Det fanns en gång ett Sverige som var annorlunda och som ville hjälpa till att förändra världen. Under de senaste få åren har det blivit ett passivt och fogligt alldagligt Sverige som nästan har övergivit sin kreativitet och sin oberoende utrikespolitik. Nu följer det flocken och dess ledare.

Sverige, ett litet land med 8 miljoner innevånare, grundade sitt välstånd på tung industri och vetenskap, på ett skandinaviskt välfärdstänkande och ett starkt civilsamhälle, fyllt av aktiva NGOs. Det fanns t.o.m. en särskild benämning på detta: "folkrörelse-Sverige". Som utrikespolitisk aktör hade Sverige en särskild betydelse i världen genom att verka för mål som internationell solidaritet, allianfrihet, kärnvapennedrustning, gemensam säkerhet, förtroendeskapande och fredsbevarande genom en aktiv neutralitetspolitik.

Det gav ett starkt och pålitligt stöd till Förenta Nationerna. Det tog ställning när små stater angreps. Dess regering främjade folkrörelseaktiviteter som Den stora Fredsresan och Folkriksdagen för nedrustning. Den svenska utrikespolitiken grundades på folklig debatt och engagemang och var på detta sätt fast förankrad i ett starkt folkligt stöd. Det var inte en politik "över folkets huvuden".

Det var naturligtvis inte ett sagoland. Men det var annorlunda och betydde något i världen. Många svenskar, innefattande det socialdemokratiska partiets ledare, kände en stolthet i att främja viktiga värden och ideal i världspolitiken.

Sen kom det en kris . . .

Detta Sverige drabbades av en kris på 1980-talet. Det finns dem som säger att den började med mordet på dess statsminister, Olof Palme, men det är kanske inte den enda förklaringen, hur viktig han än var för svenskarnas och deras utrikespolitiks identitet.

Nationens känsla för rörelseriktning och självförtroende, liksom också för några av dess grundläggande utrikespolitiska värden, började falla sönder i och med välfärdsstatens kris. Dess starka intresse för utvecklingen i den tredje världen gick tillbaka som en följd av det kalla krigets slut och Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (EU).

Medan Sverige hade sökt sin säkerhet i att vara annorlunda och kreativt - något som tjänade Sverige väl - tog dess ledande socialdemokratiska parti på sig att tyst och stilla förändra Sverige, steg för steg, till ett land som alla andra, inte i världen utan i den begränsade del av världen som består av EU och NATO.

Medan Sverige ursprungligen trodde på en tredje väg för sig själv och många andra länder, tycks det nu förlita sig på en enda väg. Denna "enda vägs" politik följer tämligen kritiklöst de större länderna i väst, vilket innebär att Sverige i stort sett har slutat att föra en egen utrikespolitik, styrd av ett globalt perspektiv.

Lite debatt, stigande oro

På ett mystiskt sätt har denna utveckling ägt rum utan en omfattande och allsidig offentlig debatt i Sverige. Det socialdemokratiska partiledarskapet har inte heller tagit något initiativ till en bred debatt bland partiets medlemmar, trots att dessa frågor av partimedlemmarna upplevs som fundamentala frågor av det största intresse.

Detta kan vara en förklaring till att en rad av partiets tungviktare nu höjer sina röster utanför partiet. Bland dem finner vi förre statsministern Ingvar Carlsson, förre utrikesministern Sten Andersson, förre försvarsministern och talmannen Thage G. Pettersson, förre handelsministern och Parisambassadören Carl Lidbom, förre utbildningsministern och nuvarande generalsekreteraren i Olof Palmes Internationella Center, Carl Tham, och den förre grå eminensen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, ambassadör Sverker Åström. De valde att framträda i svenska media.

Gräsrötterna i de lokala partiorganisationerna tycks också sätta sig i rörelse.

Den ganska fundamentala förändringen

Även om de inte totalt motsätter sig den nya partilinjen är de oroade över det sätt på vilket en eller flera av följande förändringar har ägt rum under de senaste 10 till 15 åren:

- Sverige såldes nästan helt ut till 1980-talets privatiserings- och marknadsfilsosofi.

Arbetare började spekulera i bubbelekonomins aktier och allt färre ställde upp i arbetarrörelsens första maj-tåg. Idealet att lönepolitiken skulle byggas på solidaritet med lågavlönade arbetare övergavs och Sverige rörde sig snabbt mot en klassamhällestruktur med betydande inkomstklyftor, i stark kontrast mot vad partiet hade stått för ända sedan 1900-talets början. Betydande delar av den socialdemokratiska välfärdssamhället demolerades.

- Sverige slutade efter 1989 att aktivt främja ett nytt säkerhetstänkande för Europa

Detta faktum är paradoxalt eftersom Sverige var unikt väl förberett på att göra detta tack vare Palmekommissionens förslag som byggde på begreppet "gemensam säkerhet", nämligen att söka säkerhet tillsammans och inte mot den andra sidan. Detta begrepp låg i linje med Willy Brandts "Östpolitik" och det tidiga 1970-talets avspänning. På samma sätt var det förenligt med Helsingforsprocessen som lanserades av Finland och som ledde till tillkomsten av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

- Sveriges neutralitetspolitik slopades och en stor potential gick förlorad.

Etablissemangets experter argumenterade att neutraliteten var det förflutnas politik därför att det inte längre fanns två maktpolitiska block. Detta är intellektuellt felaktigt eftersom en stat kan vara neutral eller opartisk mellan tre eller flera aktörer inte bara i hörhållande till två.

Sverige var aldrig neutralt avseende värderingar och socioekonomisk filosofi. Fast det inte var medlem av någon allians var det ganska klart på vilken sida det skulle stå om ett krig skulle bryta ut mellan öst och väst. Det planerade att vara och ses som en västallierad, och som ett framskjutet positionsområde. Men Sverige uppskattade att ses som en brobyggare och medlare både i nord-syd och i öst-väst konflikter. Vikten av den rollen, också för framtiden, avvisades av det socialdemokratiska partiet och etablissemangets säkerhetsexperter.

I tiden efter det kalla krigets slut behöver många konflikter världen runt just sådana aktörer eftersom världen är polariserad i västmakterna och resten. Balkanregionen är ett typexempel, men Sverige tog inga medlingsinitiativ där; det den underkastade sin politik under EU:s och senare NATO/KFOR.

Neutralitetspolitiken består av förberedelser i fredstid för att stå utanför ett krig som andra kan utkämpa. Detta innebär att den neutrale aktören kan ses som en pålitlig opartisk konfliktmedlare som kan välja att ställa sig till förfogande för det internationella samfundet och främja dialog, medling och fredsskapande.

Med neutralitetspolitiken nedlagd som officiell politik har Sverige ökat risken för att dras in i någon annans krig. Det innebär idag på det starka västs sida, oberoende vad frågan gäller.

- De berömda u-båtarna var mera inbillade än reella, med undantag endast för U-137.

Alla u-båtar antogs komma från öst. Senare analyser har dokumenterat att bevisningen var otillräcklig, den nationella och internationella allmänheten fördes bakom ljuset. De mycket mera påtagliga och ofta förekommande kränkningarna av svenskt inre vatten och luftrum nämndes inte. Vad och vem inom Sverige som i realiteten låg bakom sökandet och bombningen av dessa förmodligen icke-existerande u-båtar är en fråga som återstår att bli uppdagat och debatterat.

- Sverige anslöt sig till NATO:s Partnerskap för Fred och hävdar att NATO-medlemskap inte är ett handlingsalternativ.

Under det kalla kriget var ett formellt NATO-medlemskap inte något alternativ för Sverige och kunde knappast nämnas. Nu är det öppet för diskussion men det socialdemokratiska partiets politik är att alliansfriheten ligger fast. Detta är en taktiskt bekväm position eftersom Sverige med sina ömsesidiga säkerhetsgarantier inte behöver något formellt medlemskap. Vad det behöver i den nya världsordningen är att röra sig allt närmare alliansens politik och integrera sin försvarsindustri och allmänna politik med NATO. Detta gör det möjligt för Sverige att på ett klokt sätt stå utanför NATO.s kärnvapendimension. Och man undviker den hetsiga debatt som ett formellt medlemskap skulle provocera bland svenskarna. Det finns inte något fall sedan 1989 där den svenska regeringen har uttryckt någon oenighet med vad NATO och Förenta staterna har gjort. Kortfattat kan man säga att Sverige lyckas att vara med NATO, men inte inom alliansen. Detta belyses med nästa punkt.

- Sverige stödde NATO:s bombningar i Jugoslavien.

Under bombningsmånaderna 1999 sålde Sverige stillatigande ut fyra grundstenar i sin politik efter andra världskriget:

- solidariteten med små stater, i detta fall en liten europeisk neutral stat;

- suveränitetsprincipens okränkbarhet;

- insisterandet på ett FN-mandat som grund för militära handlingar och

- argumentet att förhandlingar och andra civila medel måste ha prövats och befunnits otillräckliga innan stater vidtar militära åtgärder.

- Den internationella oberoende Kosovo-kommissionen som upprättades av statsminister Göran Persson legitimerade de skamliga bombningarna.

Kommissionens arbete var allt utom en opartisk analys. Med mindre undantag stödde kommissionen västlig politik och argumenterade t.o.m. att Kosovo borde bli en oberoende stat, oberoende av vilken regering som tog över i Belgrad. Rapporten var en intellektuell och politisk flopp som politiskt lämnades utan avseende när den las fram och som ingen talar om idag. (FN-universitetets studie "Kosovo och humanitär intervention" gjorde ett mycket bättre arbete.)

- Sveriges insisterande av att man anser FN som centralt i världspolitiken låter alltmera tomt.

Fakta säger mer än ord. Idag har Sverige omkring 80 svenskar i FN:s fredsbevarande operationer, cirka 800 soldater under NATO/KFOR:s befäl i Kosovo och planerar att sätta in 1800 i en kommande EU-styrka för snabbinsatser som skall vara upprättad 2003. Som vi skall se i Pressinfo 134 har Sverige inte motsatt sig en USA-dominerad dagordning i FN som svar på terrorhandlingarna den 11 september.

- Sverige gick i spetsen för militariseringen av den Europeiska unionen

Före inträdet i EU informerades svenskarna att EU-medlemskapet inte skulle innebära militärt samarbete och att det inte heller skulle innebära en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik varigenom EU skulle tala med en röst. Men så blev det. Vändpunkten kom med händelserna i Jugoslavien och Kosovo; EU drog slutsatsen att Förenta staterna var alltför starkt och utförde nästan hela bombningen själv. EU kunde inte förbli en ekonomisk supermakt och en militär dvärg utan reell handlingskapacitet.

Av en händelse var våren 2001 den period då EU:s interventionsstyrka och dess civila krisförvaltning sattes i sjön också den period då Sverige var EU:s ordförande.

Statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lind framhöll att den nya styrkan endast skulle ägna sig åt minröjning och humanitära uppgifter och att skulle bli ett starkt stöd åt FN och dess fredsbevarande operationer. Nu visar det sig att styrkan skall kunna operera upp till 6000 km från Bryssel och bestå av mer än 60 000 tungt beväpnad trupp med avancerad utrustning innefattande stridflygplan och u-båtar.

När FN-förbundets ledning började argumentera att EU-styrkan var en välsignelse för FN fördubblades utrikesdepartementets organisationsbidrag till förbundet, som redan tidigare erhöll lika mycket som alla de andra 14 folkrörelserna tillsammans!

- En alltmera pro-israelisk hållning i Mellanöstern-konflikten.

Under de senaste åren har Sveriges aktiva politiska stöd till den palestinska kampen mot ockupationen tonats ner. Sverige avstod i en omröstning i FN:s generalförsamling om en text som påtalade Israels "överdrivna användning av våld". Sveriges förre utrikesminister under många år, Sten Andersson, har spelat en ledande roll i ansträngningarna att föra samman israeler och palestinier, senast i det så kallade Stockholmsspåret. Sveriges stöd till denna viktiga medlingsaktion avslutas nu.

Sluta med global solidaritet i globaliseringens tidsålder

Utöver allt detta visar Sverige idag ett mycket mindre engagemang och ägnar en mycket mindre diskussion om global solidaritet och åt politiskt stöd till de svagaste länderna och folken.

Före EU-medlemskapet kunde Sverige profilera sig som en framstående företrädare för global rättvisa, kärnvapennedrustning och omställning av militära resurser till civilt bruk (nedrustningsambassadör Inga Thorssons initiativ i FN i mitten av 1980-talet). Det hade nedrustningsambassadörer, en tradition som förknippas med namn som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Ingen av dessa frågor är irrelevanta idag.

Också inom EU skulle Sverige ha kunnat driva dessa frågor och försökt föra in dem i EU:s politik. Sverige kudne t ex ha främjat en annan diagnos av utvecklingen på Balkan och ställt sig själv till förfogande som en medlare mellan parterna. Men man har valt att inte verka för en sådan pluralism; den utrikespolitiska ledningen tycks vara nöjd med att representeras av andra större EU-medlemmars "enda röst".

Sammanfattningsvis, Sverige hade en gång en profil som global utrikespolitisk aktör med betydande idealism och vision. Det respekterades världen över och betraktades av många såväl i den tredje världen som på andra håll som en pionjär. Mycket av den profilen var förknippad med Olof Palme men den var också en viktig dimension av svenskarnas identitet. Få länder med en befolkning som halva London hade ett inflytande och respekt som Sverige.

Paradoxalt nog kan man säga att Sverige i en era av intensiv globalisering nu är mera europeiskt och provinsiellt i sitt sätt att se på världen än någonsin sedan 1945. Detta återspeglas också i dess media och den offentliga debatten.

Talar med en röst - men inte sin egen.

Sverige följer nu i sort sett helt flocken och talar inte med sin egen röst. Vare sig man använder eller låter som ett eko av de större EU-medlemmarnas eller Förenta staternas eller bådas röst, är det väsentliga att det inte längre är Sveriges egen. Medan Sverige en gång på ett oberoende sätt gjorde sina egna analyser av världsläget och debatterade vad man skulle kämpa för och emot, bestäms politikens uppläggning idag av en positionering, dess uttalanden blir ett eko av de mera inflytelserika aktörerna.

Och nu, mitt i vad som ser ut att vara den allvarligaste internationella krisen sedan Cuba-krisen för nästan 40 år sedan, ställer Sverige helt och fullt upp bakom en användning av våld i Förenta staternas förmodade svar på terroristattacken den 11 september.

Vi skall närmare granska detta exempel på positionering i Pressinfo 134.

* Detta skrev före USA:s bombningar av Afghanistan.

 © TFF 2001

Skicka denna artikel till en vän...

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links