En
väg till fred med Irak -
Europas
val
PressInfo #
170
19
februari 2003
Av
Jan
Öberg,
TFF direktör
och
Hans
von Sponeck,
TFF
rådgivare och tidigare FN vice-generalsekretarare
&
Samordnare för FN:s Humanitära Program för
Iraq
Manus till detta förslag
skickades den 5 december 2002 till Feature-redaktör
Robert Donahue, International Herald Tribune. Den 19
december meddelade Donahue per e-mail att IHT accepterade
artikeln för tryckning. Sen hände inget.
Först den 6 februari 2003 fick vi besked; Donahue
hade lämnat artikeln till en annan redaktör,
som "inte tyckte om artikeln och ansåg att de
flesta punkter är orealistiska - och jag respekterar
min kollega," som Donahue uttryckte det i telefonen. Han
bad naturligtvis om ursäkt. Den 17 februari
träffades EUs-Rådet för att för
första gången formulera en gemensam linj i
Irak-krisen.
Med andra ord, IHT gjorde en
politiskt motiverad helomvändning och spillde
två månader av detta förslags
möjliga liv i den offentliga debatten. Vi är
stolta över att publicera det ursprungliga
manuskriptet här - med alla "orealistiska" punkter
intakt:
Tyvärr befrias inte oroade medborgare genom FN:s
säkerhetsråds resolution 1441 från att
tänka sig alternativ till planerna på krig mot
Irak och ockupation av landet. Inte ens för det
mindre sannolika fallet att Irak fogar sig
fullständigt på ett sätt som är
godtagbart för Förenta staterna, ger inte
resolutionen, som tidigare resolutioner, Irak något
löfte om att sanktionerna skall hävas eller ens
lindras.
Så länge krig är "enda planen på
dagordningen" finns det en allvarlig risk för att
krig kommer att ses som en lösning. Med de
erfarenheter författarna har av det irakiska folket,
av FN och av konfliktläkning i olika delar av
världen, invänder vi emot att krig skulle vara
enda valmöjligheten. I själva verket är
det ingen lösning alls. Ett föregripande krig
kommer att vara en tydlig och klar kränkning mot
FN-stadgan och folkrätten, mot både dess
bokstav och anda, och mot mänsklighetens
intellektuella och moraliska förmåga. Kort
sagt, det blir ett rättsligt och moraliskt nederlag
för dem som börjar kriget.
Den verkliga intellektuella, politiska och moraliska
utmaningen är denna: Vad kan man göra för
att röra sig i riktning mot en verklig lösning
av denna öppna konflikt med annat än krig och
ockupation? Eller, mer filosofiskt sagt, hur lär vi
oss att drabba samman som civiliserade mänskliga
varelser i stället för som odjur?
Här följer förslag som vi ser som
relevanta för en europeisk debatt. Vi
fastställer dem i protest mot utsikterna att det
irakiska folket, stridande soldater från Irak, USA
och andra nationer liksom grannländernas medborgare
skall utsättas för massdödande och
ökat lidande.*
1. Garantier måste fastställas för
FN:s vapeninspektörer så att dessa kan
utföra sitt arbete utan yttre eller inre
inblandning. Skulle sådan inblandning ske,
måste den rapporteras till FN:s
säkerhetsråd. Vapeninspektörer
utsända av FN som förser regeringar med hemliga
underrättelser måste genast entledigas.
2. Den fria pressen och frivilligorganisationerna
måste i betydande grad förbättra sina
analyser och rapporter för att motverka
krigspropaganda och desinformation om de
grundläggande realiteterna i Irak. Inom nästan
alla nationer finns nu tydliga majoritetsopinioner mot
ett krig. Demokratier behöver hederlig information
och öppen debatt, inte desinformation och
psykologisk krigföring mot de egna medborgarna.
3. Om västvärldens regeringar vägrar
att lyssna till de irakiska argumenten, så
måste de åtminstone lyssna till
Arabförbundet, som tydligt är emot krig som
medel att lösa konflikten.
4. Det finns starka argument för dialog,
utforskande samtal och senare strukturerade
förhandlingar mellan USA och andra
västländer och Irak. FN:s generalsekreterare,
mottagare av Nobels fredspris, måste ta intitiativ
för detta nu. Han kan göra det i enlighet med
stadgans artikel 99 och han är skyldig enligt
artikel 100 att inte motta instruktioner från
någon regering. FN:s måste erinras om sitt
väsentliga fredsuppdrag att "rädda
efterkommande generationer från krigets fasor" och
aldrig tjänstgöra som legitimation för
krig innan allt annat har prövats. En konsekvent,
visionär medlings- och förhandlingsprocess har
hitintills inte prövats av någon regering
eller organisation.
5. Den Europeiska unionen gör anspråk
på att ha en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik och även en ny enhet för
konflikthantering. Men detta verkar inte gälla
fallet Irak. Premiärminister Blair stödjer
krigsalternativet, president Chirac förkastar en
"automatik" i FN:s säkerhetsråd, medan
förbundskansler Schroeder säger nej till det
militära alternativet. Sverige skriver under
på krig om det grundas på ett framtida
FN-mandat. Danmark, som för närvarande har
ordförandeskapet, kommer att delta aktivt i ett krig
förutsatt att det finns ett FN-mandat. Varken
Danmark eller Sverige har permanent diplomatisk
närvaro i Bagdad.
Kort sagt, EU har som mellanstatligt organ ingen
politik! Men det skulle EU kunna ha. Två
EU-utfrågningar om Irak under 2001-2002 har inte
åstadkommit någon europeisk Irakpolitik som
påverkat den internationella debatten. Detta
är bekymmersamt, särskilt som den europeiska
politiska och ekonomiska stabiliteten och framtiden
för antiterrorismkoalitionen står på
spel. EU uppfattas internationellt allt mer som en
'efterföljare' i stället för en ledare i
diskussionen om globala frågor. Besvikelsen
över Europeiska unionens självbelåtenhet
är i tilltagande, särskilt i
Mellanöstern.
Det finns ett antal åtgärder som EU och
enskilda medlemsstaters regeringar skulle behöva
vidta för att visa att den politiska viljan och
beslutsamheten finns att åstadkomma någonting
när det gäller att ta itu med frågor
så väsentliga för fred och säkerhet.
EU kan helt enkelt inte sitta och vänta och titta
på när Förenta staterna agerar på
egen hand som på Balkan och i Afghanistan. Dess
kreativa "nisch" är genuint politisk, fred genom
fredliga medel som det heter i FN-stadgan, inte att
imitera USA:s militära makt. EU kommer inte att
kunna mäta sig med USA i det avseendet och borde
inte heller göra det. Det som EU - och andra
berörda regeringar - skulle kunna göra och
snabbt bör göra är följande:
6. Uppmuntra medier och parlamentsdelegationer att
besöka Bagdad och se och lyssna och föra
dialoger med irakier på olika nivåer. Irak
är inte en man, det är 23 miljoner medborgare.
De har synpunkter, förhoppningar och rädsla som
vi alla.
7. Åtgärder i riktning mot att
återupprätta ambassader. Det är en
skandal att många regeringar inte har någon
representation och därför inte kan inhämta
fakta och intryck i första hand och göra egna
oberoende analyser på vilka de kan grunda sina
politiska ställningstaganden.
8. Uppmuntra handel med Irak och investeringar i
landet, först inom ramen för sanktionerna och
senare utanför denna ram, om USA och andra skulle
upprätthålla sanktionsregimen in absurdum.
9. Upprätta en kontaktgrupp, kanske i samarbete
med Kina, Ryssland och andra som vill förhindra krig
och hitta fredliga lösningar. Förutom att
dämpa konflikten och upprätta ett visst
inledande förtroende mellan världen och Irak,
borde gruppen planera för en allomfattande regional
konferens, på sätt och vis liknande
OSSE-processen för Europa som fick så
banbrytande resultat från sin början för
nära 30 år sedan.
10. Arbeta för en rättvis fred i
Mellanöstern i allmänhet och i den
israelisk-palestinska konflikten. Irakfrågan saknar
inte samband med den. Erkänna att USA:s initiativ
har misslyckats och att vi behöver andra
fullständigt opartiska medlare i denna process.
11. Utveckla en ny säkerhetsregim för hela
regionen och infria, slutligen, FN:s
säkerhetsråds resolution 687 som kräver
att Mellanöstern skall bli en zon fri från
massförstörelsevapen. På en mer
allmän nivå är det tid att inse att hotet
från dessa vapen bara kommer att öka så
länge innehavarna av kärnvapen struntar i sina
skyldigheter att fullständigt nedrusta sina
kärnvapenarsenaler i enlighet med 1968 års
icke-spridningsavtal. Fullständigt uppfyllande av
avtalet och tillgång till platserna för
kärnvapen överallt skulle vara en naturlig
följd till att nya stater hindras från att
förvärva massförstörelsevapen.
12. Utveckla en ny säkerhetsregim som skulle
inbegripa ekonomiska, politiska, miljömässiga
och andra väsentliga sidor av säkerheten och
förbjud ny vapenhandel och upprättande av baser
i denna redan groteskt övermilitariserade
region.
13. Informera Förenta staterna om alla
sådana initiativ, men utveckla dem i oberoende. EU
bör inte låta sig hållas tillbaka om
Förenta staterna invänder emot dem.
14. Hur är det då med Saddam Hussein och en
regimförändring? Detta utgör ingen del av
vårt program. Det är folket i Irak som har att
bestämma över det. Men om det vill mota bort
sin president, är det en sak som samtidshistorien
gör fullständigt klar: sådana
förändringar lyckas endast med icke
våldsam kamp, civil olydnad och en alternativ
regerering grundad på integritet och deltagande;
kort sagt, demokrati med demokratiska medel. Våld
kommer bara ett ersätta en auktoritär regim med
en annan.
Fred är möjlig. Fred kan läras in. Fred
är det enda fältslag som är värt att
utkämpas, som Albert Camus en gång sade. Och
vi måste hitta freden tillsammans med andra globala
medborgare. Vi vädjar till Förenta staternas
regering att vara tillsammans med världen och inte
emot den. Och till den svenska regeringen att inte
på något sätt stödja något
krig mot Irak.
Hans von Sponeck, FN:s humanitära samordnare
för Irak (1998-2000) och TFF:s medarbetare
Jan Øberg, fil.dr., direktör för TFF
Transnationella Stiftelsen för Freds- och
Framtidsforskning, Lund
* Ett USA-lett anfall mot Irak kan döda mellan 48
000 och 260 000 civila och stridande enbart under de
första tre månaderna av konflikten, enligt en
studie utförd av sjuk- och
hälsovårdsexperter. (Rapporten, "Collateral
Damage: The Health and Environmental Costs of War on
Iraq," gavs ut av Internationella läkare för
förhindrande av kärnvapenkrig (IPPNW),
mottagarna av Nobels fredspris för 1985, och har
åstadkommits av Medact, organisationens gren i
Storbritannien.) I rapporten tilläggs att om
konflikten sprids till Israel-Palestina och om
massförstörelsevapen kommer till
användning, skulle det kunna bli 3,9 miljoner
döda. Inget politiskt, ekonomiskt eller psykologiskt
motiv kan någonsin legitimera detta!
© TFF 2003

Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
You are welcome to
reprint, copy, archive, quote or re-post this item, but
please retain the source.
Would
you - or a friend - like to receive TFF PressInfo by
email?

|