Fredsbevarande styrkor, Peacekeeping Operations, PKO har specifika mål, uppdrag och konsekvenser inriktade på att nedtrappa konflikter och återupprätta fred. Dessa mål undersöks ofta noggrant i forskningsrapporter och debatteras i media. Men det finns också mer eller mindre avsedda, indirekta, eller dolda mål och påföljder av PKOs som sällan blir belysta.

Fredsbevarande civila och soldater som förflyttas till det oroliga området från ett antal FN- medlemsländer har med sig sina egna värderingar, normer, vanor och sätt att hantera och organisera saker och ting. I bästa fall har den förberedande träningen inför resan skapat någon slags medvetenhet hos de utskickade angående den här typen av "bagage" och hur dessa kan skilja sig från de värderingarna, normerna och vanorna i området där verksamheten ska pågå. Oberoende av detta så kan de ha ett enormt inflytande på det lokala samhället och kulturen.

De olika förhandlingssätten som den lokala befolkningen använder i det sociala mötet med de fredsbevarande styrkorna - en social process som påminner om tidigare tiders kolonisering och missionsverksamhet - är avgörande när vi försöker förstå genomförbarheten av den fredsbevarande uppgiften i ett olycksdrabbat område. De hjälper oss också att förstå de allmänna relationerna mellan fredsbevararna och ortsbor samt relationerna mellan eliter där och i det internationella samfundets eliter. Tyvärr brukar media försvinna och hålla sig borta när oroligheterna dör ut, men det är just då de borde stanna kvar om de är intresserade av freden snarare än av kriget.

Situationen på en plats som dagens Kosovo/a hela tre år efter NATO och FN: s fredsförband anlände, utgör ett bra fall för att diskutera sådana frågor. Några, främst albaner, upplever bombningarna och de internationella regeringarnas uppdrag och taktik som en befrielse. Andra, främst den serbiska minoriteten, upplever det som en ockupation och ett godkännande av omvänd etnisk utrensning. Även om det här uppdraget var och fortsätter att vara högst kontroversiellt så använder vi Kosovo/a som ett exempel här. I regel är mekanismerna vi tar upp fullt verksamma i andra konfliktdrabbade områden också.

Precis som i vilket annat socialt sammanhang där närvaron av fredsbevarande styrkor står i centrum av det vardagliga livet har människorna i Kosovo/a välkomnat FN: s ankomst med stor lättnad men också med betydande skepsis. Vi kommer att inleda med att vända uppmärksamheten mot några av PKO: s effekter på det sociala livet, med avsikten att kasta ljus på den långsiktiga livskvaliteten under fredsbevakning som den ser ut i dagens Kosovo/a.

Stadslandskap, konsumtion och levnadssätt

Innan NATO: s bombkampanj mot Jugoslavien 1999 var Kosovos huvudstad Pristina en hopgyttring av kommunisttidens betongbyggnader blandat med ett fåtal rymdliknande offentliga byggnader som tillsammans skapade en utomordentlig trist estetik. Efter bombningen är emellertid förändringarna av stadslandskapet häpnadsväckande, åtföljda av närvaron av tiotusentals fredsbevakare av olika rang och tiotusentals civila från statliga och icke-statliga organisationer som varit i verkan i provinsen sedan 1999. Den imponerande byggnaden där de lokala serbiska myndigheterna en gång var förlagda är nu FN: s huvudkvarter för att markera ett schematiskt skifte i utövningen av den lokala makten. Gatubilden domineras totalt av de oerhört många vita FN- och OSCE-bilar som är ihopträngda med röda polisbilar, de så kallade "Coca Cola" bilarna.

Till följd av bombandet växte en lokal ekonomi snabbt fram som idealiserade UCK (Ushtria Clirimtare e Kosoves), eller the Liberation Army of Kosovo, KLA. Gatuförsäljare erbjuder till exempel en imponerande samling flaggor, nålar och t-shirts med UCK-emblemer, uppradade bredvid varandra nära huvudtorget. Högar med albanska böcker som beskriver arméns bedrifter och ideal, skrivna av UCK befälhavare och publicerade i Tirana, fyller många av stånden. Det är dessutom skyltat med kosovo-albanska flaggor och emblem tillsammans med symboler av EU, NATO och USA.

Även om en massa pengar strömmar in utifrån i form av löner till lokalt anställda som har lyckats med att bli anställda åt internationella organisationer som chaufförer, tjänstemän och översättare finns det ingen linding i den svåra ekonomiska krisen som har drabbat Kosovo/a i ett decennium eller mer i både freds- och krigstid. På samma gång har den överväldigande internationella närvaron i området framkallat en djup social och ekonomisk klyfta mellan de ortsbor som har tillräcklig yrkesskicklighet att hitta arbete inom de internationella organisationerna och de som inte har den.

Ingen annanstans är denna klyfta mer uppenbar än hos klientelet på det alltmer utbredda antalet dyra caféer och restauranger med elegant inredning och utsökt mat, som har dykt upp ur ingenstans på kort tid. Gästerna är de invånare som har råd med priserna samt de internationella samfundets anställda, som är minst lika viktiga för att höja efterfrågan. Det är inte ovanligt att se långa köer utanför restauranger under lunch och middagstid. Ändå finns det inget originellt i maten eller omgivningen (förutom möjligtvis priserna); allt är "europeiskt" och "amerikanskt". Och, det kanske inte är så konstigt, för vad kan man annars spendera pengar på i denna artificiella stad förutom på mat, öl, drinkar och möjligtvis weekendresor till bergen eller kusten i Montenegro (för att inte tala om prostitution)?

Samtidigt har en nyligen social klass av lokala ortsbor uppstått som består av dem som har tjänat en förmögenhet på kriget på antingen droger, vapen, smuggling, transport eller enkel handel av alla varor som behövs vid återuppbyggandet av provinsen och den ökade konsumtionen hos utlänningarna.

Dessutom fortsätter maffian att utgöra ett av huvudproblemen i dagens Kosovo/a. Det är ett välkänt faktum att det är svårt att köpa någonting överhuvudtaget, till och med en öl, utan att stödja dess verksamhet. Den är så mäktig att medlemmarna, både serber och albaner, ofta pressar ortsbefolkningen på pengar under hot. Den plötsliga ankomsten av ett stort antal utlänningar och den överväldigande internationella närvaron i Kosovo/a har rubbat de tidigare sociala nätverken uppbyggda av pålitlighet och säkerhet i ett slutet samhälle där alla brukade känna till varandras ursprung och tillvaro.

Det finns dussintals diskotek och caféer i Pristina. Bland de som drar till sig de flesta kunderna är restaurangen, barerna, och utomhusfaciliteterna på det kända Grand Hotel där Arkan och hans Tigrar brukade ha deras undangömda rekryteringskontor under de tidigare Balkankrigen. Nu har några utlänningar kommit dit för att renovera det. Det är inte så illa förstås. Besökare under det tidiga 90-talet kanske fortfarande kommer ihåg de kalla vinternätterna utan värme, utan el (och ljus), stapplandes uppför kolsvarta trappor och korridorer med bagage i ena handen och stearinljus i den andra. Det påminner nästan om vilket hotell som helst i västvärlden. Det finns en hastigt växande efterfråga efter sådant i dagens Kosovo/a - - i alla fall så länge som det finns så groteskt många utlänningar i den här lilla provinsen som fortfarande har en mycket liten produktiv eller självförsörjande ekonomisk aktivitet.

Politik och demokrati

Få lokala politiker har haft den ringaste aning om vad det innebär att styra ett samhälle. Alla har kommit från en förhållandevis begränsad politisk tradition där det har varit tillräckligt att utlysa "självständighet" och fördöma allt som serberna har gjort, även de godhjärtade. Vad hade egentligen avloppssystem, husbyggen, skatter, sophantering, trafik, pensioner eller lag och ordning med politik att göra? Dessa viktiga frågor antog man ofta vara utan betydelse för befolkningen.

Till viss utsträckning var det enda undantaget till denna syn the Democratic League of Kosovo (eller LDK) som byggt alternativa politiska, utbildnings- och hälsoinstitutioner; några av de viktigaste komponenterna av ett modernt samhälle. Oförståndigt nog blev LDK:s arbete ignorerat av det internationella samfundet.

Först och främst valde stater i västvärlden redan tidigt på 90-talet att stödja de extremt militante kretsarna som sedermera blev UCK (USA: s utrikesdepartement kategoriserade dem vid den tidpunkten som "terrorister"). Det var människor som inte kände till mycket annat än hur man hanterar vapen och som säkerligen inte hade en aning om vad demokrati egentligen är. Fortsättningsvis, det internationella samfundet som anlände 1999 och som skulle bygga upp allting från grunden verkade inte ens vara medveten om det faktum att ett medborgarrättssamhälle var på väg att växa fram genom fredliga medel, att de moderata albanerna hade för avsikt att bygga upp ett nytt civilsamhälle parallellt med det serbiskt-dominerade. Det leddes av moderata LDK under Dr. Ibrahim Rugova, en demokratiskt vald ledare från tidigt 90-tal och Kosovos nuvarande president (till stor förvåning för det internationella samfundet som gjorde allt för att undervärdera honom). Han och Makedoniens president Kiro Gligorov var de enda ledarna i det forna Jugoslavien , som förde en politik baserad på ickevåld och arbetade på att utveckla ett annat fredsinriktat samhälle; bägge dessa experiment blev dock demolerat av det internationella samfundet.

Således blev demokratin påtvingad utifrån, vilket betyder att den inte är, eller kommer att bli, mer av en demokrati än i t ex dagens Mogadishu, Sarajevo eller Kabul. Istället är den en låtsasdemokrati utan rötter i den lokala omgivningen och med frustrerade invånare som upplever att de har endast en liten eller ingen röst alls, varken i fredsplanen som utgör grunden för hur allt ska styras eller i den mer detaljerade planen för utformningen av deras samhälle på längre sikt.

De få serber som finns kvad möter nu en osäker vardag isolerade och med fara för livet i sådan utsträckning att de behöver internationellt skydd bara för att lämna sina hus för att köpa dagliga nödvändigheter såsom bröd och mjölk eller för att få sina barn tryggt till skolan.

Å andra sidan så ser de flesta Kosovoalbaner numera den internationella närvaron som ytterligare ett hinder för individuell frihet och det självständiga Kosova de önskar, vilket bara ytterligare har intensifierat den sociala instabiliteten och ovissheten inför framtiden.

Vi som står utanför får inte glömma att det är deras samhälle, inte vårt. De måste leva med konsekvenserna av sina egna handlingar såväl som handlingarna av det internationella samfundets. Den internationella gemenskapen kan alltid ge sig av. Det känns helt enkelt inte rätt.

Militära och teknologiska "fix"

Vad lär vi då barn och ungdomar i dessa konfliktområden med våra bomber och cirka 40 000 soldater? Vi lär dem tyvärr att bomber, kängor, baracker och bajonetter är det som verkligen har betydelse och det som utformar framtiden. Tålmodiga förhandlingar som handlar om att uppmärksamt lyssna till ortsbefolkningen och att ortsbefolkningen tolerant lyssnar på varandra är "out". Det är civil moral och politisk kreativitet också. Det indirekte budskapet är att fred ska framkallas med våld istället för med de fredliga medlen som FN-stadgan fastställt.

Det är "in" med beväpnade människor i kamouflagekläder, gator uppradade med beväpnade personnel carriers, Humwees, baracker - - och den största USA-basen byggd utanför USA sedan Vietnam kriget, kallad Bondsteel. Vad vi säger med hela detta kulturella och politiska kroppsspråket är att trupper, inte civilpersoner, får saker gjorda! De har skapat fred medan diplomater misslyckats. Det underförstådda meddelandet som därmed sänts ut av internationella organisationer är att knytnäven är bättre än samtalet. Man hävdar att det finns teknologiska lösningar på sociala och politiska problem, på trauman, ekonomiska kriser och alla andra orsaker till krig och hat. Att vara stor och stark, militant och macho, är bättre än det de hade förut - men också bättre än det de kunde ha haft. Kort och gott, ledarskap är ute medan det är inne att visa sig tuff med hightech.

De unga pojkar som indoktrinerades för många år sedan med tesen att självständighet skulle uppnås genom krig ser därför den teorin bekräftad. De kommer att ansluta sig till en framtida Kosovo/a armé, om det finns en, och senare styra enligt barackens snarare än parlamentets normer. Nog så många kurser om demokrati och mänskliga rättigheter i internationella samfundets regi kommer inte att rädda denna generationen ifrån det sättet att tänka. I bästa fall den nästa generationen.

Det är absolut inte förvånande att det tar tid att utveckla en genuin demokrati på platser som Kosovo utöver att ha fria val (och ibland uppgjorda). Det internationella samfundet kom dit genom odemokratiska procedurer och genom att begå brott mot folkrätten. Det internationella samfundet ockuperade konfliktområdet utan skam efter att ha exporterat vapen till ena sidan och bombat den andra, och har sedan försökt undervisa och tvinga på demokrati uppifrån. Det är inte orimligt att se det internationella samfundet som ockupationsmakt i en provins som utan dispyt är en del av Jugoslavien, åtminstone tills en framförhandlad lösning med Belgrad leder till en annan status. Det finns alltså inget samband mellan medel och ändamål, mellan vad vi säger och vad vi gör. Och det här problemet har förvärrats med förändringen från obeväpnad fredsbevarande till tungt beväpnad fredsframtvingande.

Lokal lydnad och vunnen kunskap

Indirekt så säger vi till de lokala partierna att de är underordnade oss och att måste lyda utländska ledare. Vi säger till dem att de varit oansvariga, att de inte förstod bättre än att bråka med varandra och att det opartiska "goda väst" nu har anlänt med den enda och nobla anledningen att skapa fred. Det "goda väst" har lärt dem att de borde vara tacksamma åt det faktum att västerlänningarna har installerat en ny regim, har introducerat demokrati och lag och ordning, och att Världsbanken och Valutafonden (IMF) har anlänt med kapital. Om de nu uppför sig kommer dörrarna till paradiset öppna sig: NATO- och EU-medlemskap och annan integration in i den "Euroatlantiska" gemenskapen är några av de belöningar, som finns ute i framtiden. Om! Om de däremot inte uppför sig kommer dörrarna till paradiset att smällas igen och inkommande bistånd att avbrytas. Västliga diplomater säger naturligtvis att de har friheten att välja det senare men till priset av att falla i glömska, bli isolerade, leva i misär utan bistånd och kanske hamna i ett nytt krig. Men visst, man respekterar att de är suveräna stater och kan välja fritt!

Huruvida det "goda väst" eller de lokala samhällena har betalat det högsta priset om, låt säga tjugo år, saknar betydelse idag. Den västliga delen av det internationella samfundet visar sig vara intresserad av "quick fixes" medan de lokala i konfliktområdet faktiskt inte erbjuds några valmöjligheter! Det är precis där t ex Makedonien befinner sig idag: utan valmöjlighet. De måste genomföra "fredsplanen" som EU, USA, och NATO påtvingade dem (de facto) förra året.

Man kan förstås argumentera för att om västvärlden inte hade satt upp den så kunde Makedonien ha fallit ner i avgrunden mot inbördeskrig. Men då överser man emellertid västvärldens medansvar för konflikten och våldet i Makedonien: användandet av landet som bas och flyktingläger vid bombningen av Serbien, den helt omotiverade avslutningen på den viktige FN-missionen i landet, brist på samordnat agerande, militärt stöd till albanska extremister och arméer i såväl Kosovo som Makedonien, exporten av vapen, militärexperter, militära konsultfirmors verksamhet, underrättelsefolk och missbruket av t ex OSSE för att göra rent amerikanska avtal om Makedoniens framtid utanför Makedonien.

I vilket fall, västerländskt "ingripande" i Balkan området har lämnat en stor del av befolkningen i förnedring och ett ännu större antal människor med tron att våld är den enda utvägen för att åstadkomma de mål man vill uppnå. Och överallt där västen har varit aktiva är det i dag mer etniskt rent än före krigen.

Sociala normer och drömmar - en ung kvinna talar ut

Under åren som gått har författarna talat med många i ortsbefolkninen, både i Kosovo och Makedonien. Det som följer är utdrag från en konversation vi hade för ungefär ett år sedan med Lindita, en cirka 25 år gammal Albansk kvinna, som arbetade åt en av de internationella statliga organisationerna i Pristina. Linditas uttalanden ger eko av liknande kommentarer som vi så ofta har hört i Kosovo. Här följer några av hennes huvudpunkter:

Det är mindre jämnställdhet nu:

- "Så många har blivit rika så fort samtidigt som du har alla de, som fortfarande inte har någonting. Jag vet inte hur de blev så rika. Men det var mer jämlikt här förut och det är mycket mindre solidaritet mellan oss albaner nu. Värderingar så som solidaritet och jämnställdhet har hastigt avtagit; på landsbygden är förändringarna färre, men jag kan knappt känna igen Pristina; staden är nästan dubbelt så stor som för två år sedan. Så många förändringar och under så kort tid. Vi behöver förändringar, men det här går för fort. Det här är som om en Coca Cola flaska exploderade!"

Stigande generations klyftor och nya maktutövanden inom familjen:

- "Mina föräldrar funderar över vad som kommer att händra med människorna här, med våra värderingar. Folk talar engelska, flickor klär upp sig i minikjolar och visar deras bara magar medan jag också kommer hem och pratar en del engelska. Min far blir irriterad av detta och säger åt mig att använda vårat albaniska språk. Kanske är dessa förändringar bra. Yngre människor tjänar pengar och blir därmed mer självständiga samtidigt som de lyssnar allt mindre till den äldre generationen. En ung kvinna som kommer hem med mycket pengar varje månad, precis som jag, kan säga till sin far att om han inte gillar henne och det liv hon lever så kan hon utan problem flytta därifrån. Då rasar familjens ekonomi i många fall...

Europeiska värderingar, positiva och negativa reaktioner:

- "Vi ville komma in i Europa, men nu har det kommit hit! Den yngre generationen är mest fascinerad av kontakten med utlänningarna och idéen att ha en framtid i Europa. Men den äldre generationen tycker inte alls om den idéen."

Kulturella normer och begrepp försämras:

- "Vi albaner har ett begrepp som kallas besa, heder. Men detta har blivit svårare nu även om vissa fortfarande tillämpar uttrycket. Besa är en gammal, mycket speciell norm och sedvana i vår kultur, som knappt uppmärksammas längre. Innan bombningarna ansågs det viktigare. Vi som är ordinära människor kanske inte är helt galna, vi har inte helt förlorat besa, men jag är rädd för att vi kanske blir det i framtiden. Och på en högre politisk nivå kan du glömma allt om besa. Det verkar för mig som att inom politik så är det pengarna som avgör, inte hedern.

Känner sig mindre säker än förut:

- "Jag måste erkänna att jag känner mig mycket mindre säker nu än förut. Jag går inte ut så mycket längre. Det är så många nya ansikten nu och förut kände jag alla. Pristina är för litet för att kunna ta hand om så många skilda bakgrunder. Du förstår, gränserna är öppna och allt åker igenom här; det pågår människohandel av kvinnor, droger och allt sådant. Och då talar jag inte bara om de internationella. Alla typer av albaner har kommit in därför att det finns möjligheter att göra affärer här."

Mindre tid för varandra, mer underhållning:

- "Precis som alla andra så spenderar jag mycket tid att dricka te och snacka med vänner och familj så klart. Det hör till traditionen. Men familjen ses alltmer sällan nu, tror jag. Anledningen är att alla har blivit mer upptagna med våra egna, individuella affärer såsom shopping - - till och med utomlands med Visakort! Det finns så många nya regler och saker som händer och det finns nya anställningsmöjligheter. Livet är mer hektiskt. Det verkar som att alla har mindre tid för varandra nuförtiden. Vi måste alla stå ut med förändringar, väldigt snabba och allt för många förändringar. Men vi tittar fortfarande på TV mycket, det är något som är säkert, och pratar skit om våra chefer (Lindita skrattar)."

Individualism kontra kollektivism

- "Jag behöver våra traditioner, våra bröllopsceremonier och familjesammankomster. De internationella verkar vara så självständiga som bor här ensamma utan familjer. Vi är inte så självständiga som de är, istället tänker vi mer "oss" när de tänker "jag". Jag vill inte förlora känslan av "oss" för allt i världen. Många kan nu åka och shoppa utomlands, men har du sett alla dyra modebutiker här i Pristina? De är otäcka! Se på mig, jag är anställd hos en stor internationell organisation och får ungefär sex hundra Euros, men inte ens jag kan spendera så mycket pengar på kläder och saker (under tiden kedjeröker Lindita medan hennes märkessolglasögon ligger prydligt bredvid hennes paket med Davidoff-cigaretterna på bordet). Om jag säger upp mig skulle jag i bästa fall få en fjärdedel av det, om jag skulle hitta ett jobb över huvudtaget förstås. Den här nya köpgalenskapen är inte hälsosam."

Utbildning kommer inte på fråga, i alla fall inte nu:

- "När jag träffade mina vänner tidigare frågade vi vanligtvis varandra; vad studerar du? Ingen frågar det längre. Istället så frågar vi: vilken organisation jobbar du för och hur mycket tjänar du? Självklart så lär jag mig mycket som jag inte annars skulle ha lärt mig, men priset jag får betala är en gedigen utbildning. Och en dag när allt är förbi, vad har vi då kvar förutom materiella ting?

Förändrade sociala strukturer, att hamna mitt emellan, övergångsperiod:

- "Jag har förändrat min sociala status fullständigt eftersom jag inte längre anses vara jämlik med mina vänner, som inte är anställda hos en av de många internationella organisationerna. De ser mig som någon som är lite mer överklass, mer fristående och med en enorm tur - - de ser människor som mig på ungefär samma nivå som utlänningarna! Å andra sidan så ser de internationella mig som en av ortsborna, en som är underordnad och måste jobba och göra precis som de säger, eller i tystnad räknar med. Men såhär är det, vi får inte ens likadana visitkort som de högre upp i organisationen. Vi blir kallade "generell servicepersonal" medan de internationella kallas "de professionella". Jag är endast en översättare, men på samma gång skulle de inte kunna prata med varken varandra eller de lokala invånarna utan personer som mig."

Hur som helst:

- "Jag vill inte säga att allt detta är dåligt. När vi levde i det forna Jugoslavien så kunde vi albaner bli dödade vilken dag som helst och vi hade ingen möjlighet alls att få någon utbildning. Nu finns det i alla fall hopp om någonting bättre."

Lindita berättade till slut att hon alltid kommer att känna att hennes rötter är i Kosovo och att Kosovo är hennes land, vad som än händer. Hon skulle inte lämna det för något annat skäl än om hennes partner var från ett annat land. Redan ungefär ett halvår efter vår konversation hade hon dock flyttat till ett EU-land.

Vad vi lärt oss av den här kvinnan är hur djupt konfliktfyllt och problematiskt det är att vara det lokala "objektet" för enorma internationella operationer, som försöker att skapa och upprätthålla fred, eller snarare, som i Kosovos fall åtminstone driva ett protektorat. Vare sig de har det för avsikt eller inte, lämnar fredsbevarare oundvikligen spår efter sig. Ortsbefolkningen håller fast vid en balans mitt emellan, de utgör återstoden av ett förflutet som visade sig vara omöjligt och är samtidigt potentiella representanter för en framtid som forfarande är oviss. Utöver detta bär många på sorgen, smärtan och möjligen en önskan om att hämnas, en önskan som kan framkallas hos delar av lokalbefolkningen i stater som befinner sig mittemellan.

Den här unga albanska kvinnan hänvisar dessutom till en serie av väsentliga aspekter i relation till den civila utvecklingen i regioner som levt i krig. Hon hör till den sida som är mest lycklig över att internationella organisationer kom till hennes Kosova och är inte alls negativt inställd till att NATO, FN, OSCE och hundratals NGOs finns representerade i hennes samhälle. Men hennes ord, som vi uppfattat det, avslöjar en avsevärd känsla av osäkerhet och maktlöshet vis-à-vis de outtalade konsekvenserna av de internationella organisationerna och deras långsiktiga sociala, kulturella och ekonomiska påverkan.

Vad kan hända om fredsbevakarna stannar kvar?

Även om saker och ting har lugnat ner sig i området får man inte blunda för det ökade antal incidenter riktade mot medlemmar av det internationella samhället. Sådana incidenter vittnar om den ökade misstron mot den internationella närvaron som den ser ut idag, och poängterar hur den lokala befolkningen föreställer sig framtiden - - en framtid som framför allt inte involverar utlänningar, som dominerar eller sköter affärer i enlighet med utländska intressen och över huvuden på lokalbefolkningen.

Genomförbarheten av det påtvingade västerländska systemet, som styr uppifrån och ner, beror i sista hand på om man tror på att serber och albaner tillsammans faktiskt klarar sig bättre när utlänningar tar över kontrollen. Samtidigt är det inte någon överdrift att ytterligare en konflikt är på väg att uppdagas i Kosovo/a; den här gången mellan de internationella och den lokala befolkningen, eller mellan ortsbor som hyllar västerländska ideal för sina mer eller mindre själviska ändamål och de som inte gör det.

Vad kan hända när fredsbevakarna försvinner?

Tänk om många eller alla av dessa tiotusentals utlänningar plötsligen lämnade Kosovo/a (en del kommer förmodligen att försvinna om eller när Irak blir invaderat). Hur skulle det påverka den lokala marknaden? De är de jämförelsevis rika konsumenterna i denna outvecklade provins. Lägg till all teknik och annan service som alla PKOs behöver utöver behovet av att bygga upp samhället och utveckla infrastrukturen som utgör delarna av fortgången för att skapa fred. Många lokala skulle gå i konkurs.

Någon gång i framtiden kommer allt att vara slut och "de internationella" att resa hem. Finns det någon förmåga till självtillit i det här projektet, i området vi kallar Kosovo/a? Hur många tusen skulle förlora jobben de fått, väl medvetna om att det betydde att de övergav fortsatt utbildning i åratal? Hur ska det gå för de som, på grund av lönen de mottagit, skaffat sig en högre status och avancerat material livsstil, men som nu kommer att falla ner för den sociala och ekonomiska stegen som arbetslösa om uppdragsgivarna försvinner? Vad ska hända med de som har köpt fastigheter eller gjort investeringar därför att de plötsligt hade en hög inkomst och som sedan förlorade den?

Det är sant att det inte finns någon idealisk politisk utvägsstrategi från de flesta av dessa platser, Bosnien, Kosovo, Afghanistan. Men, kanske ännu värre, det finns ingen ekonomisk och kulturell utvägsstrategi alls. Stannar ni kvar så kommer ni förr eller senare inte bara påverka men också leda (eller utrota) den lokala ekonomin och kulturen. Försvinner ni så rasar allt det, som var beroende av den internationella närvaron, oundvikligen samman.

Det här är ett centralt dilemma i alla fredsbevarande operationer. Kreativa och rättvisa utvägar kan inte förväntas om vi inte ägnar mycket mer uppmärksamhet till detta. Debatter är nödvändiga!

Att lyfta fram frågor

En del kanske ser de kulturella och ekonomiska påföljderna av PKOs som en naturlig del av den nuvarande globaliseringstrenden, och påstår att förändring ändå skulle ha kommit till dessa oroliga länder och att det åtminstone är bättre som det är nu än om krigen hade fått fortsätta. Men det svaret är inte tillräckligt tillfredställande. Vad vi behöver är en öppen diskussion angående en serie av frågor. Några av dessa är:

- Är det här en ny typ av kolonisering och kulturellt styre genom att man går in i lokala samhällen och "programmerar" dem som västerländska för att tjäna våra intressen hellre än deras egna inhemska utvecklingsmål och behov?

- Kan vi förvänta oss en genuin fred när vi utövar kulturellt blinda tillvägagångssätt?

- Kan demokrati förespråkas i, låt säga, Kosovo/a på det sättet västvärlden beter sig?

- Hur kan respekt för mänskliga rättigheter befrämjas när de internationella delegationerna oundvikligen ignorerar människors rättighet till medverkan och jämlikhet?

- Framkallar den interna organisationen hos PKOs en hierarkisk uppdelning mellan de lokala och de internationella som är för svår att överbrygga?

- Kan vi föreställa oss fredsbevakning med en bättre balans mellan de lokala och de internationella, mellan resurser och mandat, och mellan ord och ideal å ena sidan och faktiska uppdrag den andra?

- Kan det göras mer för att förespråka balans mellan könen samt involvera kvinnor och ungdomar och samtidigt vara respektfulla mot den lokala kulturen, där jämställdhet mellan könen inte finns på agendan?

- Kan ortsbefolkningen komma till oss när de anser att vår hjälp är nödvändig istället för att vi bjuder in oss själva?

- Borde det skrivas en sorts rapport eller "impact statement" om de förväntade sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna på lokalsamhället av PKOs så att många fler människor skulle vara uppmärksamma på de outtalade konsekvenserna av dessa uppdrag?

- Är vi villiga att dela på ansvaret med de lokala samhällena och inte ge upp innan riktiga demokratiska förändringar och efterkrigsutveckling har genomförts? Är vi egentligen beredda att betala vad det kostar att stanna länge, om nödvändigt?

- Kunde det egentligen finnas mycket mer ömsesidigt kunskapsutbyte istället för att instruktionerna bara kommer från ett håll?

- Borde det finnas tidig planering för ett avtrappande av förbindelsen med de lokala affärerna och överflyttning av ansvar till ortsborna?

- Kan vi göra dessa förändringar hållbara och självförsörjande så att vi kan dra oss ur med en positiv känsla istället för att behöva resa hem med svansen mellan benen och en känsla av att ha orsakat ännu mer kaos för redan krigsdrabbade människor och deras samhällen?

Översättning från engelska: Åsa Söderberg

© TFF 2002

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links