Försoningens
tid
Kalejdoskop 85
Jan Øberg
Att förlåta någon innebär att man
accepterar den som handlat felaktigt och som ångrar
det. Försoning är ett klarläggande och en
accept av det som hänt, ett viljesmässigt beslut
om att komma vidare och se framåt. Vi kan
förlåta en annan människa hans eller hennes
gärningar och därmed erbjuda en ny start. Vi
försonas med fakta och med den skyldige och eventuellt
också med att vi själva kan ha varit en
medverkande orsak till att det gick som det gick.
Förlåtelse och försoning handlar
emellertid inte om att glömma. Ett par av mina
kväkarvänner miste för några år
sedan sin son och blivande svärdotter i en bilolycka,
ett resultat av en annan bilists helt oansvariga
manöver. Det var viktigt för dem att träffa
den människa som förvållat dem så stor
smärta. Straffet i sig var inte viktigt för dem
utan de sade till honom: "vi kan förlåta Dig som
människa, men vi kan aldrig glömma vad Du
gjort."
Man kan med andra ord välja att vara mjuk gentemot
människan och hård beträffande handlingen.
Det förutsätter en förmåga att skilja
mellan den handlande och handlingen -- vad vi alla kanske
är bättre på när vi själva
begår dumheter än när andra gör
det.
Straffet skiljer sig fundamentalt från
försoning och förlåtelse. Den som bestraffar
en annan sätter sig till doms över och
överväger inte om han eller hon själv var
medverkande till ogärningen. Normalt kan den skyldige
först hoppas på förlåtelse efter att
ha sonat sitt brott. Straffet är också mer
avskräckande -- "så här kommer det att
gå er om ni gör som denna lagbrytare!"
Det är inte så konstigt att vi för att
upprätthålla samhällsordningen har
högutbildade professionella och myndigheter som arbetar
med bestraffning. Det är däremot konstigt att vi,
med undantag för präster, psykologer och andra
själasörjare, i stort sett inte har någon
som hjälper människor till förlåtelse,
försoning, konfliktförståelse, -lösning
och våldsförebyggande. Det är ju som regel
just i konfliktsituationer vi gör varandra
orätt.
Försoning och förlåtelse betraktas
tyvärr ofta som straffets svaga lillebror.
Jävlarna bland oss skall faktiskt inte komma undan
genom att bara få förlåtelse. De skall
kunna känna straffet, det skall inte kunna "betala" sig
att begå en förbrytelse. Och att se andra bli
straffade kan dessutom minska vår egen
rättmätiga smärta eller indignation, ja det
kan rentav glädja oss.
Kanske är det marknadstänkandet som också
på detta område tar över? Det är
lättare att arbeta med bestraffning för den kan
utmätas kvantitativt i t.ex. tid eller pengar; till ett
visst oacceptabelt beteende svarar ett visst straff och till
detta svarar en si och så stor avskräckande
effekt på andra, presumtiva förbrytare.
Förlåtelse och försoning handlar
däremot inte om något som kan mätas eller
vägas. Och, nog så viktigt, de öppnar upp
för ett personligt möte mellan skyldig och offer
oberoende av experter, myndigheter och domstolar.
Överallt ropas det nu på hårdare tag mot
dem som bryter mot samhällsordningen, t.ex medlemmar av
mc-klubbar; och internationellt vill man se de balkanska
"krigsförbrytarna" -- redan dömda i och av media
-- i Haag. Men vilka grupper är relevanta för
krigsförbrytelseprocesser? Och vem är det som
gör krigsförbrytelser möjliga?
Jag tycker det finns följande kategorier:
1) Först och främst måste man ta
hänsyn till dem som är offer och deras
anhöriga. De vill se ett offentligt erkännande
av vad som har hänt och ha upprättelse.
2) De som utförde förbrytelserna som t ex
soldater, paramilitära grupper och terrorister.
3) De som gav order om att utföra
ogärningarna, d v s olika typer av paramilitära
och civila ledare samt militära befäl.
4) De som tänkte ut och planerade
förbrytelserna, som t ex politiska ledare på
olika nivåer.
5) De som bidrog till eller gjorde förbrytelserna
möjliga såsom internationella vapenhandlare,
militära rådgivare, legosoldater, agenter och
andra som bröt mot internationella regler, inklusive
Säkerhetsrådets resolutioner, och därmed
förlängde kriget samt -- och det är
naturligtvis orealistiskt:
6) De som, utanför ex-Jugoslavien, bidrog till
att konflikten skapades och transformerades till
våld och krig, d v s individer och internationella
organisationer. Det är inte säkert de bör
få en dom, men de borde vittna i Haag om det
förlopp som ledde fram till kriget, t ex Tysklands
erkännande av Kroatien och Slovenien som gjorde
kriget i Bosnien oundvikligt.
Jag tror Haag-tribunalen i ökande omfattning kommer
att framstå som en politisk syndabocks-domstol. Den
amerikanska utrikesministern Albright var nyligen på
besök hos de olika regeringarna och skällde
på dem för att få förmodade
förbrytare utlämnat till Haag. Det måste
vara spel för gallerierna för gud vet vilken
gång!
För ett par månader sedan sade en politiskt
cynisk, i USA utbildad expert i mänskliga
rättigheter med år av erfarenhet i ex-Jugoslavien
-- "Amerikanarna och andra i Väst har så
effektiva militära och civila, elektroniska och
mänskliga metoder för datainsamling att man
måste förmoda att de vet allt om vem som gjorde
vad, var någonstans och när under kriget. Det
är bara det att de aktstycken som hitintills har
offentliggjorts om enstaka förbrytare är politiskt
valda. Det måste finnas långt mer under
isbergets topp, man har bara inte funnit det opportunt att
offentliggöra detta material."
De förmodade -- så måste man säga
tills de blivit dömda -- krigsförbrytare vi
alltså ideligen hör talas om, såsom
Karadzic och Mladic, är politiskt valda. Det finns
många andra som det av politiska eller andra skäl
inte varit opportunt att nämna som anklagade
därför att de antingen är
nödvändiga för Dayton-avtalet eller på
annat sätt behövs för stabilitetens skull
eller om vem man helt enkelt har gjort en deal.
Det är mitt intryck från mötet med
många som blivit offer eller mist sina nära och
kära under kriget att de önskar att se de
ansvariga dömda i Haag. Det ger dem upprättelse
och, inte så sällan, hämnd. Men vem, blir
då frågan? Då svarar man ofta en lokal
förbrytare eller de namn som cirkulerar i
internationella samhället och man nämner aldrig
utpekade förbrytare från egna sidan (eller --
"jodå, de finns väl men de är små i
jämförelse...").
Alla är så att säga på det klara
med att de egentliga förbrytarna är "dom
däruppe" som tänkte ut det hela och vann makt och
rikedom och att de inte kommer till Haag därför
att de är det internationella samfundets partners.
Nej, det är den vanlige unge mannen som -- efter
år av effektiv nationalistisk propaganda, klädd i
uniform eller Rambo-outfit och som i en eländesekonomi
blev lockad med några få hundra DM eller dollar
-- utförde ogärningarna och som blir dömd.
Selektiva, politiska tribunaler som den i Haag ska enbart
kunna drabba små länder och små
förbrytare -- vilket implicit legitimerar vad de stora
har gjort.
Haag-tribunalen är otrovärdig därför
att den inte drar in alla sex kategorier ovan och inte
lämnar dörren öppen för nationell
försoning. Jag tror vi kommer att se att den så
småningom måste stoppa sin verksamhet på
grund av penningbrist. Människorna i det forna
Jugoslavien har dock krav på något bättre,
och en permanent, politiskt neutral och för alla
gällande internationell krigsförbrytardomstol
är tyvärr inte att vänta. För stormakter
och för den enda supermakten skulle en sådan helt
enkelt vara för besvärlig.
För framtidens skull måste vi ge de skyldiga
-- alla -- en möjlighet att berätta sanningen och
be om förlåtelse. Också förbrytarna
har mänskliga rättigheter och känslor.
Mekanismer för straff och behovet av hämnd
får inte överskugga den sanning att
försoning är nödvändig.
Rättegång och försoning är inte samma
sak.
Det torde vara klokt att redan nu tillsätta en
sanningskommission för hela det forna Jugoslavien och
en försoningskommission i varje ny republik.
15 juli 1997
© Jan Øberg
|