|
|
|
Kanske men inte likgiltigt hur
Lund 9 november 2000 Den internationella Kosovo-kommissionen föreslår i sin rapport att Kosovo bör bli en oberoende stat men bara på vissa betingelser ("conditional independence"). Det kan tyckas förnuftigt, men kommissionens argument för denna lösning bygger på bristande analys och betingelserna framstår i det närmsta som fromma önskningar. Låt mig genast säga att mina medarbetare och jag vid Transnationella Stiftelsen, mellan 1992 och 1996 förde många och långa samtal med den kosovo-albanska ledningen under Dr. Rugova just med tanke på att precisera hur en sådan självständighet skulle kunna bli möjlig - samtidigt som vi arbetade med ett antal regeringar och ministrar i Belgrad. En anledning till att jag personligen engagerade mig i frågan var att Rugova och albanerna i Kosovo - som han var och är den enda legitima ledaren för - var den enda i det forna Jugoslavien som var klart för ickevåld, för att uppnå en ickevåldslig stat. Den idé vi förde dialoger om var en självständig stat men enbart genom ickevåldsliga medel och genom att utveckla ett parallellt samhälle. Denna stat skulle vara neutral, den skulle ha öppna gränser och vara utan militär. Alltså en stat som en fredsforskar bara kunde ha sympati för, inte minst i den balkanska miljön. Vare sig Rugova själv eller hans medarbetare var "gandhianer" &endash; de hade förmodligen aldrig läst Gandhi eller studerat ickevåld &endash; men de var välutbildade, genuina humanister som inte önskade att uppnå sina mål genom blodspillan. Vi på TFF såg det som vår uppgift att försöka att förklara för ledningen i Belgrad att en sådan stat under klart definierade betingelser och etablerad genom förhandling och en internationellt övervakad process över åtskilliga år också var ett intressant alternativ för serberna. Vi förklarade också för Rugova att med den maximalistiska målsättningen - oberoende stat, inget mindre - var den mest realistiska strategin att definiera denna statens karaktär på ett sådant sätt att den var acceptabel för Serbien och serberna och alla andra icke-albaner i Kosovo/a. Inte någon lätt ekvation! I Kosovo kränkte serbiska myndigheter å det grövsta albanernas mänskliga rättigheter. Å andra sidan fruktade kosovo-serberna en långsam förlust av Kosovo (Kosmet i Metohija); för 30 år sedan hade serberna utgjort 30% av befolkningen i Kosovo/a, mot slutet av 90-talet bara 9%. Serberna hade ett dominanskomplex och ser Kosovo som sin vagga (som kroaterna ser på Krajina) och de minns var albanerna stod under kriget. Albanerna å sin sida har och hade ett offerkomplex, som har givit betydande energi och legitimitet åt vissa gruppers stor-albanska drömmar. Serberna fruktade med andra ord inte bara ett självständigt Kosovo men också att detta snabbt skulle slås ihop med Albanien. Så ungefär tänkte parterna. Mycket fruktan på bägge sidor. Mycket polariserat, mycket olika grupper, kultur, livsstil, religioner - tveklöst den svåraste konflikten i det forna Jugoslavien.
Den diskussion Kommissionens rapport borde ge upphov till, som jag ser det, är: 1) Kan man, som rapporten gör, utesluta varje analys av bakgrunden och enbart påpeka att albanerna har varit utsatta för så mycket förtryck att de är berättigade till självständighet? Jag menar nej. Det krävs mer, också empati, för att genomföra en ordentlig konfliktanalys. 2) Kan man ignorera fruktan, hatet och olikheterna och enbart föreslå att parterna bör kunna acceptera kommissionens förslag - och hoppas på att de efter förtrycket (riktat emot albanerna), bombningarna (riktat emot serberna) och ömsesidig etnisk rensning ska kunna förstå och skydda varandra? Jag menar nej, jag anser t o m det är omoraliskt och uttryck för en sorts intellektuell populism. 3) 3) Är det rimligt att utlänningar som varit några få dagar i området väljer en enda lösning i stället för att göra en brainstorm och dialogisera med parterna om vilka möjligheter och kombinationer som i högsta grad tillfredsställer deras behov? Jag menar återigen nej. Hur kan man föreslå en lösning när man inte har talat med icke-oppositionella eller andra på den serbiska sidan som skulle kunnat framställa den sidans perspektiv - t ex f d ministrar, rådgivare eller intellektuella, som vare sig är Milosevic-anhängare eller kritiska till allt Serbien har gjort? Det finns inget försök på att vara rättvis, lyssna till alla sidor eller respektera det indiskutabla historiska lidandet på alla sidor. 4) Kan man föreslå lösningar för Kosovo utan att se på hur Kosovo är intimt förknippat med andra nationalitets- och minoritetsfrågor som i t ex Kroatien, Bosnien eller Montenegro? Jag är tämligen säker på att kommissionen inte skulle få för sig att föreslå att serberna i Kroatien bör ha - eller borde haft - en självständig stat med anledning av det den kroatiska statens historiska och aktuella förtryck av dem. I en tid där det talas i oändlighet om konfliktförebyggande, preventiv diplomati och civil krishantering &endash; inte minst inför Sveriges ordförandeskap i EU &endash; hade det varit bra om rapporten hade gjort en ordentlig konfliktanalys och understrukit nödvändigheten av en principfast konflikthantering där samma värden och regler gäller för likartade problem och för alla parter, inte bara för somliga.
Det konkreta förslaget, då? Oberoende är som sagt en möjlig lösning. Tyvärr går kommissionen så långt i sin politiska korrekthet att den fråntar även en ny demokratisk ledning i Belgrad varje inflytande på konfliktens lösning (s. 271 & 275): jugoslavisk suveränitet över provinsen är oförenlig med albanernas önskemål och krav och Belgrad (under Milosevic) har uppfört sig på ett sådant sätt att inte ens en ny regering har rätt till att delta i diskussionerna om en lösning. Punkt! Det är väl ändå att göra det hela lite väl lätt för sig? I vilka andra motsvarande konflikter i världen har en liknande argumentation och lösning accepterats? Den frågar inte heller varför det i Voivodina, med samma status som Kosovo och vars autonomi reducerades samtidigt som Kosovos, inte har funnits en rörelse som den kosovo-albanska för självständighet till varje pris. Här är några "betingelser:" det ska hållas en folkomröstning &endash; vilken kommer att leda till oberoende i och med att det kanske är högst 100.000 icke-albaner kvar. Då ska albaner, serber och andra i Kosovo förhandla med varandra och FN om en "konstitutionell regim," som ska skydda minoriteter, garantera framtida internationell militär och administrativ kontroll för att efterhand överlåta staten till albanerna själva &endash; förutsett att de uppför sig ordentligt. I övrigt ska alla parter lära att respektera varandra. Här, kan man lugnt säga, ersätter fromma förhoppningar bra idéer och politisk realism. Låt oss slutligen se på vad som skulle kunna ske om det internationella samfundet faktiskt gör Kosovo oberoende utan att ens konsultera Belgrad. En tänkbar konsekvens skulle bli att serberna i Bosnien säger adjö till Dayton-processen och slår ihop sig med Serbien/Jugoslavien. Varför inte? Som minoritet önskar de lika lite att leva i Bosnien som albanerna önskar att leva i Serbien. En ännu mer säker konsekvens skulle vara att de kvarvarande serberna, romerna och judarna m fl lämnar Kosovo. Kommissionen som bryr sig så mycket om det vidriga förtrycket av albanerna har - när allt kommer omkring - inte mycket sym- eller empati med andra folkslag. Möjligen kan det också på sikt bli slutet för staten Makedonien (25-40% albaner) och för idéen om ett självständigt Montenegro (7% albaner): Varför skulle albanerna där inte kunna få vad kosovo-albanerna får &endash; de är redan rätt missnöjda med sin situation. Kommissionen är själv uppmärksam på att den indirekt ger grönt ljus för i praktiken alla minoriteter att få sin egen stat - i praktiken kanske flera hundra. Dess försvar är att man inte kan förvänta sig att Kosovos albaner någonsin igen ska acceptera att leva som del av Serbien. De måste alltså vara världens mest förtryckta minoritet, vilket är rent nonsens. Den hoppas också att Kosovos självständighet inte skulle leda andra till att tänka i liknande banor &endash; att palestinierna eller 23 miljoner kurder, som trakasserats vida mer än albanerna, inte ska fortsätta sin kamp och den ger indirekt intryck av att Serbien har uppfört sig värre än Turkiet och Israel. Jag är rädd att alla möjligheter till fredliga lösningar egentligen har uttömts efter tio års brist på konfliktanalys och förebyggande åtgärder - möjligheter som också Sverige ignorerade. Efter NATO:s bomber har varenda oskyldiga serb minst lika god grund till att avvisa samexistens och förslag ifrån EU, NATO eller USA, som fortfarande vägrar lyssna på den sidan. Rapporten vittnar om bristande kunskaper om såväl konfliktanalys som Balkan. Den är politisk godtrogen. Åtminstone vad angår förslaget om betingat oberoende och ett upphävande av FN:s Resolution 1244 kan den ses som ett missförstått försök på att vara politisk korrekt i USA:s ögon. USA gick i samma vecka ut med självständighet och arbetar med en ny-tolkning av FN-resolutionen. Det var den svenska statsministern som fick idéen till utredningen. Man undrar vad han i dag vill med denna lågtflygande provballong?
9 november 2000
 Skicka till en vän Till: Ifrån: Message and your name
  |
