|
Om
krigets bilder
Av
Sören
Sommelius
Helsingborgs Dagblad
TFF
rådgivare
19 november 2003
Susan Sonntags essäbok om krigsbildens
historia och vår tids massmediala bilder av lidande
är originell och djupt tankeväckande, menar
Sören Sommelius.
Bok: REGARDING THE PAIN OF OTHERS
Av: Susan Sonntag
Hamish Hamilton/Penguin, London 2003
I vår massmediala tidhar bilder från krig
blivit en del av människors normala vardag,
särskilt via televisionens nyhetsbilder. Liksom all
annan information silas och väljs de bilder och
filmer som till slut visas, i många led. I USA har
många bolag till exempel till policy att aldrig
visa bilder av sårade amerikanska soldater. Men
också svenska redaktioner gör (oftast
nödvändiga) inskränkningar i det
våld som visas, för att undvika
spektakulära och alltför vidriga bilder.
Ändå har våldet i medierna trappats
upp, kanske inte minst därför att vi via den
kommersiella filmen blivit tillvanda. Brutalt
krigsvåld har via televisionen blivit vanligt i
vardagen.
Krigets bilder påverkar opinioner. Bilderna
från Vietnamkriget väckte en
antikrigsrörelse som till slut bidrog till att
stoppa kriget. Dagens politiska makthavare är
medvetna om det och försöker på alla vis
kontrollera flödet av bilder och information.
I en ny essäbok, "Regarding the Pain of Others"
(Om att betrakta andras smärta) diskuterar den
amerikanska författaren Susan Sonntag insiktsfullt
frågor som relaterar till mina inledande
resonemang.
Boken har väckt berättigad internationell
uppmärksamhet och belönades i dagarna med den
tyska bokhandelns prestigefyllda fredspris vid
Bokmässan i Frankfurt. Det skulle förvåna
mig om den inte snart finns också på
svenska.
Sonntag utgår frånen text av Virginia
Woolf skriven 1938, med reflexioner om krigets (manliga)
natur i en tid av växande krigshysteri. Woolf menade
att en utbildad medelklasskvinna ingenting kan veta om
krig, annat än vad hon ser i medierna. Det var
då främst bilderna från det spanska
inbördeskriget hon syftade på.
Vet vi mer om krig i dag? Nej egentligen inte, trots
alla bilder och filmer.
Susan Sonntag går igenom alla de sätt
bilder kan manipuleras på. Vi ser en bild på
döda kroppar från Bosnien. Vilken etnisk grupp
tillhör de döda? Vilka är skyldiga? Allt
beror på bildtexten, som påverkar vårt
sätt att uppfatta bilden. Men vem har skrivit
bildtexten och i vilket syfte? För vem arbetade
fotografen? Vem valde ut just den bilden?
På omslaget till Sonntags bok finns en etsning
från Goyas kända serie "Krigets katastrofer".
En soldat betraktar med förvåning och fasa en
hängd mans lik. Under en annan bild har Goya
skrivit, "detta har jag sett". Och under en annan
åter, "detta är sanningen".
Goyas bilder är sammanfattningar av saker som
verkligen skett, mera än exakta återgivningar
av en enskild händelse. Det ligger i deras natur. En
fotografisk bild eller filmruta har annorlunda
anspråk, "just detta hände", "detta är
sanningen". Om Goyas bilder ville avslöja krigets
fasor så har den moderna krigsfotografin syftet att
visa fram den enskilda kusliga händelsen, "detta
skedde".
Och ändå är det sannerligen inte
så enkelt. Med den digitala fotografins genombrott
och dataprogram som Photoshop har den fotografiska bilden
mist sin tidigare givna autencitet.
Men frågan är om det var bättre
förr. En av fotohistoriens mest kända
krigsbilder, Robert Capas på en soldat som stupar i
spanska inbördeskriget, fotograferad i
dödsögonblicket, är av allt att döma
arrangerad. Ändå är den sann i Goyas
mening. Men inte som fotografi.
Under de senaste decenniernahar bilderna från
kriget kontrollerats allt hårdare av de
krigförande parterna och särskilt av USA. Under
det första golfkriget 1991 lanserades bilden av
kriget som ett högteknologiskt precisionsspel.
Innebörden av dem var också att visa fram
USA:s totala militära överlägsenhet. Vad
de amerikanska TV-tittarna däremot inte fick se var
ohyggliga bilderna på tusentals flyende unga
irakiska värnpliktiga som massakrerats i öknen
och sedan grävdes ner av amerikanska bulldozers.
Händelsen beskrevs av en amerikansk officer som
"kalkonjakt". NBC hade bilder ˆ men avstod
från att visa dem.
Under bombningarna av Afghanistan 2001 fick
omvärlden nästan inte se några bilder
alls av bombernas effekter. Den amerikanska
militärledningen köpte också upp alla de
civila satellitbilder, som hade kunnat ge en aning om vad
som skedde på marken under bombmattorna.
Under årets Irakkrig bjöds journalister in
att följa med de framryckande amerikanska trupperna
som "inbäddade" reportrar. Dessa arbetade
självklart på militärens villkor. De
bilder som inbäddade fotografer tog fyllde medierna,
men gav hårt vinklade ˆ för att inte
säga ensidiga ˆ bilder av kriget.
Sonntag diskuterar synenpå att vi lever i en
åskådarkultur, där varje händelse
måste få en dramaturgi för att
fånga vårt intresse och där
människor också strävar efter att bli
bilder, kändisar, celebriteter. Har verkligheten
abdikerat?
Nej, menar Susan Sonntag, och avfärdar
tänkare som Jean Baudrillard och andra, det där
synsättet är provinsiellt. En liten utbildad
publik i den rika världen upplever nyheter som
underhållning och spektakel. I
förlängningen leder synsättet till
cynism.
Med vår tids ström av bilder
förändras den enskilda bildens genomslagskraft.
Ändå har det funnits och kommer att finnas
bilder som blir emblematiska, som ingår i
vårt kollektiva medvetande. Ett exempel är
bilden på den lille pojken i Warszawas ghetto 1943.
Men det samma gäller också Fritiof Capras ovan
nämnda bild, oavsett dess tillkomsthistoria.
Många historiska bilder står i dag som
historiska "bevis" - även om vi vet eller kan gissa
att de är arrangerade.
Susan Sonntag rör sig kunnigt genom fotografiets
historia. Hennes bok behandlar originellt många
aspekter på "lidandets ikonografi", och då
framförallt krigsbildens historia.
©
TFF & the author 2003
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|