|
|
|
By Jan Øberg
Krisen i provinsen Kosovo i det nya Jugoslavien står efter Daytonavtalet åter i fokus. Konflikten är gammal och känsloladdad. Det finns inga bra lösningar. Ändå måste något göras, eftersom alla förlorar på ett krig, som därtill kan spridas till grannländerna. Fredsforskaren Jan Øberg ger här ett konkret förslag på vad det internationella samfundet skulle kunna göra i våldsförebyggande syfte, bland annat genom utplacering av en civil FN-styrka. Förslaget bygger på fyra års arbete och dialog med parterna. Efter Dayton-avtalet om Bosnien har Kosovo-frågan fått ny aktualitet. Kosovo är en region inom Serbien och med många staters, även Sveriges, erkännande av det nya Jugoslavien har man tagit ställning för att så ska det förbli. Kosovo-albanernas moderata, icke-våldspolitik under Dr Ibrahim Rugova, president för den självutropade Republiken Kosova, kommer nu att utsättas för ett ökande tryck; en majoritet av de 2 miljoner albanerna frågar sig varför den utlovade Kosova-republiken förblir en symbol snarare än en realitet. Det kan leda till en omprövning av nämnda moderata politik och bidra till en mer militant hållning; det kommer i sin tur serbiska extremister att vinna på gentemot president Milosevics moderata politik.
Risk för blodbad? Konflikten är gammal, djup och känsloladdad. Utan att vara domare kan man säga att båda parter gjort betydande fel under decennier. Tyvärr finns det inga snabba och bra lösningar. Men det faktum att konflikten i dag inte medfört militära medel ger omvärlden handlingsmöjligheter den inte kommer att ha senare. Vare sig serberna eller kosovo-albanerna önskar, eller har det minsta att vinna på, ett krig. Det vet de. Ändå har vissa konflikter en egen logik, ibland oberoende av ledarnas avsikter. Vi utomstående kan opartiskt hjälpa parterna att undvika detta. Konsekvenserna av ett politiskt sammanbrott som leder till våld kommer att bli potentiellt värre än Bosniens och med all sannolikhet involvera Makedonien, som har en egen missnöjd albansk minoritet, Albanien och kanske Bulgarien och Grekland. Det internationella samfundet bör hjälpa serberna och albanerna att hitta en förhandlingslösning. Tyvärr saknar Europa, med en uppsjö av i huvudsak militära organisationer från det förflutna, ett nytt tänkande, en uppsättning normer och praktiska redskap för att ta sig an en fråga som Kosovo. Alla försök att medla har hitintills varit ad hoc och utan framgång, bland annat tack vare isoleringen av den Federala Republiken Jugoslavien. Bara serberna och albanerna själva kan komma överens om en framtida lösning, som är acceptabel och hållbar. Vad tredjeparter kan göra är att hjälpa dem på vägen. Det klokaste är därför att inte ens söka efter ett "quick fix", utan skapa övergångsformer under vilka parterna i lugn och ro kan bygga upp så mycken tillit som behövs för att hitta en lösning.
Civilt FN till Kosovo?
Vad kunde detta innebära
konkret? * Ett memorandum undertecknas mellan det nya Jugoslavien och FN:s säkerhetsråd enligt vilket FN, för en period av tre år, tar över delar av områdets dagliga administration, vilket ska reducera spänningen. Ett folkrättsligt dokument för detta har redan utarbetats. * Demilitarisering av alla trupper och poliser i området med undantag för vad Jugoslavien behöver för legitimt självförsvar. * Upprättande av en permanent Professionell Förhandlings-Facilitet, som hjälper parternas delegationer att åstadkomma resultat inom tre år; myndighetens ledning väljs från länder som inte har markanta intressen i området. * Provinsens paramilitära och polisiära trupper ersätts av multinationella civilpoliser och monitorer, som samarbetar med internationella civila icke-statliga organisationer stationerade i lokalsamhället. * Fredsbyggande, såsom undervisning i konfliktförståelse och försoning, genomförs överallt i området. * Redan idag kan till exempel de nordiska länderna ta initiativ till en "Helsinki"-process för Balkan och bjuda in alla sidor och icke-statliga organisationer att delta. * Självfallet måste Jugoslavien re-integreras i det internationella samfundet och dess olika organisationer för att kunna acceptera UNTANS.
Indirekt dialog Det är våldsförebyggande och förhandling i ett. Denna typ av civil intervention kan användas av FN och andra organisationer runt om i världens svåra konflikter. Det skulle tillika vara ett relevant bidrag till morgondagens fred och säkerhet och därmed ett korrektiv till strävanden att hitta nya roller för det kalla krigets säkerhetsorganisationer. Vare sig NATO eller den Västeuropeiska Unionen WEU har någon roll att spela i en konflikt som denna.
Förtrycket måste
upphöra Mellan statlig totalkontroll och totalsecessionism ligger oändliga möjligheter. De blir synbara så snart man slutar tala om parterna och vems fel det hela är och ägnar sig åt sakfrågorna: vad är problemet och hur kan vi hjälpa människorna att lösa det? Inte bara parterna utan hela det internationella samfundet har misslyckats om Kosovo-konflikten blir väpnad. Även den som inte anser att risken ökar måste erkänna att läget på sikt är ohållbart. Den nya situationen i det forna Jugoslavien motiverar kreativa medlings- och våldsförebyggande insatser nu!
Se rapporten UNTANS. Conflict Mitigation for Kosovo med traktat-förslag och parternas synpunkter, TFF 1996.
  |
