|
Tidskriften
Ordfront och Bosnienkriget
Av
Sören
Sommelius
Helsingborgs Dagblad
TFF
rådgivare
28 november 2003
Tidskriften Ordfront har i höst angripits och
ifrågasatts på ett sätt som saknar
motstycke, framförallt i Dagens Nyheter och
Expressen. Det började i DN där Maciej Zaremba
gick till attack mot en artikel, där Björn
Eklund intervjuar den amerikanska Balkankännaren
Diana Johnstone.
"Ordfront förnekar folkmord" hette det redan i
rubriken och i texten placerades Ordfront i
"brunvänstern". Diana Johnstone fick stämpeln
på sig som en folkmördarnas advokat. På
detta har följt en debatt som blivit allt
svårare för icke initierade att följa.
Med inkvisitorisk argumentering har Ordfront angripits i
allt högre tonlägen också av Per Svensson
i Expressen. Svensson var liksom Zaremba på
90-talet anhängare av den så kallade
Sarajevolistan, som ville att vapen skulle sändas
till Sarajevoregimen.
Medierna förmådde dåligt göra
krigen på Balkan begripliga. Därför vore
det angeläget med en debatt om vad som verkligen
skedde. Men vad är detta?
Zarembas artiklar (efter den första följde
en andra i än högre tonläge)
innehåller sakfel och rader av oklara resonemang.
Under Bosnienkriget engagerade den bosnienmuslimska
regeringen PR-firman Ruder Finn i Washington. Jag har
själv en kopia av delar av kontraktet. Ruder Finn
skrev debattartiklar, som publicerades i amerikanska
medier undertecknade av bosnienmuslimska ministrar. Man
initierade TV-debatter och ordnade möten mellan
bosnienmuslimska politiker och framträdande
amerikanska politiker.
Allt detta är väl dokumenterat.
Eklund återger ett uttalande av Ruder Finns chef
James Harff, som sagt att vändpunkten i
opinionsarbetet var när man lyckades vinna över
judiska intresseorganisationer i USA för den
bosnienmuslimska sidans sak. Där spelade "bilden
på den magre mannen" en avgörande roll. Daily
Mirror publicerade bilden med rubriken " Belsen 92.
Horror of the new Holocaust".
Zaremba tar upp frågan i båda sina
artiklar, som en "antisemitisk antydan". Vad menar
han?
Zaremba angriper fränt den tyske journalist
Thomas Deichmann, som ifrågasatte "bilden på
den magre mannen" genom handfast grävande
journalistik. Deichmann for till Trnopolje och
undersökte på plats omständigheterna
bakom "bilden på den magre mannen", eftersom den
spelade en så avgörande roll när
världsopinionen svängde. Sin artikel
publicerade han i vänstertidskriften Novo, utgiven i
Frankfurt (nr 26, jan/feb 1997). Artikeln sålde han
sedan vidare till brittiska Living Marxism. I Sverige
publicerades en förkortad version på
Helsingborgs Dagblads kultursida.
En stor del av sin första artikel ägnar
Zaremba åt att hudflänga Living Marxism. Men
vad har det med Deichmann att göra?? Varför
diskuterar inte Zaremba i stället Deichmanns
artikel, varför ropar han nazist i stället
för att argumentera?
Till saken hör att "bilden på den magre
mannen" inte är vad den av många påstods
vara. Jag menar att detta kan sägas bortom allt
tvivel. Ett jugoslaviskt TV-team besökte platsen
samtidigt som brittiska ITN. På de jugoslaviska
filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny
Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder
framgår att den "magre mannen" inte är typisk
för hur männen i Trnopolje såg ut den
där heta julidagen 1992. Han blir intressant
därför att han liksom taggtråden passar
in i fotografens förväntningar på
symboler för koncentrationsläger. Phillip
Knightley, expert på propaganda och författare
till klassikern "Krigets första offer är
sanningen", har understrukit detta.
ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar
människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men
den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att
just denna bild vände världsopinionen.
För ITN var filmsekvensen en journalistisk bragd.
I en annons för den egna TV-kanalen citerade man
Sunday Times 9/8/92: "Tjugo minuter efter det att denna
rapport sändes på amerikansk TV ändrade
president Bush sin politik gentemot Serbien". I annonsen
fanns "bilden på den magre mannen".
Det är en korrekt beskrivning. Så stark var
bildens symboliska laddning.
Vad hände egentligen i Trnopolje och Omarska? Den
frågan är komplicerad, som Kjell Magnusson
påpekat (Brännpunkt 19/11), men det fanns
knappast några "verkliga dödsläger i
Prijedorområdet", även om kriget
präglades av grymhet med svåra lidanden
för befolkningen.
Till saken hör också att alla parter i
kriget vid den här tidpunkten anklagade varandra
för att driva koncentrationsläger. Det är
ingen tillfällighet att Trnopolje och Omarska ligger
ganska nära Jasenovac, andra världskrigets
vidriga ustasja-fascistiska koncentrationsläger.
Uppgifter om hur många som mördats i
lägret användes vid denna tid som slagträn
i nationalistisk debatt, särskilt av Kroatiens
president Franjo Tudjman, som ville göra upp med den
kroatiska skuldbördan.
I sin andra artikel menar Zaremba att Ordfront gjort
sig till ett "språkrör för Milosevic".
Det är ett alldeles orimligt
påstående.
All krigspropaganda demoniserar och personifierar
fienden. För ett krig finns behov av "en ond man".
Medieprofessorn Stig Arne Nohrstedt diskuterar i
utmärkta "Kosovokonflikten, medierna och
medlidandet" (SPF rapport 190, 2002) hur den jugoslaviska
ledaren konstrueras diskursivt som en renodlad fiende, en
ny Saddam Hussein, Hitler eller Stalin", också i
svenska medier.
De jugoslaviska sönderfallskrigen kom till genom
en rad skrupellösa politikers agerande. Milosevic
var en av flera. Kroatiens Franjo Tudjman var knappast en
mindre skurk. Men han hade USA:s stöd. Om man vill
förstå de komplexa krigen på Balkan
räcker det inte med "onda män", då
måste man diskutera konflikter, mer än att
fördela skuld, vilket är vad Zaremba
främst ägnar sig åt. I Zarembas
värld ingrep USA och Nato "på Balkan för
att sätta stopp för folkmord". Hans artiklar
är till lika del högljudda angrepp på
Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för
USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones "Fool's Crusade" och intervjun i
Ordfront söker komplicera bilden av krigen, bortom
det slags svartvita klichéer som Zaremba arbetar
med. Hennes framställning är seriös och
bygger på mångåriga studier, texten
är full av fotnotshänvisningar. Johnstones
utgångspunkt är Natos bombningar av
Jugoslavien 1999 och frågan om dessa var
rättfärdiga. Den slutsats hon kommer fram till
är att så inte var fallet.
Diana Johnstones bok prisas av Edward Hermans i
amerikanska Monthley Review (02/03). Hennes bok är
"väsentlig läsning för var och en som vill
förstå orsakerna till, effekterna av,
rätt-och-fel om det senaste dussintalet års
krig på Balkan", skriver Hermans. "Boken borde vara
prioriterad läsning för
vänsterorienterade, av vilka många har
låtit sig ryckas med av NATO:s
propaganda-spärreld, i tron att detta var ett fall
där västerländsk intervention
genomfördes med goda intentioner och med
välgörande konsekvenser", fortsätter
han.
Hermans skrev tillsammans med Noam Chomsky
"Manufacturing Consent", en standardbok om propaganda.
Hans åsikt kan knappast viftas bort. I mina
ögon väger Edward Hermans ord tyngre än
Zarembas och Svenssons. Ordfronts intervju med henne var
viktig. Och till slut är det ju boken som borde
diskuteras. I diskussionen som följt intervjun har
dock få eller inga hänvisningar gjorts till
Johnsons bok.
Mer än tio år har gått sedan denna
fas av kriget i Bosnien. Är inte det viktigaste nu
att försöka nyansera historieskrivningen av
90-talets krig på Balkan - också för att
göra samtiden rimligt begriplig? Krigens betydelse
är konsekvensrik, inte bara för folken i
före detta Jugoslavien. Förståelsen av
krigen mot Irak och Afghanistan hänger intimt samman
med hur vi ser på bombningarna av Jugoslavien
1999.
Min åsikt är att Ordfront gjort en
väsentlig insats genom att blåsa liv i en
alldeles avgörande samtidsdebatt. Förlaget
borde också ge ut Diana Johnstons bok!
Länkar relaterade till debatten här
i 'Features'.
©
TFF & the author 2003
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|