Kopnfliktlösningens tumregler ignoreras

Varje professionell expert på konfliktlösningar skulle säga att det är bättre att hålla några kanaler öppna för kommunikation med motparten än att stänga dem. En sådan expert skulle också hävda att ju mer vi vet om andra sidan - och om oss själva - desto större chans har vi att så småningom ingå en kompromiss eller på annat sätt lösa problemet.

Det vill säga, om vi vill hitta en lösning. Bushregimen vill uppenbarligen inte det och övriga västvärlden &endash; särskilt EU &endash; verkar inte vara i stånd att kunna samla sin handlingskraft och fatta beslut om mycket mer än att kritisera Irak av en rad skäl och USA för en rad andra. Förenta nationerna, som borde vara medlare, har systematiskt marginaliserats av USA och har föga legitimitet i irakiernas ögon. Därför går vi mot krig, eftersom ett USA-krig mot Irak i verkligheten är enda planen på dagordningen, och en sådan plan är lika galen som dålig.

Det är sorgligt men sant; världssamfundet (om det nu finns ett sådant) har ett desperat behov av mellanhänder, av mildrare och av medlare, men inget land och ingen organisation förmår eller vill spela den rollen. Det uttrycker mycket tydligt den politiska och moraliska omognad som präglar tiden efter kalla kriget.

I Bagdad har USA vissa kontakter vid Polens ambassad medan Ryssland och Kina har väldiga ambassader. Norge har en fungerande ambassad ledd av en erfaren chargé d'affaires. När det gäller EU har unionens nuvarande ordförandeland Danmark inte ens representation. Sverige har en inte särskilt högt rankad diplomat från sin ambassad i Amman som reser till Bagdad några få dagar i månaden. Det enda EU-medlemslandet med seriös representation i Bagdad, om än ingen fullständig ambassad, är Frankrike, som också driver ett mångfacetterat kulturcentrum där.

Detta diplomatiska tillstånd är i sig en skandal. Det garanterar att de stora västländernas regeringar vet praktiskt taget ingenting om verkligheten på plats och förblir ur stånd att kommunicera ansikte mot ansikte med irakier på högre politisk nivå. Om man till detta lägger att det finns mycket få västjournalister permanent närvarande i Irak men, får man anta, underrättelseagenter från praktiskt taget alla stora västländer, så får man en perfekt diplomatisk black-out, ett recept för en senare politisk katastrof.

Som i fråga om Belgrad i början av 1990-talet används närvaro av ambassader och nedskärning och bortdragande av ambassader som diplomatiska redskap. Men att göra så är lika barnsligt som självdestruktivt. Ingen regering som inte är närvarande, som inte har kompetent diplomatisk personal på plats, kan vara i stånd att formulera en intelligent och allsidig politik gentemot motsidan. Under det kalla kriget sände USA och Sovjetunionen sina mest kompetenta ambassadörer till varandras huvudstäder.

Skulle det kunna vara så att det finns många hemliga kanaler öppna &endash; att västvärldens sändebud sammanträffar med irakiska personer på hög nivå utan att vi andra vet om det? Som naturligt är i denna sorts situationer, kan så vara fallet. Men först och främst, är detta verkligen det sätt på vilket vi medborgare skulle vilja att grundläggande viktiga internationella frågor behandlas?

För det andra är det knappast möjligt att se att denna sorts hemliga diplomati skulle leda någonstans i detta fall. Det borde vara uppenbart för varje iakttagare att det är den irakiska sidan som har väckt de bästa frågorna och lagt fram de mest produktiva förslagen under de senaste månaderna. Vartenda ett av dem har avvisats med ytterst krigshetsande, ointellektuella svar från Washington, som snart verkar befinna sig i en autistisk sinnesstämning gentemot sina vänner i Europa. Enda skälet till att Bushregimen skulle behöva vara samtidigt engagerad i hemliga diplomatiska ansträngningar med syfte att hitta en politisk i stället för en militär lösning skulle vara för att bevara ansiktet om den ville dra sig tillbaka från sitt planerade krig.

Ett krig mot Irak är för ögonblicket alltjämt världspolitikens mest hotande scenario. Hur kommer det sig att de flesta efter mer än ett årtionde av så kallad ny konflikthantering och preventiv diplomati verkar acceptera att tumreglerna för professionell konliktlösning systematiskt kränks och att det inte finns några medlare?

Sanktionerna kommer aldrig att hävas, de kommer att falla sönder

Låt oss försöka leva oss in i saker och ting och se dem från andra sidan. Iraks ledare och folk har dragit slutsatsen att oberoende av vad de har gjort och vill göra, kommer aldrig någon säkerhetsrådsresolution uttala att man nu med säkerhet vet att det inte finns något klyvbart material, inte ett gram kemikalier eller någon del av någon teknologi som förr eller senare skulle kunna förse Irak med massförstörelsevapen.

Skälet är enkelt: Inget annat land har öppnat sig för så mycken utländsk inspektion av potentiell vapenkapacitet. Inte ens de länder som uppenbart har kärnvapen, däribland Israel, skulle någonsin acceptera att inspekteras av någon bara för att de hade invaderat något annat land (vilket de alla har gjort). Inspektioner är för övrigt helt klart inte huvudproblemet för irakierna; de vill ha en tidtabell så att de vet vid vilken tidpunkt det som de ser som en grov orättvisa och ett socioekonomiskt helvete kommer vara över. De vill bli respekterade som en politisk aktör, som mänskliga varelser, och bli behandlade med respekt av västvärlden.

För att säga det rent ut, det räcker inte att, som många solidaritets- och fredsgrupper gör, uppmana till att sanktionerna skall upphöra. Det kommer helt enkelt inte att ske i någon förutsebar framtid. USA skulle helt enkelt lägga in sitt veto mot det i FN:s säkerhetsråd. Vad som behövs är att sanktionerna får förfalla eller bryts - att regeringarna praktiserar en sorts civil olydnad mot det som är de facto amerikanska sanktioner. Dessa sanktioner kränker följaktligen en rad mänskliga rättigheter i Irak och förhindrar normal (olje-)handel och andra förbindelser med många länder.

USA:s krig mot Irak riktar sig inte endast mot Irak

Irak sitter på världens näst största grupp av oljefyndigheter. Irakierna vill naturligt nog kontrollera dessa och de vet att de kommer att bli ett mäktigt land i världssamfundet någon gång i framtiden. De är villiga att sälja till vem som helst; ungefär 70% av all olja som lämnar Irak i dag hamnar i Förenta statera! Varför skulle därför inte länderna i EU, Japan, Kina och Ryssland helt enkelt börja handla med landet, bryta sanktionerna, tjäna de pengar de vill och se läget sakta förändras tillbaka till business as usual?

En sådan urblekning av den amerikanska flaggans färger, ett ifrågasättande runt om i världen och i västländerna av legitimiteten i USA:s politik och dess försök att bevara makten över alla andra, är troligen det mest hotande scenariot för Bushregimen. Det är inte osannolikt att detta är vad som kommer att ske och den globala debatten rör sig inte i en riktning som är gynnsam för ett amerikanskt krig mot Irak.

Ett krig mot Irak måste därför ses inte bara som ett krig mot Irak, utan också som ett sätt att trygga amerikansk makt över större delen av övriga världen &endash; vi gör som vi behagar och ni kan inte stoppa oss eftersom ni inte har en alternativ politik, precis som det var i Kosovo och Afghanistan! Detta liknar givetvis det gamla kalla kriget: de bägge herrarna hotade varandra, men lika viktigt var att tukta sina respektive grupper av bundsförvanter i västra och östra Europa till att inte hålla sig med några andra gudar eller fraternisera med "ondskans imperium/kapitalistlakejerna" på andra sidan. Vi kan lära av detta i dag.

Irak ser sig om efter partners, men var är Europeiska unionen?

Deras bästa strategin för Irak är därför att bygga upp förtroende hos sina grannar och till USA:s stora grämelse har detta gått förvånansvärt bra. De forna stora fienderna, Iran och Irak, närmar sig varandra. Inte en enda arabregering stödjer ett krig mot Irak och USA kommer allt mer på kant med sina förra bundsförvanter Saudi Arabien och Egypten. Förbindelserna mellan Kuwait och Irak förbättras långsamt. Inte heller Kuwait stödjer USA:s krig.

Men man kan fråga sig till vem man ska vända sig utanför arabvärlden om man sitter i Bagdad och dagligdags får ta emot hotelser från Förenta staterna riktade mot själva överlevnaden. Det finns nu två alarmerande, och också sanna, uppgifter om USA: a) dess militära utgifter utgör hälften av hela världens försvarsutgifter och b) USA har en kärnvapendoktrin som tillåter att USA slår till i förebyggande syfte, alltså inte bara håller sig med kärnvapen i avskräckande syfte, mot länder som USA helt enkelt inte tycker om. Jo, man skulle vända sig till Ryssland, till Kina och till, som de ser saken, den enda gångbara gruppen västländer, nämligen EU inbegripet länder som Sverige som en gång i tiden kraftfullt förfäktade (och praktiserade) medling, global solidaritet och avrustning.

En irakisk diplomat på hög nivå sade till oss: "Vi har gjort allt vi skulle kunna göra för att få till stånd en dialog med Europeiska unionen, men det verkar omöjligt. Det tycks som om det är i synnerhet Chris Patten som inte vill röra vid oss." Vice premiärminister Tariq Aziz avslutade ett två timmar långt samtal med TFF:s grupp med att säga: "Nu har ni ställt många frågor till mig. Innan ni går, skulle jag vilja ställa en enda fråga till er: Vad är det som har hänt med Sverige? Vi kände Sverige som en medlare, ett land med brett internationellt engagemang. Jag kände personligen Olof Palme och Jan Eliasson, då när de arbetade hårt med att medla när vi var i krig med Iran. Var är Sveriges röst i dag när vi verkligen behöver någon i väst att tala med?

Svaret kan mycket väl ha att göra med att Sverige är en EU-medlemsstat, att EU saknar politik när det gäller Irak och att dess kritik mot Förenta staterna och mot Irak inte kompenserar detta. I verkligheten saknar EU gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har sett detta genom hela 1990-talet i det före detta Jugoslavien, därefter i Afghanistan och nu gentemot Irak; större EU-länder bedriver sin egen politik oavsett vad som kan avses vara "gemensam" politik inom EU. Irak-krisen bör ses som ett tillräckligt värdigt föremål för att EU slutligen ska visa att EU har en gemensam politik angående någonting och att den skiljer sig från Förenta staternas.

Vad skulle EU kunna göra?

För det första (1) borde EU så snart som möjligt formulera en progressiv och bestämd utrikes- och säkerhetspolitik gentemot Irak. Det är dags att göra någonting nytt efter tolv års sanktioner utan annat resultat än att de delvis förstört det irakiska civila samhället och välfärden och hamnat i en politisk och moralisk återvändsgränd.

EU:s medlemsstater borde då (2) erkänna betydelsen av att samla fakta och finnas på plats genom besök i Irak av medier och oberoende forskare på nära nog alla områden. Det är dags att (åter)utveckla yrkesmässiga förbindelser och dialoger på många nivåer mellan Irak och EU-länderna. Därför är det en väsentlig ingrediens i utvecklandet av en sådan politik att man ställer fonder till förfogade för folk som vill resa dit och sedan återvända och höja medvetenhetsnivån om situationen.

Det säger sig självt att (3) regeringarna borde uppmuntra affärskretsarna i sina länder att utveckla handel med Irak och investera där. Med en befolkning på 25 miljoner vars mest grundläggande behov behöver tillgodoses, finns här en marknad som är enorm, liksom också annan affärspotential. Affärsdelegationer dit borde understödjas och första tillfället är handelsmässan i Bagdad i november.

Dessa första steg är inte så politiskt känsliga, de skulle kunna genomföras snabbt och skulle lätt kunna förordas och främjas av EU. Medan dessa kontakter utvecklas borde (4) EU-länderna förbereda återupprättandet av sina ambassader så snart som möjligt och besätta dem med sina bästa, mest oberoende och kreativa diplomater.

Det säger sig självt att EU måste (5) göra upp en lista över sina egna hårda krav på Irak och säga till irakierna att när de har gått med på dem före ett visst datum, kommer EU-länderna efterhand att upphöra att bry sig om FN-sanktionerna, som de facto är styrda av USA, och öppna normala, fullständiga diplomatiska, ekonomiska och kulturella förbindelser med Irak.

Därefter (6) borde EU upprätta en medlings/kontaktgrupp, kanske i förbindelse med Ryssland, Kina och andra som vill delta i arbetet att förhindra krig och hitta gångbara förhandlingslösningar. Gruppen borde också skicka många olika delegationer till Irak och bjuda in irakier att resa utomlands.

Det vore naturligt att denna grupp förr eller senare (7) arrangerade en regional konferens med vida ämnesramar. Mönstret skulle vara OSSE:s process för Europa som inleddes på 1970-talet. Konferensen skulle försöka länka det irakiska problemet till Mellanösternproblemet i allmänhet, inbegripet Israel-Palestina-problemet, och den skulle inbjuda alla på något sätt berörda länder i regionen att delta.

Ur detta skulle kunna växa fram olika fora för debatt och senare konkreta förhandlingar om alla frågor som angår förbindelserna mellan EU och Irak.

En annan viktig åtgärd skulle vara (8) att ge prioritet åt att utveckla en ny säkerhetsregim för hela regionen. Den borde för att vara effektiv sikta på att få fram mycket lägre rustningsnivåer, alternativ militär säkerhet, icke-våldsförsvar, försoning, demokratisering och fredsfostran. Alla EU-länder bör avbryta vapenexporten till hela Mellanöstern och betona att, enligt FN:s säkerhetsråds resolution, ska hela Mellanöstern, inbegripet Israel, vara en kärnvapenfri zon.

Slutligen (9) borde EU informera Förenta staterna om allt EU gör men inte låta sig avskräckas om eller när Bushregimen är oense. Det räcker inte att ha avvikande åsikter om det inte finns någon vilja att bedriva avvikande politik i verkligheten.

Den politiska andan i detta är enkel: EU borde förklara sig ha som mål att inte förgöra Irak, att inte heller störta landets nuvarande ledning eller fortsätta att hålla folk kvar i lidande, utan att öppna en möjlighet för förutsättningslös dialog och ett möjligt samarbete, kort sagt morot i stället för piska. Som en möjlighet borde nämnas ett väldigt utvecklingsbistånd och ekonomiskt samarbete för att åtminstone i någon mån kompensera de väldiga förluster som Irak har drabbats av.

Det är hög tid att få en våldsförhindrande strategi till området och börja utveckla en långsiktig fredsprocess mellan Irak och världen. Den Europeiska unionen borde vara den främsta deltagaren i denna process. Ansvaret för att införa en ny och konstruktiv riktning ligger hos EU:s nuvarande ordförandeland Danmark, och hos Sverige, tidigare ordförandeland i EU som av många utomlands ses som ett land som förordar humanitet, välfärd och fred.

Översättning från engelska av Erik Göthe

© TFF 2002

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links