|
Först
informationskrig, sen bomber
av
Sören
Sommelius
Helsingborgs Dagblad
TFF
rådgivare
28 november 2002
"USA:s angreppsplan avslöjad" hette det i en
sexspaltig topprubrik på utrikessidan i HD
häromveckan (11/11 2002).
Bakom rubriken låg antagandet att en journalist
någonstans genom kontakter eller rentav
grävande journalistik lyckats avslöja
något som makthavarna sökt hålla
hemligt. Att offentliggöra militära
anfallsplaner är förmodligen inte riskfritt.
Här hade någon modig journalist utmanat
makten.
Var det så?
Naturligtvis inte.
Nyheten om anfallsplanerna var högst sannolikt
planterad på initiativ från Pentagon på
mycket hög nivå, som ett led i det
intensifierade propagandakriget.
Den hade först publicerats i New York Times och
därefter citerats av TT-Reuter som stod som
källa till det i HD publicerade telegrammet. "Uppgav
en hög anonym tjänsteman", hette det.
TT hade inte satt rubriken på artikeln
ifråga. I texten fanns dock ingenstans en markering
av osäkerhet angående "nyhetens" ursprung.
Är man så aningslös på TT, undrar
jag, att man inte inser att det nu pågår ett
högintensivt propagandakrig, där sanningen
är det första offret?
Till saken hör också att om "nyheten"
är planterad, vilket allt tyder på, finns det
ingenting som säger att den är sann. Det som
står i texten är snarare vad Pentagon vill att
världen och fienden i Irak ska tro. Här finns
till och med ett rått budskap direkt till den
irakiska militären:
"Vi vill inte döda en massa irakiska soldater men
om de dumt nog kämpar emot så blir vi
tvungna," sade tjänstemannen.
USA kommer troligen att inleda ett krig mot Irak, med
eller utan FN:s acceptans. Låt oss utgå
från att det förhåller sig så. I
så fall är det allra viktigaste nu för
den politiska ledningen i Washington att
rättfärdiga kommande krigsinsatser. Det sker
genom propaganda och desinformation, sällan genom
uppenbara lögner, det är för
riskabelt.
De senaste decennierna har PR-firmor,
företrädesvis i Washington, kommit att spela en
allt mera framträdande roll i det totala kriget.
Deras uppdrag kan generellt formuleras som att "cirkulera
nyheter som är gynnsamma för
uppdragsgivaren".
PR-firman Ruder Finn arbetade länge för den
bosnisk-muslimska regimen i Sarajevo med främsta
syfte att häva FN:s vapenembargo. Formellt
misslyckades man. Men i realiteten blev embargot
nonchalerat, både av USA och andra stora
vapenexportörer.
En annan PR-firma, Hill and Knowlton, fick i uppdrag
av kuwaitiska exilkretsar att skapa incitament för
omvärlden att angripa Saddam Husseins Irak som
då ockuperat Kuwait.
Hill and Knowlton arbetade okonventionellt. En
historia som spelade särskilt stor roll gällde
irakiska soldaters framfart på ett sjukhus. De hade
slitit ut för tidigt födda barn ur deras
kuvöser ochspetsat dem på sina bajonetter,
hette det.
President Bush (den äldre) omnämnde
kuvösincidenten vid sex tillfällen i
känslomässiga tal. Den framhävdes som ett
frapperande exempel på den irakiska militärens
brutalitet, som omvärlden måste sätta
slut för till varje pris.
Efter Gulfkriget visade det sig att
kuvöshistorien var fabricerad av PR-firman. Den unga
kvinna som gråtande vittnat om det skedda var
dotter till Kuwaits FN-ambassadör. Läkare
på förlossningsavdelningen förnekade att
det gått till så som PR-firman
hävdat.
Nu åberopas ofta av George W Bush att Saddam
använt gas mot sin egen befolkning, vilket är
korrekt. Problemet är bara, vilket Noam Chomsky
påpekat, att det skedde "with our help", samtidigt
som USA stödde Irak militärt under det
mångåriga kriget mot Iran.
Denna höst är sannolikt en förkrigstid.
USA:s regering måste med alla medel sälja
bilden av det rättfärdiga kriget mot en
ohyggligt grym fiende. Om inte opinionen i USA står
bakom kriget kan det gå riktigt illa, både
med krigsansträngningarna och med president George W
Bushs möjligheter att bli omvald.
För USA gäller det nu att som Phillip
Knightley skrivit, framställa fienden som "så
ond att allt vårt goda våld är
tillåtet för att förgöra fiendens
onda våld". Knightley är, menar jag,
världens främste expert på
krigspropaganda, författare till klassikern "Krigets
första offer är sanningen".
Krig i vår tid har blivit en fråga
för PR-firmor. Utan dem är arméerna
hjälplösa. PR-firmorna producerar grymma
fiendebilder av den personifierade ondskan, som
måste besegras i det rättfärdiga kriget
och låter opinionsmätningar kalibrera
insatserna. Det gäller att få verkligheten att
passa in i mallen, S:t Göran mot draken.
Demonisering, med andra ord. Vi och dom. Precis samma
grundmekanismer användes när serbiska,
kroatiska och muslimska nationalister demoniserade
varandra efter Berlinmurens fall, innan de jugoslaviska
sönderfallskrigen börjat.
Ord kan vara farliga än kulor.
En annan aspekt är minst lika viktig. Hur ska
medierna på ett rimligt självständigt vis
bevaka samtidens krig?
Greg McLaughlin diskuterar i "The War Correspondent"
bland annat konsekvenserna för krigsrapporteringen
av den elfte september. Om detta är vår tids
krig, hur ser då krigskorrespondenten ut? Det samma
kan sägas efter CIA:s mord på sex
misstänkta Al-Qaida-terrorister i Jemen nyligen (Se
debattartikel på kultursidan av Thomas Hammarberg
och Gunnar Lassinanti 12/11 2002).
Hur ska medier på ett rimligt kritiskt vis kunna
bevaka den här sortens händelser?
Vi har en föreställning om
krigskorrespondenten som med personligt mod utsätter
sig för risker för att vi ska få veta
sanningen. I dagens krig spelar detta en allt mer
marginell roll. Ändå utsätter sig
många enskilda journalister för stora risker
och gör viktiga insatser. Över 700 journalister
och mediearbetare dog i krig under åren 1987-2001,
enligt Internationella Pressinstitutet i Wien.
Av dessa dödades 16 i Belgrad den 23 april 1999.
Då bombade NATO den serbiska TV-stationen i
Belgrad. Av IPI beskrevs detta som en
"omdömeslös och skoningslös" insats.
Amnesty International klassificerade i en rapport
angreppet på TV-stationen som en uppenbar
krigsförbrytelse. Jag har själv stått
utanför ruinen av TV-huset, som jag också
tidigare besökt, och känt lika delar vrede och
uppgivenhet, också över omvärldens
bristande engagemang i det som skedde.
Bombningen inträffade kort efter det att NATO
efter flera dagar av undanmanövrer och lögner
tvingats medge att man av misstag bombat en kolonn av
Kosovoalbanska flyktingar med 70-talet döda. Den
serbiska televisionens bilder hade skakat världen.
NATO:s bomber skulle göra slut på
"propagandan". Independents legendariske journalist
Robert Fisk betecknade incidenten så här:
"När man börjar bomba människor
därför att man ogillar vad de säger,
då har man ändrat krigets lagar."
Under bombningarna av Afghanistan förra
året slog NATO redan i inledningsfasen ut
talibanernas radiostation "Voice of Sharia". Få
protesterade. Under bombningarnas slutskede attackerade
man och förstörde också "Al
Jaziras"-redaktion i Kabul, den fristående arabiska
TV-kanal som blivit arabvärldens svar på
BBC.
Till saken hör också att USA köpte upp
alla tillgängliga kommersiella satellitbilder
från Afghanistan under bombningarna, för att
få total kontroll över informationen. Allt
detta påverkade vår bild av kriget.
Säkert bidrog det till att få upprördes
lika mycket över 6.000 civila afghanska offer som
över de 3.000 lika oskyldiga offren vid attacken mot
World Trade Center.
Al-Jazira kom att spela en viktig roll i bevakningen
av Afghanistan. TV-stationen hade de enda TV-bilderna
från Kabul under bombningarnas inledning.
Sändaren finansieras av Qatars regering. Den har 600
anställda. Många av journalisterna har arbetat
på BBC:s arabiskspråkiga sändningar.
Stationens kvinnliga nyhetschef Dana Suyyagh besökte
i dagarna Danmark:
"Vi bryter med de västliga mediernas stereotypa
bilder av araber som långskäggiga män som
springer runt i öknen och talar i mobil, sa hon till
tidningen Information (11/11 2002).
Al-Jazira sände 7 oktober 2001 ett scoop
(ensamnyhet) av historisk karaktär, en video med ett
uttalande av den eftersökte Usama bin Ladin.
Häromveckan sände man ånyo ett uttalande
från bin Ladin, denna gång utan bilder, ett
ljudband som tagits som bevis för att
Al-Qaidaledaren fortfarande är livet.
Den här sortens inslag har ökat den
amerikanska regeringens vrede mot sändaren. Man har
inte nöjt sig med att bomba dess redaktion i Kabul
utan också gjort allt för att den ska
läggas ner.
Låt oss hoppas att så inte blir fallet.
Al-Jazira är den första
världsomspännande TV-sändaren som bryter
det västliga nyhetsmonopolet. Dess betydelse kommer
att öka än mer om man fullföljer planerna
på engelsktextade sändningar.
Sändarens kontor i Kuwait och Bagdad har
stängts, till följd av lokal kritik mot dess
bevakning.
"Vi brukar säga att vi lyckats med vad ingen
annan förmått, att få Irak, Kuwait och
USA att bli eniga", sa Dana Suyyagh. De menar alla att vi
inte är trovärdiga.
Under NATO:s krig mot Jugoslavien 1999 rapporterade
"krigskorrespondenterna" främst från
presskonferenserna vid NATO:s högkvarter i Bryssel.
Där presenterade NATO:s talesman, den blide
brittiske historikern Jamie Shea, NATO:s version av
kriget.
Shea sålde bilden av det högteknologiska
kriget, där smarta bomber med stor precision slog ut
militära mål med minimala civila offer. Och
bilden gick hem.
I efterhand vet vi att den bilden var falsk. Bara en
tredjedel av bomberna var smarta. Några var
så "dumma" att de hamnade i Rumänien, vilket
var en rejäl miss. De civila offren var stora. Vapen
med anrikat uran och clusterbomber användes.
Också Gulfkriget 1991 framställdes som
"hyperrealistiskt", för att citera Jean Badrillard.
Mc Laughlin konstaterar att vi i televisionens nyheter
fick se ett virtuellt krig med Hollywoodfilmens estetik.
"Vi fick däremot varken se eller ens veta
något om upp till 200.000 dödade eller om den
ekonomiska och miljömässiga
förödelsen av Irak och Kuwait."
Det kommande kriget riskerar att bli mångfalt
värre. Förre vapeninspektören Scott Ritter
diskuterar i sin bok "Krig mot Irak" (rec HD 20/11 2002)
som "worst case" ett formidabelt Ragnarök. Å
ena sidan, tror Ritter, kommer Saddam Hussein att
använda kriget som förevändning till att
slå ner både shiabefolkningen och kurderna i
landet med kanske 30.000 - 50.000 döda. Han fruktar
också att USA:s attacker mot Bagdad kommer att
förvandla femmiljonerstaden till ett irakiskt
Groznyj efter ryssarnas anfall mot tjetjenierna.
Frågorna är givna. Vilken bild kommer
våra medier att ge av kriget? Kommer vi att ens
komma i närheten av sanningen?
"Sanningen är vår valuta" har den
kände brittiske krigskorrespondenten Martin Bell
sagt.
Kan vår tids krigsbevakning leva upp till det
idealet?
Eller lever vi i de devalverade sanningarnas tid.
Sosommelius@hd.se
Tel: 042-489 90 45
Artikelförfattaren har skrivit flera böcker
om konflikter och krig på Balkan, bland annat
"Mediernas krig i forna Jugoslavien" (Styrelsen för
Psykologiskt försvar 1993)
Källor:
Greg McLaughlin: The War Correspondent. Pluto
Press 2002.
Phillip Knightley: The First Casualty. The War
Correspondent as Hero and Myth-maker from Crimea to
Kosovo. (Prion Books, London 2000)
©
TFF & the author 2002
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|