sedan.
Bokens bästa och mest angelägna kapitel
är det sista om behovet av en permanent
krigsförbrytartribunal, en fråga som
diskuterats alldeles för lite här i landet.
Palme påminner om hur tusentals civila och soldater
på vild flykt i Kuwaitkrigets slutskede
dödades av amerikanskt bombflyg, "med största
sannolikhet ett brott mot Genèvekonventionerna",
och skriver "Aldrig mer Dödens motorväg".
Samtidens krig med nya supervapen drabbar
civilbefolkningen på ett förödande vis,
samtidigt som folkrätten negligeras också av
de mäktigaste staterna. Därför behövs
ICC nu mera än någonsin. Det är en av det
internationella samfundets mest angelägna
frågor, menar jag.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad 19.3.02
©
TFF & the author 2002
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|