Åtminstone tre goda nyheter har kommit från Balkan utan att egentligen någon märkt det:

- Jugoslavien har upprättat en Kommission för sanning och försoning.

- Dr. Ibrahim Rugovas och LDK:s valseger öppnar nya utsikter för försoning i Kosovo/a.

- Icke-våld har visat sig vara starkare än polisrepression och auktoritärt styre i Serbien och starkare än extremistiskt våld från Kosovos Befrielsearmé (KLA/UCK) i Kosovo.

I motsats till våld och krig ger icke-våld och tillfällen till försoning inga rubriker. I själva verket blir det inte över huvud taget något för medierna. Destruktiva nyheter främjar pessimism och en känsla av maktlöshet. Konstruktiva eller bra nyheter främjar det motsatta och ger signalen att fred, trots allt, kan vara möjlig. Kort sagt, makthavare såväl som maktlojala medier föredrar naturligt nog det förra framför det senare.

Dessa tre nyheter innebär viktiga tecken som borde leda till en debatt om vilka lärdomar som det internationella samfundet bör dra när det gäller hanteringen av konflikterna på Balkan sedan 1991. Tyvärr finns ännu inte en sådan - - bred, demokratisk och multietnisk - debatt.

TFF PressInfo 139, 140 och 141 om dessa nyheter. PressInfo 142 avhandlar varför försoning inom Kosovo är absolut avgörande för framtiden.

Lite om försoning - vad det inte är och kan vara

Några ord om försoning och förlåtelse. Allt hopp om fred på Balkan, liksom i varje annat område som sönderslits av krig, vilar på de lokala parternas vilja att så småningom sträcka ut handen och öppet ta itu med vad som hänt och varför. Försoning handlar inte om att glömma utan om att lära sig att leva med fakta, med minnena och det plågsamma. Detta kräver fler än en människa och det går inte att uppnå med vare sig lån och krediter, återuppbyggnad av hus, genom människor i uniform eller löften om framtida integration i internationella organisationer.

Försoning av själar är "mjuk". Den tar mycket längre tid än andra sorters återuppbyggnad efter krig. Vi har inga internationella 'arméer' eller reservstyrkor av experter och humanitärt arbetande specialister tillhands någonstans, beredda att rycka in.

Den andra mänskliga dimensionen av läkningsprocessen efter ett krig är förlåtelsen. I grunden är det ett ensidigt initiativ. Jag beslutar mig för att förlåta någon som har dödat mina närstående eller skadat mig, därför att jag medvetet vill befria mig från det allt uppslukande hatet; jag avstår från 'rätten' att önska mig en vedergällning eller att få hämnd. Med detta ger jag signalen att jag säger 'nej' till dessa valmöjligheter med tanken att få andra att göra detsamma. Vi kan välja att förlåta för att vi själva skall få leva fredat i framtiden eller därför att vi inser att detta hjälper framtida generationer att leva tillsammans i tolerans och respekt.

Dessa processer är djupt individuella och berör själva det mänskliga hos oss. Men de är också centrala politiska processer. De kan främjas av regeringar, partiledare, konstnärligt och litterärt verksamma personer, kolumnister och frivilligorganisationer - - eller det går att ignorera dem och betrakta dem som enbart privatsaker.

Regeringar som för krig och tror på 'realpolitik' visar sällan minsta förståelse eller intresse för dessa frågor. Andra aktörer än regeringar måste få upp försoningen och den socialpsykologiska läkningen överst på det internationella samfundets dagordning.

Sannings- och försoningskommissioner är också ett viktigt redskap för oss alla för att vi skall förstå konflikterna och våldets dynamik och på så sätt lära oss att minska eller undvika dem i framtiden. Kort sagt utgör de tillfällen att i dag dra lärdomar och i morgon praktisera våldsförhindrande diplomati.

Krigstribunaler och andra rättsliga mekanismer har sin roll att spela. Men de måste klart särskiljas från försonings och förlåtelseprocessen. Inte heller kan de upprätta den kollektiva historiska sanningen, eller sanningarna, om sammansatta långvariga konflikter och krig. Den mänskliga dimensionen av konflikter och våld förblir den viktigaste av alla. Det faktum att den mänskliga läkningsprocessen sopades under mattan i det före detta Jugoslavien efter 1945 var en viktig orsak till konflikterna på 1970-80-talen, som ledde till 1990-talets krig.

Tyvärr är de mänskliga dimensionerna de som förstås och debatteras minst. Vanligtvis domineras konflikthantering (och debatten om den) av militära, geopolitiska, ekonomiska, rättsliga och konstitutionella dimensioner. Människor kommer i sista hand. Även detta kan förklara varför de tre nyheter som avhandlas nedan typiskt sett passerar utan att man lägger märke till dem.

Den Jugoslaviska Sannings- och försoningskommissionen

Kommissionen har upprättats på initiativ av förbundspresident Vojeslav Kostunica. Den har som målsättning att uppmuntra och organisera forskning om:

a) grundläggande orsaker till Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslaviens politiska, ekonomiska, sociala och moraliska nedgång,

b) krig och andra konflikter på före detta Jugoslaviens mark som fick till följder stora mänskliga offer, etnisk rensning, flyktingar, läger, att ekonomin förstördes och raserades, att kulturplatser förstördes, att diktaturer inrättades, att landet blev internationellt isolerat och att samhället drabbades av en ständigt stigande brottslighet,

c) kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot internationella allmänna, humanitära lagar och krigets lagar.

Kommissionen är självstyrande, dess medlemmar är oberoende och oavlönade. Enligt Allmänna bestämmelser för kommissionen, skall denna vara öppen för offentlig granskning och dess arbete skall leda till "försoning inom Förbundsrepubliken Jugoslavien., mellan landet och grannfolken och grannstaterna och det internationella samfundet." Den betraktar en dialog med det internationella samfundet., inbegripet Haagtribunalen, som "en trängande nödvändighet och en av sina viktigaste uppgifter." Allt enligt Allmänna bestämmelser för kommissionen.

Kommissionen behöver generösa internationella villkorslösa bidrag och positivt gensvar från Jugoslaviens grannar. Den behöver också stöd inom landet. För ögonblicket möts den av en hel del motstånd från tre grupper: a) de som förordar fullständig underkastelse under västvärldens krav på bestraffning av förloraren, b) de som föredrar rättsliga processer framför socialpsykologisk läkning och, slutligen c) de som har en nationalistisk och/eller Milosevicvänlig linje och är emot alla undersökningar av övergrepp begångna av serber.

Med tanke på det nuvarande politiska klimatet skulle det vara förvånande om denna kommission inte redan blivit ännu ett kort i olika maktstrider och personkonflikter. Dock tycks det mig att de som går emot denna kommission kanhända inte har förstått vad som i huvudsak kännetecknar försoning och sanningskommissioner och vad som skiljer dem från rättsliga processer. De kanske också förbiser hur potentiellt banbrytande konstruktiva följder kommissionen kunde få om den lyckas. Eller kanske de endast utnyttjar kommissionen som en bricka i något annat spel.

Det internationella samfundet bör ge sitt stöd

För att övervinna detta inrikespolitiska motstånd borde det internationella samfundet uttrycka sitt bestämda stöd till president Kostunicas djärva initiativ.

När allt kommer omkring har ju detta samfund i allmänhet ansett Serbien/Jugoslavien och den förre presidenten Milosevic som de huvudsakliga förövarna av brott och huvudorsaken till konflikterna och kriget.. Vad kan då vara en lämpligare politik nu än att stödja eftersträvande av sanning och försoning just därför att det kommer från denna nya statsstyrelse? Vi väntar alltjämt på lika djärva initiativ från andra styrande på Balkan och i andra konfliktområden.

Man skulle helst inte vilja tro att det internationella samfundet, särskilt EU och Förenta staterna, visar ett ljummet intresse för ett historiskt läkningsinitiativ som detta eller att de motsätter sig det, även om det under arbetets gång också kan komma att uppenbaras en del mindre positiva sidor av EU:s och USA:s politik. Det säger sig självt att Jugoslaviens Sannings- och försoningskommitté förtjänar internationellt både politiskt och moraliskt stöd och tillräckliga finansiella bidrag utan några bindande villkor.

Översättning Erik Göthe,
31 december 2001

 © TFF 2001

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links