När
soldaternas vapenvila
hotade generalernas krig
Av
Sören
Sommelius
Helsingborgs Dagblad
TFF
rådgivare
26 september 2003
Kanske var vapenvilan under juldagarna 1914 en av
1900-talets potentiellt viktigaste händelser skriver
den amerikanske historikern Stanley Weintraub. Sören
Sommelius har läst en infallsrik och
tänkvärd bok om en soldaternas vapenvila som
hotade de krigförande högkvarterens
planer.
Boken
STILLA NATT. När vapnen tystnade julen 1914
Av: Stanley Weintraub[Marker][Marker]
Översättning Margareta Eklöf
Utkommer i dag (tisdag 2.9)
Julen 1914 var förstavärldskriget
några månader gammalt. De stridande parterna
hade grävt ner sig i Västfrontens oändliga
skyttegravar, från Engelska kanalen till
schweiziska gränsen. Sedan augusti hade kriget
krävt hundratusentals döda, sårade och
saknade. Förhållandena i skyttegravarna var
vedervärdiga. Här slaktades under ett drygt
fyra år långt blodbad en generation unga
män till ingen som helst nytta.
På sina håll var det mindre än hundra
meter mellan de tyska soldaterna å ena sidan och de
brittiska och franska å den andra. Krigets
första jul inträffade något mycket
märkligt, en soldaternas vapenvila, genomförd
av meniga i skyttegravarna i direkt strid med de
överordnades direktiv.
Kanske var vapenvilan "en av 1900-talets potentiellt
viktigaste händelser" skriver den amerikanske
historikern Stanley Weintraub i sin infallsrika och
tänkvärda "Stilla natt". Boken är en lika
väldokumenterad som detaljrik skildring av de
dramatiska dagar "När vapnen tystnade julen 1914",
för att citera bokens undertitel.
Händelsen har skildrats i teaterpjäsen "Oh!
What a Lovely war", producerad av Theatre Workshop i
London och spelad också i Sverige. I den officiella
brittiska krigshistorien, publicerad 1926,
framställdes det som skedde som en obetydlig episod.
Men verkligheten var en annan. Vapenvilan påverkade
stora delar av Västfronten utan att någon i
efterhand vet var och hur det hela började.
På många ställen kom initiativet
från den tyska sidan, kanske därför att
många förband var inte var preussiska
elittrupper utan oentusiastiska reservister från
Bayern, Sachsen, Hessen och Westfalen. Från
båda sidor steg man på julafton upp ur
skyttegravarna och möttes i ingenmansland. Man kunde
ju ropa till varandra. Nu kunde man se varandra och tala
försiktigt om kriget.
Först begravdes de döda. En del lik hade
legat i slagfältets gyttja sedan oktober. Sedan tog
nyfikenheten över. Här var de soldater man
under månad efter månad försökt
fånga en skymt av för att döda. I
krigspropagandan hade de beskrivits som ociviliserade
barbarer, som monster rentav, monster beredda att
begå vad slags illdåd som helst. Nu visade
det sig att de var "likadana som vi".
I ingenmansland bytte man saker med varandra och
sjöng julsånger. Man applåderade
sångerna som efter en konsert. Fransmän ropade
ner med kriget ˆ "À bas la guerre" och
tyskarna "Nie wieder Krieg", aldrig mera krig. Snart
dukades det i stora frontavsnitt upp julmiddagar,
där rätterna bestod av innehållet i de
julpaket som sänts till de stridande, vilka nu
frikostigt delade med sig av dem till fienden. Och mer
följde på juldagen, framförallt i form av
improviserade fotbollsmatcher mellan
skyttevärnen.
Det som skeddekan liknas vid ett folkligt uppror. Den
improviserade vapenvilan påminner om de spontana
rörelser som störtar tyranner, skriver
Weintraub. Fraterniseringen mellan de stridande var ett
hot mot stridsandan, ett disciplinbrott
jämförbart med högförräderi.
Högkvarteren på båda sidor gav order om
att vapenvilan med alla medel skulle störas så
att kriget kunde fortsätta. Men, skriver Weintraub,
på de ställen där vapenvilan hade
hållit saknades totalt entusiasm över
förnyade krigshandlingar.
Vår tids krig förs på avstånd.
USA:s tre senaste krig har skett genom bombningar
på hög höjd. Soldaterna har aldrig
behövt se sina lemlästade offer. Hemmaopinionen
har svepts in i förskönande lögner om
rättfärdiga krig mot ondskan själv. I
Västfrontens skyttegravar var det annorlunda. Det
var ett krig mellan soldater, där civila drabbades
mycket mindre än nu, men det var också ett de
menigas krig, som förutsatte att soldaternas
stridsvilja eldats med högstämd patriotisk
retorik. Vapenvilan vid jul visade många stridande
hur falsk retoriken var. Den kunde ha undergrävt
tron på kriget, kanske rentav hejdat det.
I ett avslutandefantasieggande kapitel "Vad hade
hänt om?" ägnar sig Stanley Weintraub åt
vad som brukar kallas kontrafaktisk historieskrivning.
Vad hade hänt om kriget tvärt hade upphört
med julvapenvilan, om soldaterna vägrat
fortsätta strida?
Det som följde var ju lika destruktivt som
meningslöst, 6.000 döda per dag i fyrtiosex
krigsmånader. Vid slutet av 1915 hade fronten i
Flandern förskjutits några hundra meter, det
var allt. Men om kriget hade slutat på julafton
1914?
För Tyskland kunde följden ha blivit att
landet blivit en välmående monarki, kanske som
Sverige, medan Hitler förblivit en okänd
demobiliserad korpral. Nazismen hade aldrig fått
folkligt stöd och Förintelsen hade aldrig
ägt rum. Ett fredligt Tyskland kunde ha blivit
Europas, rentav världens dominerande nation, tror
Stanley Weintraub, en konkurrent till USA. Tyskland kunde
ha blivit ett kulturellt och vetenskapligt centrum
snarare än Frankrike. Storbritannien hade
bibehållit ekonomisk styrka och därmed kanske
också sina afrikanska kolonier. Andra
världskriget hade aldrig behövt drabba
mänskligheten.
Kvinnorna hade däremot förlorat på en
sådan utveckling. De många döda
männen underlättade kvinnornas inträdde
på arbetsmarknaden och sådant som kvinnlig
rösträtt.
Samtiden formas av det förflutna. En bok som
"Stilla natt" är inspirerande läsning för
den som vill reflektera över att historien faktiskt
kan utvecklas ytterst olika och oförutsägbart
till följd av politiska beslut.
Vad hade hänt om USA inte bombat Irak? Vilka
kommer nu de långsiktiga konsekvenserna av det
barbariska kriget att bli? Sådana frågor
formas också under läsningen av Weintraubs
bok.
©
TFF & the author 2003
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|