|
Intressant
stank och gåtfulla linjer
I det
mörkaste Peru 5
Reflexioner från en resa
Av
Sören
Sommelius
"Helsingborgs Dagblad"
TFF
rådgivare
23 juli 2002
Mitt i natten vaknar jag på hotellrummet
i kuststaden Pisco. Jag väcks inte av ett ljud utan
av en frän doft. Det stinker i kudden &endash; eller
vad det nu är.
Nästa morgon förstår jag att det inte
är något fel på Posada
Hispaña. Hela Pisco stinker. Men det är
en intressant stank, förstår jag snart.
Utanför Perus kust går den kalla
Humboldtströmmen, som i havet gett ett rikt fiskliv
och på land skapat en torr kustöken.
Fåglar som lever på fiskarna lämnade
så mycket spillning eller guano, att det på
1800-talet blev Perus viktigaste exportprodukt.
Frånvaron av regn gjorde att guanon inte
sköljdes bort från klipporna.
Samma fiskrikedom skapar i dag
förutsättningen för väldiga
fiskmjölsfabriker vid kusten invid Pisco. Det
är från dem stanken kommer.
Guanon bröts av indianer under vidriga
förhållanden, många blev blinda av
ammoniaken. Den såldes till goda priser som
gödningsmedel i Europa. 1849 kontrollerades Perus
ekonomi av ett franskt och ett brittiskt företag med
guanorättigheter. Guanon ledde senare till ett krig
mellan Peru och Spanien. Inkomsterna från guanon
skapade på 1870-talet en
järnvägsbyggarboom, med förbindelser upp
till gruvstäder på över 5.000 meters
höjd.
I dag är det bl a våra kycklingar som blir
uppfödda på fiskmjölet från den
peruanska stillahavskusten.
Fisket är Perus största näring,
före jordbruk och turism.
Paracashalvön är ett av jordens
torraste områden. På tjugo år regnade
det en kaffekopp här, läser jag
någonstans. I slutet av 90-talet slog orkanen El
Niño sönder statistiken med våldsamma
oväder till följd av tillfälligt
ändrade havsströmmar.
Det var här de oförlikneliga
Paracastextilierna kom till. Det kunde ta upp till 29.000
timmar att tillverka och brodera ett tygstycke, som sedan
användes för att linda en avliden ledares
mumifierade kropp, placerad i fosterställning i en
korg.
Döden var viktigare än livet. Till
båda föddes man i Paracaskulturen i samma
ställning för att bättre klara
passagen.
Gravplundrarna i dessa kustöknar har gjort
svindlande förtjänster på tygerna.
Mumierna själva lät man oftast ligga kvar i
sanden.
Längs ute på halvön finns ett
fiskeläge där jag ser ut över havet och
Humboldtströmmen från Restaurant El
Cofre de Recuerdos, Restaurang Minnenas
koffert. Pelikaner vakar över de ingående
fiskebåtarna.
Nazca, söder om Paracas, är en liten
stad, i vars närhet de s k Nazcalinjerna finns,
både linjer och figurer tecknade i landskapets
torra grus för 1.500 år sedan (300 f Kr
&endash; 700 e Kr) på en naturens
525 kvadratkilometer stora griffeltavla &endash;
på ett sådant vis att de bara kan ses
från luften.
Linjerna "upptäcktes" först 1926. Det finns
många olika teorier för deras tillkomst
&endash; också spektakulärt oseriösa som
hävdar att linjerna gjorts av besökare
från rymden.
Ser linjerna och djurfigurerna (några hundra
meter stora) från ett litet sportflygplan under en
hisnande färd, Spindeln, Valen, Kolibrin, Kondoren,
Apan, Astronauten …
Någon gång för inte alltför
länge sedan sopades linjerna för att bli
bättre synliga från luften. Därmed
förstördes möjligheten att datera dem
inbördes. Antagligen är detta ett av historiens
värsta exempel på faran med städmani.
Utanför Nazca ligger Chauchilla, ett
gravområde, där mumierna sitter i hålor
i sanden, som om de väntade på bättre
tider.
Det regnar aldrig i Nazca. Kanske är
jordbävningar vanligare än regn. 70 procent av
staden förstördes 1996. Överallt finns
anslag om jordbävningssäkra platser, "Zona
segura caso sismo".
Staden Ica, söder om Pisco, ligger en bit
in i landet, högre än kustöknen. Hit
når inte den kalla dimman. Här skiner solen,
här regnar det. Och här finns Perus
vindistrikt. På Tacama Bodega en bit utanför
stan har man odlat vin sedan 1890. I ett litet museum
står en flaskskölj tillverkad i Normandie
1920. I laboratoriet svettas två franska
vinkemiingenjörer.
Ett demonstrationståg går genom Icas
centrum, alldeles tyst, omgivet av ilsket tutande bilar
från sidogatorna. Läser en banderoll om "kamp
mot fattigdomen".
Tänker på "De tolv apostlarna", de familjer
i den lilla rika eliten som kontrollerar det mesta av
Perus ekonomi. De senaste åren har deras makt dock
beskurits av utländska investerare, spanska
telefonbolag, chilenska banker, o s v. Men den
monopoliserade bryggeribranschen ägs ännu av en
av apostlarna, som tillverkar de tre dominerande
ölsorterna, Cusqueña, Kristal och Pilsen.
I Icas rosa skymningstimme fylls de hårt tuktade
träden på Plaza de Armas av konserterande
skymningsfåglar.
Det här är en stad som jag vill
återvända till.
©
TFF & the author 2002
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|