President Bushs tal om tillståndet i nationen var storartat retoriskt sett, fyllt av självförtroende och visionär kraft. Jag förmodar att han skänkte tröst till amerikanerna. Medlemmar av kongressen reste sig och applåderade honom gång på gång och med entusiasm. Jag har bemödat mig om att lyssna till talet och läsa det noggrant och analysera det. Varför uppfattar jag, innerst inne, detta tal som krigshetsande, som att det brister i respekt för andra och som att det är illavarslande för världen?

Jag tror att vi alla nu har en skyldighet att försöka föra en dialog med amerikanerna om att en del av oss som på intet sätt är "antiamerikanska" känner oss alltmer främmande inför det vi hör och ser. Jag, exempelvis, uppfostrades med stor beundran för Förenta staterna; mina föräldrars generation pekade alltid på hur amerikanerna hjälpte Europa, på Marshallplanen och på dynamiken i det amerikanska samhället, dess konst, litteratur och musik och på underverken i dess ekonomi. Det sena 50-talets och 60-talets USA var ett land som på sin tid beundrades av miljoner; det hade en vision om samhället och mänskligheten som många såg upp till och hoppades att få bli delaktiga i. Det var ett ideal.

President Bushs tal 2002 står i kontrast till detta och inger mig fruktan. Jag kan omöjligen se hans ledarskap som ett ideal. Det stör mig djupt. Jag kan inte se något i grunden bra med en värld där USA, eller någon annan makt för den delen, är helt och hållet dominerande och vägrar att vara en part bland jämlikar. 

Självförhärligande

Talet saknar ödmjukhet, självkritik och respekt för olikheter. Jag finner det i viss utsträckning smaklöst; president Bush prisar bara sin egen nation. Han betonar att den aldrig har varit starkare, att "vi" vinner kriget, att den amerikanska flaggan vajar, att den amerikanska militären har stor makt, att "vår" sak är rättvis, att den amerikanska nationen besitter rättvisa, medkänsla, beslutsamhet, lugn, ansvar. Den är så god att "vi kan övervinna ondskan med större godhet". Djupt i den amerikanska folkkaraktären hittar han äran och han har upptäckt att Gud är nära, särskilt i tragedins stund.

Kort sagt, Amerika är bara gott och gör bara goda saker. Men de av oss som ägnar oss åt samhällsvetenskap och har sett olika länder runt om i världen vet att varje samhälle har en del mindre positiva sidor. I talet erkänns inga av de problem som fortsatt förföljer det amerikanska samhället, exempelvis våldet som griper omkring sig. Tio gånger fler amerikaner mördas av landsmän än av attackerna den 11 september.

För det andra skulle ingen annan ledare i världen tala på det här sättet om sin egen nation. En del av oss har uppfostrats med tanken att det finns en gräns för hur mycket man kan skryta med sig själv, men det verkar inte som om presidenten har det, med den självgodhet och det självrättfärdigande han ger uttryck för. Man tvingas helt enkelt att undra om både George Bush och beslutsfattarna och talskrivarna omkring honom alltmer lever i sin egen värld och har en förvrängd uppfattning om sig själva och sin nation. Eller tror de att deras makt är så stor att bara de uttalar detta som ett mantra, kommer folk att tro på det, så sombarn i koranskolor lär sig tro på koranen utan att ställa några frågor?

 Begrepp och aktörer som enligt Bush är frånvarande i världen

Jag saknar inte endast ett minimum av ödmjukhet i Bushs tal. Det som också saknas är varje omnämnande av andra viktiga aktörer, inbegripet allierade organisationer, för att inte tala om att det saknas alla uttryck för tacksamhet mot dessa. George Bush nämner sålunda inte NATO, EU, OECD, WTO eller FN. Dessutom nämner han varken mänskliga rättigheter eller folkrätten. Någon USA:s vilja att hjälpa till att lindra världsfattigdomen, AIDS, och hälso- och hygienproblemen för världens underprivilegierade finns inte nämnd. Uttryck som "grundläggande mänskliga behov", "global utveckling", "globala miljöproblem" är inte nämnda en enda gång. Inte heller får man höra vad Bushadministrationen syftar till att göra för att undvika en upprepning av det mysteriska fiasko som den 11 september innebar för CIA och FBI. Inte på något sätt, faktiskt, nämns reformer i det amerikanska samhället eller inom USA:s politiska institutioner, med undantag för skolorna. Den ekonomiska maktkoncentrationen i de multinationella bolagen finns inte nämnd och inte heller det militärindustriella komplex som president Eisenhower en gång i tiden hade mod att nämna som ett problem. Slutligen saknas ordet demokrati.

Definiering av hot och lösningar i världen, utan rådfrågning

Det som kommer därnäst är att USA:s intressen systematiskt sammanblandas med världens. Eller, annorlunda uttryckt, att amerikanska värderingar är allmängiltiga och om de inte godtas, borde de godtas. Man kan kalla detta den projicerande, missionerande eller imperialistiska sidan av president Bushs tal. Han kungör också att det skall bildas nya Frihetskårer som, bland annat, skall "utsträcka den amerikanska medkänslan över hela världen." Den skall "uppmuntra utveckling och utbildning och skapa möjligheter i den islamiska världen," förkunnar han.

Presidenten inför också tanken på amerikansk rättskipning överallt i världen - inte tanken på värdssamfundets, koalitionens rättskipning, inte FN:s rättskipning. "Vår krigsmakt har kommit med ett budskap som nu står klart för varje fiende till Förenta staterna: Inte ens på tusen mils avstånd tvärs över oceaner och kontinenter, på bergstoppar och i grottor kan man undgå denna nations rättvisa." Det innebär att varhelst Förenta staternas utrikespolitik väljer att se en fiende, kommer USA att genomtvinga sin rättvisa (juridiskt, politiskt och psykologiskt). Det kan bara tolkas som att det betyder att USA:s rättskipning tar över både internationell rätt och fiendeländers lag.

Det som hotar världen är det som hotar Amerika. Det som är dåligt för USA är dåligt för världen. USA har sålunda skyldighet och privilegium att försvara andra som, enligt ledningen i Washington, också är hotade. Det är USA som definierar hotet, vad som skall prioriteras och metoderna. USA kommer, som man får förstå det, försvara sig och världen till varje pris. För dem som kanske inte delar president Bushs uppfattning och tolkning av världen, ger han en varning: "Om de inte handlar, kommer amerikanerna att göra det". Och denna varningen kommer han också med: "Alla nationer bör veta att USA kommer att göra det som är nödvändigt för att skydda USA och våra allierade mot plötsliga attacker." Härigenom blir världen informerad; den blir inte rådfrågad. Detta måste man förstå i ljuset av att det rör sig om en i grunden god nation som aldrig har gjort någonting fel och aldrig kommer att göra någonting fel och därför, logiskt sett, vet vad som är bäst för andra. Sålunda finns inget behov av att ens tala med de andra om saken.

"Det goda mot ondskan" - det är vad det handlar om i världen

Den värld George Bush delar med sig till oss i sitt tal är enkel, gränsande till det primitiva. Det är ett intellektuellt bedrägeri. Det finns onda människor och det finns goda människor, som i västernfilmer, och USA har bestämt vilka som är vilka. Bush är stolt över att USA har "tillfångatagit, arresterat och befriat världen från [dödat - JØ] tusentals terrorister." Han talar om en "ondskans axel" bestående av Nordkorea, Irak och Iran, på ett sätt som liknar det Reagan använde sig av när han talade om Sovjetunionen som "ondskans imperium". Vi måste övervinna ondskan, "ondskan är verklig och den måste bekämpas."

Sålunda finns det en absolut Ondska och en absolut Godhet, svart ochvitt. Det finns "vi och de". Terrorismen har nu ersatt kommunismen. Det kalla krigets retorik är tillbaka. Alla den verkliga världens sammansatta förhållanden reduceras till denna formel. Om denna världsuppfattning presenteras endast för hemmakonsumtion, skulle en europé som jag helst vilja tro att amerikaner är alltför intelligenta och välutbildade för att tro på så omogna föreställningar om vår oerhört komplicerade värld. Om detta tal presenterar den faktiska, dominerande världsuppfattningen hos de mäktigaste beslutsfattarna på jorden. är Bushledningen i behov av hjälp från välvilliga experter på en rad områden. De intellektuella antaganden som skall underbygga amerikansk utrikespolitik måste höja sig över krogslagsmålets nivå.

Amerikansk särskildhet, nationalism, godhet och utvaldhet

George W. Bush presenterar en bild av Förenta staterna såsom stående över resten av mänskligheten, som domare och frälsare. Det är inte en part i världssamfundet eller en medlem av det. Jag har arbetat i länder med stark känsla för nationen, ja, med nationalism, länder som Kroatien, Serbien, Somalia och Japan. Nationalismen i dessa länder bleknar vid jämförelse med den amerikanska nationalism som odlats de senaste fyra månaderna och som främjas i detta tal. Att hålla ihop i kriser och älska sitt land är fint, kanske ordet för det borde vara patriotism, men att använda patriotism för att tänka på sig själv som nummer ett och göra andra lägre stående eller osynliga är nationalism eller chauvinism.

"Amerika skall leda genom att försvara frihet och rättvisa eftersom detta är rättvisa och sanna värden som är oföränderliga för alla folk överallt." Detta är antingen ett tomt eller ett farligt uttalande. Det fäster inte avseende vid att dessa värden kan tolkas och tillämpas på olika sätt. Det fråntar andra den rätten. Men sedan tillägger Bush, som om han hade på känn att han går lite väl långt: "Vi har inte för avsikt att påtvinga andra vår kultur - men Amerika kommer alltid att stå fast." Amerikas utvaldhet hämtar sin legitimitet från två källor: ur historien, "Historien har manat Amerika och våra allierade till handling," och från Gud, "Gud är nära." På så sätt ser Bush den amerikanska nationen som ett utvalt folk, i nästan biblisk mening, utvalt att göra gott, utvalt av Historien och av Gud. Men är detta någonting annat än kristen fundamentalism som kämpar mot annan fundamentalism? Som nämnts skall Frihetskårerna sprida den amerikanska medkänslan - en särskild sådan - och uppmuntra utveckling, utbildning och möjligheter i den islamiska världen. Kan vi föreställa oss att Bush bjuder in något slags kår från den islamiska världen till att göra någonting liknande över hela Amerika?

Den amerikanska militarismen skulle kunna innebära slutet på den internationella demokratin

Slutligen har vi en obeveklig tendens till våld, stoltheten över denna överväldigande militärtekniska makt. Han talar stolt om för världen att USA lägger ut 30 miljoner dollar om dagen på kriget, att det bara är början av kriget och att det behövs mycket mer. Det betyder att det han skall skicka för att bistå Afghanistan med återuppbyggnad är jämförbart med tio dagars krig mot terrorismen; så var det med den medkänslan. USA:s militärbudget kommer att närma sig 400 miljarder dollar, eller hälften - 50 procent - av alla militärutgifter i världen.

Förenta staterna har omkring tio gånger så hög nivå på militärutgifterna som alla sina utsedda fiender och skurkstater tillsammans och därför kanske tjugo gånger större militär teknologisk förmåga än de. Hur kan det komma sig att den som är så stark, är så besatt av att vara hotad? Är detta en sund eller en alltmer sjuklig, paranoid svarsattityd? Är det psykologiskt rättfärdigat att den 11 september leder till sådana åtgärder eller utnyttjas helt enkelt den dagens händelser för andra syften?

Förenta staterna är i dag historiens mäktigaste nation. Ingen annan akör eller grupp av aktörer kan övertyga denne ende aktör att göra något som den inte vill göra eller att avstå ifrån något som den vill göra. Amerikanskt världsherravälde är en möjlighet. Det är oförenligt med varje uppfattning av internationell demokrati. En enda aktör som kan diktera sin politik mot alla andras vilja, står närmare det auktoritära systemet än demokratin, även om den ende aktören vore fullständigt välvilligt inställd. Min poäng är inte att Amerika inte borde ha denna ställning i dagens och framtidens värld (åtminstone tills andra aktörer stiger till en makt som kan mäta sig med USA:s). Min poäng är att ingen ensam aktör, ingen ideologi och ingen politik, ens om den leds av en Ghandi, en Mandela eller en moder Theresa, någonsin borde ges så mycket makt över resten av världen.

Varför Bushs USA är farligt

Förbigående av andra, självförhärligande, projicering av egna värderingar på resten av världen, overkliga föreställningar om en sammansatt värld, odlande av särskildhet och en självbedräglig föreställning om att vara enbart god och därför utvald av Historien och Gud. Kombinera dessa element med nästan ofattbart stora tekniska och ekonomiska resurser bestämda för långvarigt, världsomfattande krig. Vi får då en formel som oundvikligen leder till mer skada än nytta för alla, inbegripet USA självt.

Om ledningen för Förenta staterna inte vill leva med utan stå över världen, arbetar den mot sina egna, och mot världens, bästa intressen. Världskrig eller det yttersta kaos kommer att bli en realitet någonstans längre fram i ett sådant civilisatoriskt förfall. Hur smärtsamt det än må vara, är det sannerligen hög tid för USA:s beundrare och allierade att låta sin oro komma till uttryck. Hur skall vi kunna hjälpa det amerikanska folket att förstå att det finns verkliga skäl till att en del av oss alltmer ser denna stora nation som en fara, snarare än som envälsignelse och ett mönster?

Översättning Erik Göthe

© TFF 2002

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links