|
I
"det vidriga Lima"
I det
mörkaste Peru 1
Reflexioner
från en resa
Av
Sören
Sommelius
"Helsingborgs Dagblad"
TFF
rådgivare
2 juli 2002
Sören Sommelius har
under en månad rest i Peru. I en serie artiklar
kommer han att göra nedslag i peruansk samtid och
historia under vinjetten "I det mörkaste Peru,
Reflexioner från en resa".
När jag landar på flygplatsen i Lima
tänker jag på björnen Paddington, som
upphittades på tunnelbanestationen i London med
samma namn.
"Och var kommer du ifrån?",
frågade fru Brown.
Björnen såg sig omkring innan den
svarade.
- Mörkaste Peru. Jag borde egentligen inte
alls vara här. Jag är
fripassagerare."
(Ur "Kalla mig Paddington", av Michael Bond, i
översättning av Louise Moëll).
Det mörkaste Peru, landet Långt
borta, nämns sällan i medierna.
Vad vet jag om Peru?
Presidenten, ja hur var det nu, och gerillan?
Hur är det med gerillan, "Sendero
Luminoso", "Den lysande stigen"? Finns den
fortfarande? Vad stod den för? Var det
frihetskämpar eller terrorister?
"Det mörkaste Peru" är ett uttryck som
passar bra in på min bristande kunskap om
landet.
Några basfakta först. Gerillan har
så gott som krossats. Alberto Fujimoris korrupta
och auktoritära regim som styrde landet under
90-talet kollapsade i november 2000. I fjol hade 800
personer ställts inför rätta för
maktmissbruk. Den japanskättade Fujimori lever nu i
exil i Japan, eftersökt av peruanska
myndigheter.
Förra året valdes till ny president
Alejandro Toledo, ekonom och den förste andinske
indianen på posten. Hans popularitet har dock
sjunkit från 59 procent i höstas till under 25
procent i vår - kanske därför att han har
mäktiga fiender. Två viktiga TV-kanaler
ägs av personer med anknytningar till den förra
regimen.
Landet har 27 miljoner invånare, varav 54
procent är andinska indianer, 12 procent vita
spanskättlingar och 32 procent mestiser, blandfolk.
En tredjedel av befolkningen bor i huvudstaden Lima. Ytan
är tre gånger Sveriges.
I den globaliserade världsordningen tillhör
Peru som u-land tredje världens periferi.
Lima är ett kosmos, en värld i kaos
med lika många invånare som Sverige.
Befolkningen har nästan femdubblats på femtio
år. Många lever slum, i pueblos
jovenes. En tredjedel saknar vatten. På
trottoarerna ser jag uttryck för fattigdomens
anarki.
Kartan är ett finrutigt nät. Under en
halvtimme till fots förflyttar jag mig några
centimeter.
Trafiken olidlig. Lima stinker avgaser. Gatorna
igenproppade, fotgängarna fredlösa. Tutor och
sirener bildar en öronbedövande ljudkuliss.
Lima ligger i en kustöken, där det
nästan aldrig regnar. Åtta månader om
året är staden mest utan sol, inpyrd av en
kall dimma.
Den peruanske poeten Sebastian Salazar Bondy har
kallat staden "Lima, la horrible", "Det vidriga
Lima".
Jag håller inte med. Lima är
påfrestande, men jag tycker om staden,
därför att den i all sin mångfald ger mig
en fördjupad känsla av tillståndet i
världen och av människors
oförtröttliga fantasirikedom, då det
gäller att finna vägar att överleva:
så här är det att vara människa
på jorden i det tredje millenniets början.
Jag bor vid Bolívartorget i distriktet
Pueblo Libre, ("Det fria folket"), på
Hospedaje el Museo, ett enkelt litet hotell.
Lima lever som mångmiljonstad i sina distrikt.
Pueblo Libre är en stad i staden, med rötter i
det tidiga artonhundratalet och Perus
självständighet. Här får jag mina
fasta punkter i Lima, mangoldpajserveringen på
Avenue Sucre, Café El Libertador med
färskpressad papajajucie och så Arkeologiska
museet med ofattbara skatter ur Perus förunderliga
förkolumbianska förflutna.
På torget, omgivet av låga hus i starka
färger, finns en byst av Simon Bolívar (det
självständiga Perus förste president 1824
- 26), en springbrunn och så en flaggstång,
där den peruanska rödvitröda trikoloren
hissas varje morgon prick åtta med revelj och
marscherande hedersvakt från kasernen i
närheten.
Bolívar bodde här. Han var en av
libertadorerna, som gjorde slut på Spaniens
koloniala välde. Desillusionerad gav han sig
iväg när han såg hur liten skillnad
självständigheten gjorde, en liten
spanskättad elit behöll makten. Så har
det förblivit.
"Perus politiska historia har varit som den klassiska
sydamerikanska schablonen - en oligarki som störtas
genom en militärkupp som efterträds av en annan
oligarki, som i sin tur periodiskt avbryts av uppror och
sporadiskt våld från de bortglömda vid
samhällets botten", har den amerikanske ekonomen
William Blum skrivit.
I Peru ser jag en säger en bil med
utländska registreringsskyltar. Hit reser få
eller inga landvägen från grannländerna,
inte ens lastbilar.
Vilken skillnad mot Europa.
Kapitalets rörlighet är desto större,
också via bankomater.
Limas gulputsade koloniala hjärta Plaza
Major, stadens historiska centrum står för
1500-talet och har av UNESCO klassats som en del av
världskulturarvet. På Club Unions stora
café läser jag Perus största tidning
"El Comercio" . En helsidesannons lockar med
extrapriser, både i "nuevo soles" (en nuevo sol
lika med tre kronor) och i US dollar.
Trepack Palmolive tvål 10 kr, Heineken, 6-pack
46 kr. Marques de Arienzo, Riojavin $ 13.90, Johnnie
Walker Red Label, whisky, $ 16.95.
Det luftkonditionerade varuhuset Supermercado Metro
tillhandahåller alla västerlandets
"nödvändigheter" - för den som kan
betala.
I samma tidning finns en artikel om Perus ökande
fattigdom, med statistik från sista kvartalet 2001,
jämfört med ett år tidigare.
55 procent av den peruanska befolkningen lever i
fattigdom (motsvarade 14.6 miljoner). Den extrema
fattigdomen har ökat från 19.9 procent (2000)
till 24.4 procent (2001).
Därtill kommer en svindlade ojämlikhet
mellan de som har och de som ingenting har. Nästan
halva befolkningen överlever nätt och jämt
från dag till dag som gatuförsäljare.
I Limas katedral vid Plaza Mayor finns
innanför ingången en grav med en synlig
träkista. Här vilar Fransisco Pizarro, en
"illitterat grisuppfödare" (enligt Eduardo Galeano i
"Latinamerikas öppna ådror"), en av historiens
vidrigaste figurer, som borde ha ställts inför
krigsförbrytardomstol.
Inkaimperiet var 1532 en latinamerikansk motsvarighet
till Romarriket. Hit kom Pizarro, den spanske
conquistadoren med 168 män. Genom
bedrägeri tillfångatogs den då nyblivne
inkan Athauallpa och avrättades genom garrottering,
strypning.
Inkafolkets kultur, en av mänsklighetens
märkligaste, plundrades och gick under. Spanjorernas
vapen, särskilt krutet, fällde utslaget.
I efterhand förväxlar vi vapenmakt med
kulturell överlägsenhet. Samma i vår
tid.
Inkatidens högtstående kultur framgår
av arkeologiska lämningar. Dock hade man inget
skriftspråk och uppfann aldrig hjulet.
Vilket "hjul" saknas i vår
västerländska civilisation?
Pizarro mördades av sina egna. Liket kastades
undan. Han drevs liksom sina mördare av girighet
efter inkafolkets guld.
Hans verkliga kvarlevor hittades vid en renovering av
kyrkan 1977. Amerikanska experter bekräftade
fyndet.
På Plaza San Martin i gamla Lima, vajar
en dag röda flaggor, en av dem med uppmaningen
"Revolucion". USA:s president Bush avbildas som en
djävul med horn, han har nyligen besökt
huvudstaden - och mötts med blandade
känslor.
Tre dagar före visiten exploderade nära
USA:s ambassad en bilbomb som dödade nio och skadade
trettio. Sannolikt låg Sendero Luminoso bakom
attentatet. Högerextrema paramilitära grupper
ledda av Fujimoris förre säkerhetschef
Montesinos (i dag i fängelse, på 70-talet
avlönad av CIA) misstänks också.
Kort tid efter besöket, med löften om stort
amerikanskt stöd till bekämpning av drogmaffian
i landet, la Peru om sin tidigare Kubavänliga
politik.
Tydliga tecken finns på ökad produktion av
coca (råvara för kokain) och vallmo (heroin),
enligt material från amerikanska spionsatelliter.
Vissa laglösa delar av landet behärskas av
knarkmaffian. Det är också här som de i
dag 300 - 400 Sendero Luminoso-gerillasoldaterna
håller till.
Sören Sommelius, sosommelius@hd.se
©
TFF & the author 2002
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|