Låt
oss använda krigstiden konstruktivt

By
Jan
Öberg
TFF
direktör
HD 24 mars 2003
Kriget har sin egen logik. När så stora
krig pågår för fullt blir
fredsmarchernas "Stoppa kriget" tyvärr orealistiskt-
vill säga, medmindre USA kommer att sitta fast eller
barbariet blir så vidrigt och kriget sprida sig
så en förhandlat vapenvila måste
förhandlas fram mellan många parter.
George W. Bush och Saddam Hussein har satsat allt
på vad jag förmodar kan bli bådas sista
kraftmätning. De lyssnar inte på
folkopinionen, de lever isolerade i sin egen värld
utan mycket kontakt med verkligheten eller empati med
andras lidande. Dessutom står i detta kriget
ofantligt stora statliga intressen på spel för
såväl USA och övriga
västvärlden som för Irak. Det kan bli det
mest konsekvensrika kriget sedan 1945.
Men i de kommande månaderna blir det viktigt att
ständigt dokumentera krigets allmänna
meningslöshet, inhumanitet och diktatur. Vi
måste hela tiden visa hur kriget självt och
dess resultat står i motsats till de officiellt
framförda motiven om nedrustning, demokrati,
mänskliga rättigheter, FN-stadgan,
folkrätten och talan om frihet. Vi måste ha
ett kritiskt öga på allt som sägs i
medier och surfa Internet för att lära hur
begivenheterna beskrivs och diskuteras i
icke-västliga medier.
Den svenska regeringen kan också använda
tiden på att erkänna en gång för
alla att det i vår tid behövs
självständiga analyser, tidig konflikthantering
och mod att stå upp för vissa principer
även om det kan innebära konflikt med USA; det
räcker inte att bara positionera sig och säga
att ett krig är OK om det bara har "FN"-mandat och
sedan, när man upptäcker var vinden
blåser, vända och säga att det samma
kriget är oacceptabelt.
En bred samhällsdebatt måste också
sparkas igång om vem som egentligen ska få
styra i efterkrigstidens Irak, på vilka premisser
och hur länge. Två scenarier bör redan
kunna uteslutas som helt oacceptabla. För det
första att enbart de som kallas "oppositionen" och
som i åratal har befunnit sig utanför Irak och
som i praktiken ingen i Irak - där hälften
är barn och unga under 16 år - känner ska
ta över hela makten. Den andra oacceptabla framtiden
är att landet ska ledas av USA och i praktiken ha
Colin Powell och eller Donald Rumsfeld som de facto
statsöverhuvuden.
Det vore önskvärd att framför allt FN
och EU och de kringliggande oljestaterna samarbetade om
återuppbyggnaden av Irak. USA, England och de andra
krigsförande kan, efter vad som kommer att vara ett
sällan skådat barbari, mycket väl komma
att ha så lite legitimitet i världens
ögon att en global moralisk opinion bör kunna
förhindra aggressorerna i att spela någon
avgörande roll i efterkrigstidens Irak. Själv
skulle jag finna det rimligt att aggressorerna står
för merparten av kostnaderna för det omedelbara
humanitära biståndet plus återuppbyggnad
plus krigsskådestånd plus kompensation
för 12 års sanktioner och att det blir FN som,
i samarbete med irakier som har rena händer,
får ansvaret för det enorma projektet.
Sedan kommer frågan om en internationell
sanningskommission, som kan ta reda på vad som
under krigsförberedelserna var medveten propaganda
och lögn. Sedan frågan om vem som gjort vad
under krigshandlingarna. Och frågan: vad kan vi
ex-post fastställa som sanningen om Irak innehav av
massförstörande vapen, sanktionernas effekter
på befolkningen, etc.
Detta ska ses i relation till det stora arbete som
direkt måste involvera oss alla, regeringar som
folkrörelser: hur kan vi befrämja
försoning mellan irakierna själva och mellan
dem och resten av världen, oss själva? Hur kan
vi i varje steg efter kriget bygga in en
försonings-komponent? Hur kan vi i väst
lära oss mycket mer om Irak, irakisk kultur och
historie, om arabiska värden om Islam? Det kommer
att vara avgörande för vår framtid och
för möjligheten att reducera risken för
terror mot väst att vi öppnar våra
hjärtan mot dem. Detta kommer att vara en
folkupplysande uppgift av dimensioner som långt
övergår satsningen på att utbreda
kunskapen om Förintelsen. Nu gäller det den
framtid vi kan påverka och om att förebygga
ett civilisations- och religionshat.
Det finns mycket annat att göra i dessa dagar och
kommande månader. Vi bör diskutera om inte
aggressorernas statsledare kan ställas inför
rätta, även om in absentio, i den nya
internationella krigsförbrytaredomstolen under FN.
Kanske bör folkrörelser återskapa
något i stil med Russell-tribunalen under
Vietnamkriget.
Och kanske bör världen, också den
svenska staten, avsätta medel till forskning i
frågor som: hur får vi stopp på den
internationella vapenhandel - problemet Saddam är ju
inget annat än resultatet av många
länders och företags cyniska vapenexport? Hur
kan vi starka FN så ingen medlemsstat framöver
ens kan försöka dominera det och styra dess
generalsekreterare? Hur kan vi starka principerna om
tidig varning, medling, förebyggande diplomati
när det verkligen behövs som mest? Vad
får människor till att försonas och
förlåta? Hur befrämjar vi inter-kulturell
kunskap och fredsundervisning i våra skolor? Vad
bör Sverige och andra länder kunna göra i
framtida situationer om EU:s gemensamma utrikespolitik
fortsätter vara en omöjlighet? Och vad bör
vi lära av fredsskapande fiaskon som Kroatien,
Bosnien, Kosovo, Makedonien, Somalia, Afghanistan -
så vi inte gör något liknande i fallet
Irak och i senare krisområen?
Kriget är fruktansvärt. Just
därför bör vi kontra bombarnas terror med
konkreta frågor om vad vi slutligen bör dra
för slutsats om våldet som sådant - och
hur vi alla kommer vidare fram mot en värld med
mycket mindre våld, en värld som leds med
hjärna och hjärta och inte bara med
musklar.
Finns det så mycket annat att göra som
samtidigt hjälper oss återerövra hoppet
och ger konkret uttryck för respekt och
medmänsklighet med de som just nu lider och dör
i Irak?
©
TFF & the author 2003

Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|