Att förlåta någon innebär att man accepterar den som handlat felaktigt och som ångrar det. Försoning är ett klarläggande och en accept av det som hänt, ett viljesmässigt beslut om att komma vidare och se framåt. Vi kan förlåta en annan människa hans eller hennes gärningar och därmed erbjuda en ny start. Vi försonas med fakta och med den skyldige och eventuellt också med att vi själva kan ha varit en medverkande orsak till att det gick som det gick.

Förlåtelse och försoning handlar emellertid inte om att glömma. Ett par av mina kväkarvänner miste för några år sedan sin son och blivande svärdotter i en bilolycka, ett resultat av en annan bilists helt oansvariga manöver. Det var viktigt för dem att träffa den människa som förvållat dem så stor smärta. Straffet i sig var inte viktigt för dem utan de sade till honom: "vi kan förlåta Dig som människa, men vi kan aldrig glömma vad Du gjort."

Man kan med andra ord välja att vara mjuk gentemot människan och hård beträffande handlingen. Det förutsätter en förmåga att skilja mellan den handlande och handlingen -- vad vi alla kanske är bättre på när vi själva begår dumheter än när andra gör det.

Straffet skiljer sig fundamentalt från försoning och förlåtelse. Den som bestraffar en annan sätter sig till doms över och överväger inte om han eller hon själv var medverkande till ogärningen. Normalt kan den skyldige först hoppas på förlåtelse efter att ha sonat sitt brott. Straffet är också mer avskräckande -- "så här kommer det att gå er om ni gör som denna lagbrytare!"

Det är inte så konstigt att vi för att upprätthålla samhällsordningen har högutbildade professionella och myndigheter som arbetar med bestraffning. Det är däremot konstigt att vi, med undantag för präster, psykologer och andra själasörjare, i stort sett inte har någon som hjälper människor till förlåtelse, försoning, konfliktförståelse, -lösning och våldsförebyggande. Det är ju som regel just i konfliktsituationer vi gör varandra orätt.

Försoning och förlåtelse betraktas tyvärr ofta som straffets svaga lillebror. Jävlarna bland oss skall faktiskt inte komma undan genom att bara få förlåtelse. De skall kunna känna straffet, det skall inte kunna "betala" sig att begå en förbrytelse. Och att se andra bli straffade kan dessutom minska vår egen rättmätiga smärta eller indignation, ja det kan rentav glädja oss.

Kanske är det marknadstänkandet som också på detta område tar över? Det är lättare att arbeta med bestraffning för den kan utmätas kvantitativt i t.ex. tid eller pengar; till ett visst oacceptabelt beteende svarar ett visst straff och till detta svarar en si och så stor avskräckande effekt på andra, presumtiva förbrytare. Förlåtelse och försoning handlar däremot inte om något som kan mätas eller vägas. Och, nog så viktigt, de öppnar upp för ett personligt möte mellan skyldig och offer oberoende av experter, myndigheter och domstolar.

Överallt ropas det nu på hårdare tag mot dem som bryter mot samhällsordningen, t.ex medlemmar av mc-klubbar; och internationellt vill man se de balkanska "krigsförbrytarna" -- redan dömda i och av media -- i Haag. Men vilka grupper är relevanta för krigsförbrytelseprocesser? Och vem är det som gör krigsförbrytelser möjliga?

Jag tycker det finns följande kategorier:

1) Först och främst måste man ta hänsyn till dem som är offer och deras anhöriga. De vill se ett offentligt erkännande av vad som har hänt och ha upprättelse.

2) De som utförde förbrytelserna som t ex soldater, paramilitära grupper och terrorister.

3) De som gav order om att utföra ogärningarna, d v s olika typer av paramilitära och civila ledare samt militära befäl.

4) De som tänkte ut och planerade förbrytelserna, som t ex politiska ledare på olika nivåer.

5) De som bidrog till eller gjorde förbrytelserna möjliga såsom internationella vapenhandlare, militära rådgivare, legosoldater, agenter och andra som bröt mot internationella regler, inklusive Säkerhetsrådets resolutioner, och därmed förlängde kriget samt -- och det är naturligtvis orealistiskt:

6) De som, utanför ex-Jugoslavien, bidrog till att konflikten skapades och transformerades till våld och krig, d v s individer och internationella organisationer. Det är inte säkert de bör få en dom, men de borde vittna i Haag om det förlopp som ledde fram till kriget, t ex Tysklands erkännande av Kroatien och Slovenien som gjorde kriget i Bosnien oundvikligt.

Jag tror Haag-tribunalen i ökande omfattning kommer att framstå som en politisk syndabocks-domstol. Den amerikanska utrikesministern Albright var nyligen på besök hos de olika regeringarna och skällde på dem för att få förmodade förbrytare utlämnat till Haag. Det måste vara spel för gallerierna för gud vet vilken gång!

För ett par månader sedan sade en politiskt cynisk, i USA utbildad expert i mänskliga rättigheter med år av erfarenhet i ex-Jugoslavien -- "Amerikanarna och andra i Väst har så effektiva militära och civila, elektroniska och mänskliga metoder för datainsamling att man måste förmoda att de vet allt om vem som gjorde vad, var någonstans och när under kriget. Det är bara det att de aktstycken som hitintills har offentliggjorts om enstaka förbrytare är politiskt valda. Det måste finnas långt mer under isbergets topp, man har bara inte funnit det opportunt att offentliggöra detta material."

De förmodade -- så måste man säga tills de blivit dömda -- krigsförbrytare vi alltså ideligen hör talas om, såsom Karadzic och Mladic, är politiskt valda. Det finns många andra som det av politiska eller andra skäl inte varit opportunt att nämna som anklagade därför att de antingen är nödvändiga för Dayton-avtalet eller på annat sätt behövs för stabilitetens skull eller om vem man helt enkelt har gjort en deal.

Det är mitt intryck från mötet med många som blivit offer eller mist sina nära och kära under kriget att de önskar att se de ansvariga dömda i Haag. Det ger dem upprättelse och, inte så sällan, hämnd. Men vem, blir då frågan? Då svarar man ofta en lokal förbrytare eller de namn som cirkulerar i internationella samhället och man nämner aldrig utpekade förbrytare från egna sidan (eller -- "jodå, de finns väl men de är små i jämförelse...").

Alla är så att säga på det klara med att de egentliga förbrytarna är "dom däruppe" som tänkte ut det hela och vann makt och rikedom och att de inte kommer till Haag därför att de är det internationella samfundets partners.

Nej, det är den vanlige unge mannen som -- efter år av effektiv nationalistisk propaganda, klädd i uniform eller Rambo-outfit och som i en eländesekonomi blev lockad med några få hundra DM eller dollar -- utförde ogärningarna och som blir dömd. Selektiva, politiska tribunaler som den i Haag ska enbart kunna drabba små länder och små förbrytare -- vilket implicit legitimerar vad de stora har gjort.

Haag-tribunalen är otrovärdig därför att den inte drar in alla sex kategorier ovan och inte lämnar dörren öppen för nationell försoning. Jag tror vi kommer att se att den så småningom måste stoppa sin verksamhet på grund av penningbrist. Människorna i det forna Jugoslavien har dock krav på något bättre, och en permanent, politiskt neutral och för alla gällande internationell krigsförbrytardomstol är tyvärr inte att vänta. För stormakter och för den enda supermakten skulle en sådan helt enkelt vara för besvärlig.

För framtidens skull måste vi ge de skyldiga -- alla -- en möjlighet att berätta sanningen och be om förlåtelse. Också förbrytarna har mänskliga rättigheter och känslor. Mekanismer för straff och behovet av hämnd får inte överskugga den sanning att försoning är nödvändig. Rättegång och försoning är inte samma sak.

Det torde vara klokt att redan nu tillsätta en sanningskommission för hela det forna Jugoslavien och en försoningskommission i varje ny republik.

15 juli 1997

© Jan Øberg

 

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links