Väsentlig
bok om de jugoslaviska
krigen
Av
Sören
Sommelius
Helsingborgs Dagblad
TFF
rådgivare
20 augusti 2003
Diana Johnstones "Fools' Crusade", ("Dårarnas
korståg") är det hittills mest ambitiösa
försöket att kritiskt granska den västliga
bilden av de jugoslaviska krigen, skriver Sören
Sommelius.
FOOLS'
CRUSADE
Yugoslavia, NATO and Western Delusions
Av: Diana Johnstone
Monthly Review Press, New York
Det Jugoslavien som för femton år sedan var
ett välmående sydeuropeiskt land slets
sönder av krig efter krig under ett blodigt
1990-tal. Hur kunde det ske? Vad var det som egentligen
hände?
Medan krigen pågick misslyckades våra
medier med att göra det som skedde begripligt. Det
talades ofta fördomsfullt om urgammalt hat mellan
folk och om en ond man i Serbien, Slobodan Milosevic.
Balkans folk delades in i onda och goda. Värst
framställdes serberna. Inget av det var sant.
Fortfarande är allt som skedde de här
dramatiska och destruktiva åren inhöljt i
tjocka dimridåer av både halvsanningar och
uppenbara lögner.
Diana Johnstone, amerikansk författare och
debattör sedan länge bosatt i Paris, har nu
gett ut "Fool's Crusade", "Dårarnas korståg",
om "Jugoslavien, NATO och falska
föreställningar i västvärlden". Det
är - av vad jag läst - det hittills utan
jämförelse mest ambitiösa
försöket att kritiskt granska de jugoslaviska
krigen och hur de framställdes i väst.
Inledningsvis diskuterar Johnstone bombningarna av Kosovo
och Jugoslavien 1999. NATO gick i krig utan FN-beslut och
det hela kallades för en "humanitär
intervention". Formuleringen är inte ny konstaterar
Johnstone. Den användes standardmässigt under
alla västvärldens imperialistiska
erövringskrig. I det aktuella sammanhanget var den
en användbar propagandaterm, en grov manipulation,
inget annat.
Till saken hör onekligen också att
situationen i Kosovo fyra år efter bombningarna
är bedrövlig. De "humanitära bomberna"
följdes inte upp av humanitära sociala program.
Om kosovoalbanerna tidigare diskriminerats är andra
minoriteter nu utsatta, främst serber. Och det
pågår fortfarande, vilket är en skam,
främst för USA men också för det
internationella samfundet som nu administrerar Kosovo som
ett protektorat.
Syftet med Diana Johnstones bok är just att
ifrågasätta NATO's krig mot Jugoslavien. Det
gör hon genom en grundlig genomgång av den
jugoslaviska krisens många dramatiska faser,
där allt bara kan förstås - eller
missförstås - tillsammans, i ett givet
sammanhang.
I dag sitter Jugoslaviens förre president
Slobodan Milosevic i Haag, där
krigsförbrytartribunalens rättegång mot
honom pågår. USA:s vicepresident Al Gore
beskrev honom 1999 som "en pojklags-Hitler som
håller sig kvar vid makten genom att piska upp
hat". Englands Margret Thatcher menade att Milosevics
regim drevs av en "folkmordsideologi" och att Milosevic
själv var "en verkligt monstruös ond man".
Andra kallade honom "en internationell terrorist", "en
lärljunge till Stalin och Hitler" "ett kallblodigt
djur" etc. Den här sortens påståenden
säger mycket lite om Milosevic och desto mer om
västvärldens politiska kultur, skriver
Johnstone och det är lätt att
instämma.
Under krigen använde sig parterna av PR-firmor i
USA för att föra fram sin bild av skeendet.
Särskilt framgångsrik var Ruder Finn, som
arbetade för den bosnienmuslimska regimen i
Sarajevo. Det var Ruder Finn som framgångsrikt
satte likhetstecken mellan serber och nazister å
ena sidan och bosnienmuslimer och judar å den
andra. Därmed var propagandakriget avgjort.
Också i Sverige krävde inflytelserika grupper
(Sarajevolistan) att FN-embargot på vapenexport
skulle hävas så att de bosniska muslimerna
kunde strida bättre.
Men vad var det egentligen för skillnad mellan de
läger som de bosniska serberna drev i
förhållande till de som inrättades av
bosnienmuslimer och bosnienkroater? Det snabba svaret
är - Ruder Finn, skriver Johnstone. Hon
hänvisar till uppgifter från Internationella
Röda korset hösten 1992. Då fanns i
Bosnien 25 interneringsläger med 2.692 civila
fångar. Av dessa hölls 1.203 av
bosnienserberna i åtta läger. Muslimerna hade
1.061 fångar i tolv läger och kroaterna fem
läger med 428 fångar.
Muslimer och kroater släppte inga journalister
till sina läger. Inga bilder därifrån
nådde medierna. Bosnienserberna däremot
inviterade journalister till lägren för att
motverka de rykten som florerade. Resultatet blev det
motsatta. Bilden av en mager man bakom taggtråd
spreds över världen med rubriker om
"Nazidödsläger" och "Belsen i Bosnien". Men
bilden var inte det den utgav sig för. Dock blev den
en starkt bidragande orsak till att USA och senare
Tyskland några veckor efter bildens publicering
föreslog inrättandet av en tribunal för
Jugoslavien i Haag, vilket FN:s säkerhetsråd
beslutade om i resolution 780 två månader
senare.
Också omständigheterna kring Srebrenica
är ytterst oklara. Sex år efter striderna hade
tribunalen funnit 2.361 kroppar, många med
säkerhet stupade soldater från båda
sidor - hårda strider pågick under
många år i området. De dödas
identitet eller etnicitet har bara undantagsvis kunnat
fastställas. Ändå upprepas siffran
på 8.000 av bosnienserberna mördade, utan att
det finns belägg. Till saken hör också
att USA:s satellitbilder över området aldrig
offentliggjordes, trots att det var genom sådana
Srebrenica först uppmärksammades. Det skedde
för att vända opinionen då kroatiska
trupper (utbildade i NATO-stridsteknik av "privata"
amerikanska firmor och med USA:s stöd) fördrev
200.000 serber från de områden i kroatiska
Krajina där de levt sedan generationer. Det var de
jugoslaviska krigens största enskilda etniska
rensning.
En av de högsta befälhavarna för den
kroatiska armén var kosovoalban, Agim Çeku,
som ledde brutala massakrer på serber i
Likaområdet. Çeku blev senare
befälhavare för den kosovoalbanska
befrielsearmén UÇK och därefter
år 2000 ledare för Kosovo Protection Corps.
Haagtribunalen var aldrig aktuell i hans fall. Johnstone
diskuterar hur USA använde sig av "de
humanitära bombningarna" av Jugoslavien 1999
för att utvidga NATO:s mandat (vilket skedde vid
50-årsjubileet mitt under bombningarna). Samtidigt
kunde USA i Kosovo upprätta sitt största
militärläger utomlands sedan Vietnamkriget med
Camp Bondsteel, som Johnstone jämför med
Guantanamobasen på Kuba.
Propagandan från särskilt NATO men
också från de krigförande parterna och
andra inblandade parter förvrängde bilden av de
jugoslaviska krigen. Diana Johnstones bok har inga
ambitioner på att presentera en slutgiltig
historiebeskrivning i varje sammanhang. Men för den
som vill förstå samtiden är den ytterst
väsentlig. Jag hoppas därmed också att
något förlag har modet att översätta
den till svenska.
Till sist men kanske viktigast, bombningarna av
Jugoslavien blev det första "goda kriget", som
följdes av bombningarna av Afghanistan 2001 och av
Irak 2003. De här tre krigen och propagandan som
sökt legitimera dem, hänger intimt samman,
också med USA:s ambitioner att manifestera
oinskränkt världsmakt.
©
TFF & the author 2003
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|