Litauen
3
artiklar
Av
Sören
Sommelius
Helsingborgs Dagblad
TFF
rådgivare
29 augusti 2003
I tre artiklar kommer Sören Sommelius att
skildra intryck från vårt grannland
Litauen.
Litauen 1
Hitlers balkong
1. Atvykimas
Klaipeda
Förundrad ser jag ut genom hyttfönstret
när färjan Kaunas når den litauiska
kusten. Vad är detta? Jag gnuggar ögonen.
Kvällen innan hade hamnen i Karlshamn haft en
besynnerlig öststatsprägel. Klaipeda verkar
mera som New York. Färjan far en timme längs
oändliga kajer med stora lyftkranar.
Allt har sin förklaring. För Karlshamn
är International Ferry Port ännu ganska nytt.
Men Klaipeda - i dag Litauens tredje stad med dryga
200.000 invånare - var under den sovjetiska
ockupationens år Sovjets fjärde största
hamn, med 32 km kajer och 55 jättelyftkranar.
Tio år har gått sedan de sista sovjetiska
soldaterna lämnade Litauen 1993. Redan 1987 kunde
västerlänningar besöka Klaipeda som
dittills varit en "förbjuden stad" av militära
skäl. De flesta ombord är balter eller ryssar.
Alltför få skandinaver tycks ha upptäckt
resvägen, att Östersjön inte längre
är en vallgrav utan mera en bred flod.
2. Aciu
Litauiska är inte finsk-ugriskt utan ett
annorlunda klingande språk och liknar kanske det
indoeuropeiska urspråket, rentav sanskrit. Men
historien om "sanskritforskaren som gjorde sig
förstådd bland bönderna på den
litauiska landsbygden är knappast sann", skriver
Andres Küng.
Ja heter 'taip' och god morgon 'labas rytas'. Ordet
för tack uttalas som en nysning, 'aciu'.
3. Hitlers
balkong
Första kvällen i Klaipeda äter jag
på Tavoros Anikes uteservering vid Teatertorget,
hjärtat i Klaipedas gamla stad. Klaipeda ligger vid
Bärnstenskusten och tidigare på dagen har
bärnstensförsäljarna haft sina stånd
här. På andra sidan torget ser jag en
sekelgammal teaterbyggnad.
På teatern finns en balkong. Från just den
balkongen höll Adolf Hitler den 23 mars 1939 ett av
sina mest illa beryktade tal. Tidigare samma dag hade den
tyska armén erövrat staden. Torget
framför restaurangen där jag sitter var den
dagen fyllt av en jublande folkmassa, som hälsade
"befriaren". Jag blundar och försöker
föreställa mig. Historien är aldrig
enkel.
Klaipeda har varit en tysk stad med tysk majoritet
under större delen av sin historia och som
sådan hetat Memel. Memel var en östlig tysk
utpost före första världskriget. Efter
första världskrigets tyska nederlag
konfiskerades Memel och ställdes under
internationell kontroll. 1923 annekterades Memel av den
då helt unga litauiska staten och blev
Klaipeda.
I dag finns bara ett fåtal tyskar kvar.
Däremot besöker många tyska turister
Litauen. På Anikes är gästerna mest
tyskar. På ett litet hotell i en annan stad i f d
tyska Ostpreussen hör jag en äldre tysk dam
tala till sitt resesällskap.
- Jag är så lycklig över att för
tionde året i rad vara tillbaka i min mammas
uppväxttrakt. Som barn hörde jag henne så
ofta berätta om landskapet här.
4. En baltisk
tiger
Vilket land i Europa hade högst tillväxt i
Europa förra året? Svaret på
kuggfrågan är Litauen - det fattigaste av de
tre baltiska staterna, med en BNP-ökning 2002
på 6.7 procent. Brittiska The Economist talar om en
"baltisk tigerekonomi". Ändå är det inte
enkelt. Litauen är en övergångsekonomi.
Uppgången har föregåtts av stora
nedgångar. Mycket beror på ett fett
oljekontrakt med en rysk oljeproducent.
De tre baltiska staterna är bland de fattigaste
av de tio länder som nästa år blir
EU-medlemmar. Lönerna här är en femtedel
av EU-snittet.
- Det är nu vi måste ta chansen, säger
en litauisk småföretagare, som vill exportera
byggprodukter till Norden. Våra löner är
låga och vi kan konkurrera. Men så kommer det
inte att förbli.
Det är bara att hoppas att han får
rätt, för de 3.7 miljonerna litauernas
skull.
5. Klockmuseet
Klaipeda är en ärrad stad. Krig, nöd,
ockupationer har präglat det senaste seklet. I Gamla
stan finns korsvirkeshus och borgerliga tyska byggnader
som påminner om Memel-tiden, betongkaserner
från sovjetåren och så nytt och
renoverat från självständighetens dryga
decennium. Såren från bomber och krig är
inte läkta, trots att sextio år har gått
sedan Röda Armén i januari 1945 fördrev
nazisterna.
Nya stan, på andra sidan Danefloden, domineras
av två korsande gator. Vid Lieupu gatve, Adolf
Hitlergatan under nazitiden, ligger Klockmuseet. Här
finns tidmätningsinstrument och klockklenoder
från olika kulturer i rum på två
våningar.
Förestånderskan är ryska och jag
får för mig att alla de äldre kvinnor som
halvsover, en i varje rum, också är ryskor,
att här vaktar de över tiden, över flydda
tider. Antagligen har jag fel.
Eftersom klockor intresserar mig vill jag köpa
katalogen. Vad ska det vara bra för, den är
bara på ryska, avspisas jag. Det hjälper inte
när jag kontrar med ett försiktigt "gavarjo
pa-russki". Inte heller är det sant.
I Litauen finns två slags människor,
säger en man som jag inte blir klok på.
Här är många Homo Sapiens, som i andra
länder, men också Homo Sovjeticus,
Sovjetmänniskor. Det lyser av hat eller kanske
bitterhet ur hans ögon, så mycken
kränkthet finns kvar från den tiden och den
är lätt att förstå.
Ändå är det ju andra tider nu, mycket
har hänt sedan självständighetsdagen 11
mars 1990.
Hur har ryssarna i Litauen det, undrar jag för
mig själv. Trots allt är det en mindre grupp,
bara 9 procent. Vilken ställning har de 7 procenten
polacker?
Det är lätt att bli nyfiken på
Litauen, svårare att få enkla svar.
Fotnot: Atvykimas Klaipeda betyder
förstås "Ankomst Klaipeda".
Litauen 2 Kuriska
näset
Öknen vid Östersjön
6. Gränsen i
öknen
Mini-Sahara eller maxi-Skagen? Kuriska Näsets
ökenområden är tidlöst tysta,
få människor, en och annan kråka, inga
blad som vinden kan prassla med. Det är Öken,
gulskiftande sand under blå himmel.
Nästa år i maj blir Litauen i maj medlem i
EU. Då kommer gränsen mellan EU och Ryssland
att gå just här.
Kommer det då att sitta en liten litauisk
passpolis i en kur här, uppkopplad till stora
EU/Schengendatorn i Strasbourg, undrar jag för mig
själv. I veckotidningen "The Baltic Times" skildras
hur den nya gränsen redan skapat en lokal
"kalla-kriget"-stämning. Fram till 1 juli i år
kunde ryssar från närliggande
Kaliningradområdet resa hit utan visum. Nu drar det
"gränslösa" EU ner en ny
järnridå.
7. Death
Valley
Ökenområdet användes under
fransk-tyska kriget 1870 - 72 som fångläger
för franska krigsfångar. Kuriska näset
tillhörde då Tyskland och tyskarna ville
hämnas för att tyska soldater suttit som
krigsfångar i afrikanska ökenläger.
Många fransmän dog. Här finns
träkors och en liten skylt med orden Mirties Slenis,
Death Valley, Dödens dal.
Nu ska strandmiljön i närheten användas
för inspelningen av en litauisk storfilm,
"Vågen". Ett lag byggnadsarbetare arbetar med att
bygga en storstilad kulissby.
8. Kuriska
näset
För tre år sedan blev Kuriska näset
nationalpark och upptaget i Unescos lista över
Världskulturarvet. Näset består av en tio
mil lång landremsa, där översta delen
tillhör Litauen och undre Ryssland. Mellan
havskusten mot Östersjön och den inre
östra kusten mot Kuriska lagunen är det som
minst 300 meter och som mest tre km.
Stora delar av näset är planterade med tall
för att hindra sandvandring, som under åren
begravt 14 byar. Vid början av 1900-talet stack
ännu en bykyrkas torn upp ur sanden. Fortfarande
finns stora ökenaktiga områden.
Nationalparken hotas av de nya fynd av olja som gjorts
i Östersjön. Svenska Opab och Preem (ägda
av saudiarabiskt oljekapital) provborrar. Ryska Lukoil
finns redan på plats med en oljeborrplattform och
börjar utvinna olja två mil från
näset redan i år.
9. Thomas Manns
sommarhus
Den tyske författaren Thomas Mann, född i
Lübeck, fick nobelpriset 1929. En del av
prispengarna använde han till att bygga ett vackert
trähus med halmtak i norra utkanten av Kuriska
Näsets största stad Nida (på tyska
Nidden). Vid den här tiden var det (sedan
annekteringen 1923) litauiskt administrerade Nidden ett
eldorado för författare och konstnärer. De
tyska expressionisterna målade miljöerna
här, filmaren Leni Riefenstahl bodde på hotell
liksom Sigmund Freud och många andra.
Vid Hitlers makttillträde 1933 befann sig Thomas
Mann utomlands för att föreläsa. Han
återvände inte utan gick i exil, först i
Schweiz, sedan i USA. Göring la beslag på
sommarhuset men kom aldrig dit. Däremot lär
Hitlers rustningsminsiter och arkitekt Albert Speer ha
bott där.
Familjen Manns hus ligger på en höjd med
magnifik utsikt över den solglittrande lagunen genom
höga tallar. Det är i dag kulturhus och museum
med bilder, brev och dokument från de tre somrar
familjen tillbringade här, 1930 - 32. Också
konstnärshotellet är museum med bilder på
alla framträdande gäster.
I dag är Nida en fasionabel turistort, lite som
Torekov eller Båstad. Alla turister, också
jag, hyr cyklar och trampar över till havssidans
bländande stränder eller längs
välordnade cykelleder genom doftande tallskogar.
Några holländska vandrare tar sig fram till
fots, från Lettland över Kuriska näset
och Kaliningrad till Polen.
Många av Europas gränser har trots allt
mjuknat en del.
Litauen 3 Storkar
och hästar
10. I deltat
Sydvästra hörnet av Litauen består av
floden Neumunas bördiga delta, med
småstäder och fiskelägen som Rusne,
där tiden tycks ha stannat. Här finns
övergivna och sönderfallande byggnader
från sovjettidens kollektivjordbruk. Dessa stora
konstruktioner tycks vittra sönder utan att det
finns pengar att riva dem.
Deltat är ett slättland eller plattland,
där ingenting i naturen sticker upp.
Odlingsfälten ser inte sällan ut att vara
övergivna.
Kollektivjordbruken inrättades med tvång av
Sovjet och skapade kulturella och ekologiska problem. Nu
gynnas åter småskalighet och privata
jordbruk. Kollektivjordbrukens åkrar verkar
växa igen.
11. Till Svarta
Havet
På floden Neumunas kunde man förr i tiden
färdas via kanaler och floden Dnjepr ända till
Svarta Havet. Tills för tre år sedan gick
flygbåten "Raketa" från Nida på Kuriska
näset till Litauens näst största stad
Kaunas långt inne i landet.
Nu är den tiden förbi. Linjen är
nedlagd.
12. Fattigdom
Storkar och hästar är de djur jag kommer att
minnas från Litauen. På landsbygden kommer
hästochvagnarna lunkande i bondesamhällets och
mjölkkannornas tid. Det som ser
Sörgårdsromantiskt ut för en turist som
jag är förstås mest ett uttryck för
fattigdom och återhållen utveckling.
Om Litauen är det land som utvecklas ekonomiskt
snabbast i Europa så märks det inte på
landsbygden. Där är mycket grått, slitet,
illa underhållet.
I Neumunas delta bor mest goda människor. Kring
Rusne har varje gård ett storkbo. Storkar bygger
aldrig bo hos onda människor, heter det.
Över sanka deltafält flyger de vackra
vadarna. På några timmar ser jag femtio -
sextio storkar. Storken är för övrigt
Litauens nationalfågel.
12. Huvudgatan en
å
I byn Minge ligger bondgårdarna i rad på
båda sidor om en hundra meter bred å. Byn
är arkitektoniskt skyddsmärkt.
Här är idylliskt, men nya tider väntar.
Med EU-pengar byggs ett turistkomplex. Gårdarna
kommer att bevaras som skal, men byn blir inte
längre en bondby utan en sevärdhet.
13. Världens
ände
I Ventes Ragas (som betyder 'Världens ände')
finns en fyr och en fågelstation med
ringmärkningsstation och fångstnät.
Platsen ligger vid Kuriska lagunens östra strand
på en sydlig udde och påminner om Ölands
södra udde. Det blåser hårda vindar
när jag är där och på tyska hette
platsen Windenburg (Vindarnas slott).
Två gummor från landet står nere vid
stranden under fyren och ser länge ut över det
skummande havet, som om de såg havet för
första gången. Salta stänk slår mot
deras ansikten men de bara skrattar och torkar bort
vattnet med sina hucklen.
Jag betraktar dem länge och tänker att vad
måtte inte de två ha upplevt. Kanske
föddes de i ryska tsardömet, upplevde
revolutionen och Litauens nationella oberoende 1920,
Sovjets annektering 1940 och den nya
självständigheten 1990. Och nästa år
blir de EU-medborgare.
Jag tänker också på de
frånvarande. Litauen är ett land där
stora grupper gått i exil eller deporterats under
det blodiga 1900-talet. Mest frånvarande av alla
är de litauiska judarna. De tyska nazisternas
hänsynslösa grymhet utraderade folkgruppen
nästan helt - med brutal hjälp av många
litauer.
Nu skapas ny historia. Men också den gamla
historien måste återskapas. Bara genom hela
sanningens smärta och en genuin uppgörelse med
det förflutna kan en demokratisk framtid formas.
Från Vente Ragas kör jag med Litinterps
hyrbil tillbaka till Klaipeda och den väntande
färjan, som för mig från det obekanta
åter till det välbekanta. När jag
går i land i Karlshamn tänker jag redan
på nästa resa jag vill göra, kanske till
det Vilnius som länge kallades Östeuropas
Jerusalem.
©
TFF & the author 2003
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|