För många beslutsfattare är det bekvämt att rikta in sig på Irakregimens brutalitet under Saddam Hussein och låta bli att berätta om de djupt inhumana konsekvenserna av våra sanktioner under de senaste tolv åren. Men den som besöker Irak ser att västvärldens höga moraliska motiv vittrat sönder. Innan vi for till Irak var även vi helt okunniga om fakta och om hur sammansatta de var. Vi chockades av verkligheten.

Under våra undersökningsturer (fact finding missions) samlade vi in statistik från internationella organisationer, intervjuade praktiskt taget alla chefer för missioner från Förenta nationerna och humanitära organisationer. Vi sammanträffade med irakiska tjänstemän och besökte sjukhus.

Betydelsen av sanktionerna tonas ned - utan bevis

Regeringar som saknar ambassader och oberoende verksamhet i Irak för att informera sig kan knappast veta mycket. De måste grunda sina politiska beslut på vad som är politiskt korrekt och bekvämt för politiska beslut i förhållande till andra frågor och andra länder.

Exempelvis har Sveriges utrikesminister Anna Lindh upprepade gånger sagt att folket i Irak får lida för att Saddam har en felaktig prioritering och inte på grund av sanktionerna. Hon hävdar att a) eliten har fått avancerad medicinsk teknologi för behandling av cancer men inte folket, och b) att Irak efter att taket för oljeexporten avskaffades 1999 nu exporterar mer olja än någonsin. Detta ska förmodligen antyda att det finns tillräckligt med pengar för att se till folkets behov. Andra politiker har använt sig av liknande argument och medierna för dem villigt vidare utan undersökningar eller följdfrågor.

Olyckligtvis stöds uttalanden som dessa inte av bevis. Och de täcker inte ens en liten del av den sammansatta sanningen om situationen i Irak

© 2003 Jan Oberg

 

Barn i basarerna i Bagdad 2003

Grundfakta

Vi har samlat grundläggande färsk statistik om irakiernas liv, öppna FN-rapporter som vi fick i Irak i januari 2003. (De kunde alltså ha samlats in av vilken akademiker, journalist eller parlamentsdelegation som helst som ville veta.)

Uppgifterna avser de förändringar som ägt rum sedan slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, dvs en period då regimen inte fört några krig. När man diskuterar verkningarna av sanktionerna, är det inte tillräckligt att jämföra situationen under 1996, då olja-för-mat-programmet började tillämpas, med situationen i dag. Det är visserligen så att åtskilliga förbättringar har ägt rum under den perioden. Det väsentliga är att alla statistiska indikatorer dök nedåt under perioden dessförinnan, mellan 1991 och 1995; Irak ville ta hand om sitt eget folk trots sanktionerna, och regeringen hade - i likhet med det internationella samfundet - ingen aning om att sanktionerna skulle pågå i över ett årtionde och handikappa samhället till den grad som skedde.

För det andra, statistisken jämför den nuvarande situationen med tiden då kriget Iran -Irak, Kuweit-invasionen och det allierade kriget mot Irak redan hade nedsatt livskvalitén i landet. Exempelvis kommer man att se att dagens BNP per capita är 15 procent av vad den var efter dessa förfärliga händelser.

 

DEMOGRAFIN

Iraks befolkning: i runt tal 24 miljoner år 2000. Omkring 45% av hela befolkningen är under 14 år, bara 4% är över 65 år.

 

BARNHÄLSOVÅRDEN

Barnadödligheten: 47 per 1000 i slutet av 1980-talet, 107 per 1000 i dag.

Dödlighet för barn under fem år: 56 per 1000 för tio år sedan, 131 per tusen i dag.

Orsaker till barnadödlighet: 70% på grund av diarré, uttorkning och akuta infektioner i andningsvägarna.

Undernäring: Akut 8%, undervikt 20%, kronisk 30%.

Vatten: 5 miljoner saknar rent vatten. Mellan 1990 och 2000 minskade dagsmängden drickbart vatten per capita i både stads- och landsbygdsområden med över 50%.

Antal människor som besöker öppna kliniker för mentala/psykologiska störningar: 200 000 1990 och 510 000 under 1998.

 

SKOLGÅNG

Barn som inte längre går i skola på lågstadiet: 31% flickor, 18% pojkar.

Barn som inte längre går i skola på högstadiet: 50% pojkar, 60 % flickor.

Lärarlöner: varierar mellan 3 och 5 US-dollar, klasser upp till 60 elever, föråldrade läroplaner

5 100 nya skolbyggnader behöver byggas, 70% av de skolor som finns behöver återställas i användbart skick.

Läs- och skrivkunnighet 1998: 58%, den var mycket högre under 1980-talet till följd av kampanjer för läs- och skrivkunnighet, andelen läs- och skrivkunniga 1987 var 72%.

Läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor har ökat från 8% 1985 till 45% år 1995.

 

FATTIGDOM & UTVECKLING

BNP per capita/år har minskat sjufalt sedan 1990 till 700 US-dollar.

Dinarens värde: 0,33 för dollarn 1990, 20 000 för dollarn år 2002, devalveringrn blir 6000%.

Oljeinkomsterna: 35 miljarder dollar mellan 1996 och november 2002.

Sedan 1991 har Iraks plats i UNDP:s index för mänsklig utveckling sjunkit från 96 till 127, av 174. Inget annat land har sjunkit så långt så snabbt. År 1990 låg Irak på plats tre över Jordanien, år 2000 låg Irak 34 platser under.

Skulder före Gulfkriget mellan 130 och 180 miljarder US-dollar, 25% av oljeinkomsterna till krigsskadestånd (till Kuweit).

 

MAT

I runda tal 3,7 miljoner familjer får för närvarande i genomsnitt 2 470 kcal per person och dag genom matransoneringen. Matransonerna delas ut av den irakiska regeringen genom 40 000 butiker.

 

* Statistik från olika FN-organisationers publikationer som TFF fått i Bagdad 2003.

Annat som du kanske inte vet om sanktionerna.

Man bör tillägga några andra uppgifter.

a) Inga kontanter för centrala och södra Irak.

Irak som land får inte kontanter för den olje det exporterar. Genom olja-för.mat-programmet får Irak matransoner, läkemedel och varor (såsom reservdelar, lastbilar osv) som först måste godkännas av FN:s sanktionskommitté, Inget kan lagligen införas i landet utan beslut av kommittén. Om en vara anses ha "dubbelt användningsområde", dvs anses också kunna användas för militära ändamål, får Irak inte importera den. Bara norra Irak får kontant betalning och speciella program (se b). Centrala och södra Irak får inte kontant betalning för oljan. Eftersom kontantfilosofin baserar sig på en rad förutsättningar, bland annat att det internationella samfundet måste kontrollera landet och säkerställa att kontanterna inte överförs till "felaktiga" syften, har den varit oacceptabel för Bagdad.

b) Irak finansierar allt "humanitärt bistånd" genom sin oljeexport.

För värdet av sin oljeexport tar Irak emot:

59% i humanitära leveranser för centrala och södra Irak som täcker livsmedel, hälsovård, läkemedel, transporter och livsmedelshantering, vatten och förbättringar av hälsovården, bostäder, elektricitet, utbildning, kostbevattning, jordbruk, telekommunikation osv.

25% går till en ersättningsfond, dvs. betalningar till Kuweit för kriget.

13% går till humanitära program i norr (Dahuk, Erbil, Suleimaniyah).

2,3% går till att täcka operationskostnader som distribution och övervakning, bankrelaterade avgifter, olje- och tullinspektioner, experter som bistår sanktionskommittén osv.

0,8% till administration av FN:s program för vapeninspektionerna.

I bästa fall kommer därför 71% av oljeinkomsterna tillbaka, i form av varor. Endast den nordliga, huvudsakligen kurdiska, minoriteten åtnjuter förmånlig behandling och kontanter. De kontanter som kommer in i Irak införs genom "hemlig" oljeexport, smuggling, småhandlare och maffian.

c) Varorna distribueras av det irakiska regeringssystemet.

Irakiska familjer är registrerade hos en lokal butik där de hämtar sin månatliga ranson. Det finns omkring 40 000 sådana butiker, som får sina leveranser genom regeringen. Det är det största projektet för distribution av livsmedel i ett enda land i Förenta nationernas historia. Enligt alla internationella källor vi har talat med, fungerar detta effektivt med tanke på den övergripande socio-ekonomiska situationen. Det betyder att folket är extremt beroende av den nuvarande regeringen. Om ett nytt krig skulle förstöra systemet för distribution av livsmedel och/eller störta regeringen, förstöra vägar, byggnader osv., bedömer FN-missionen att det skulle kunna bli massvält i Irak inom 6-8 veckor. Dessutom kommer folk som flyr från sina nuvarande hem inte att få ransonerna på annan ort, bara där de är registrerade i dag.

d) Matransonerna räcker inte.

De månatliga livsmedelskorgarna täcker inte mer än behoven för omkring 25 dagar. Dessutom måste omkring 40% av familjerna sälja varor för att få tillräckligt med kontanter för att köpa kläder eller andra nödvändighetsartiklar. Huvudorsaken är givetvis att mycket få utom maffian, eliten kring ledningen och de extremt rika har någonting kvar efter tre krig och tolv års sanktioner. De har för länge sedan sålt smycken, böcker, konstföremål, porslin, möbler osv. - alla de varor som utlänningar nu kan köpa i butiker för "antikviteter" i Bagdad.

© 2003 Jan Öberg

Varor som ingår i matransonerna.

e) Iraks inkomster från oljeexporten är långt ifrån tillräckliga för att finansiera en utveckling.

Mellan december 1996 och slutet av 2002 exporterade Irak olja till ett värde av 61 miljarder US-dollar. Experter inom oljeindustrin sade 1998 att landets oljeindustri befann sig i ett "bedrövligt tillstånd". Den exporterade färre fat olja år 2001 och 2002 än 1999 och 2000, enligt FN-statistik från januari 2003. Medan oljeinkomsterna för år 2000 var cirka 18 miljarder US-dollar, var de cirka 11 miljarder år 2001 och 11 miljarder år 2002.

f) Sanktioner dödar oskyldiga irakier och kväver det irakiska samhället.

Sanktionerna har dödat uppskattningsvis 500 000 till 1 miljon oskyldiga irakier sedan 1991. Uppskattningarna har gjorts av olika FN-kontor, bland dem UNICEF. Det är inte fråga om irakisk propaganda. Dödsfallen skedde i synnerhet före 1996 när olja-för.mat-programmet började tillämpas. Ett sätt att uttrycka saken som är typiskt bland mellanfolklig personal i Bagdad är att sanktionerna är de som huvudsakligen bidragit till att en hel generation av unga irakier gått förlorad. Detta är vad statsistiken över hälsotiillstånd och skolgång ovan bekräftar. Och de unga är de som skulle återuppbygga och demokratisera Irak. Men hur?

Omänskliga och kontraproduktiva sanktioner - de två burarna

Vad har vi så gjort sedan "det internationella samfundet" beslöt att bestraffa Irak för invasionen av Kuweit, då 1991?

I Förenta nationernas namn, också, har vi åstadkommit ett folkmord. Vi har berövat miljoner människor deras mänskliga rätt till hälsa, utbildning och välfärd, något som var en beståndsdel av Baathpartiets och Saddam Husseins utvecklingspolitik. Vi har orsakat av-utveckling i hela det irakiska samhället, den största och snabbaste nedgången i mänsklig utveckling som någonsin registrerats.

Samtidigt har vi - oklokt nog - krossat den medelklass som fanns där. Irak är nu en massa av folk som berövats allt och en liten elit av mycket förmögna människor. Detta betyder att vi också har gjort folket beroende, till och med för sitt dagliga bröd, av den ledare som vi påstår oss vilja bestraffa, försvaga och störta. Vi har krossat de samhälleliga krafter som kunde ha drivit på demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och frihet i Irak. Vi har fått många att lämna Irak.

© 2003 Jan Oberg

Pojke i bil på Rashidgatan i Baghdad

Vi som skriver detta skulle inte vara förvånade om de irakiska politiska och militära ledarna får vad de behöver - och mer. Den svenska utrikesministern kan mycket väl ha rätt där. Men är det verkligen meningen att vi ska tro att konsumtionen och livsstilen bland det fåtal tusen personer det handlar om förklarar varför de återstående 23-komma-någonting miljonerna människor lider så fruktansvärt som de gör?

Folket i Irak bar inget ansvar för invasionen av Kuweit. Men det är de och inte Saddam som har bestraffats, satts i fängelse i tolv år. De har förlorat hoppet. De lever innanför en inre bure bestående av våra sanktioner. De vet mycket väl vem som har envisats med att hålla fast vid sanktionerna, och det skulle vara klokt att fråga sig huruvida de är benägna att ta emot utländska ockupanter som befriare?

Stoppa de tre krigen mot Irak och läk Irak tillsammans med dess folk

Slutligen talas dessa dagar mycket om ett nytt militärt krig. Men ett krig pågår redan. Bombanfall har genomförts i flygförbudszonerna i åratal och ökar nu. Utländska "specialstyrkor" opererar redan inom Irak. Dessutom har medborgarna i centrala och södra Irak varit offer för ekonomisk krigföring varje dag sedan 1991. De är också föremål för propagandakrig. Deras röster har sällan hörts och det är inte precis någon översvämning av dokumentärer om deras situation på våra TV-skärmar. Medierna visar bara bilder av Saddam med sina gevär och svärd: Vi ska komma ihåg att Irak är en fuling och inte 24 miljoner medborgare i djupt behov av vår sympati, vår empati och vårt deltagande. Vi låter dem till och med betala för det humanitära bistånd som blev nödvändigt för att hålla dem vid liv i ett levande helvete.

En liten, liten minoritet regeringar kommer snart kanske att bomba, invadera, ockupera och kontrollera Irak, eller försöka att göra det. Även om eldkraften blir konventionell, kommer den för folket att vara massförstörande. Förenta staterna och Storbritannien planerar att använda kärnvapen "om nödvändigt". Hur kan de ens tänka sig att göra detta mot ett land där hälften av folket är barn och ungdomar som levt hela sitt liv i misär? Var finns den svenska regeringens och andra regeringars diplomatiska protester mot den känslolösa tanken att kärnvapen - och kemiska vapen - skulle kunna användas mot Irak?

© 2003 Jan Oberg

När ska våra politiska beslut räkna med ungdomen?

Sanktioner är våra massförstörelsevapen. Sedan 1991 säger oss enkla fakta att sanktioner har dödat och skadat mer människor och förstört mer av samhällets kvalitéer än vad Saddam någonsin antas ha gjort. Och nu ett nytt krig? Ska det aldrig vara ett slut på vår okunnighet och grymhet?

Vår tid är mörk och i ökande grad vansinnig. Västvärlden verkar så moraliskt svag att vi inte kan ta en öppen diskussion om de djupt omänskliga följderna av våra egna moraliskt konkursfärdiga politiska beslut. Det är lättare att skylla allt på Saddam, "den onde", och envist hävda att vi bara gör det goda. Verkligheten är att vi står på toppen av ett Mount Everest av propaganda, okunnighet och lögner. Alla krig kräver okunnighet och lögner av detta - bekväma - slag.

I stället för krig, borde vi häva sanktionerna, be det irakiska folket om ursäkt, be det om förlåtelse och hjälpa det att återgå till ett normalt liv, hellre förr än senare. Om vi gjorde det, kunde de så skrida till handling för att bestämma om sin egen framtid. Vi har förvisso ingen rätt att göra det åt dem.

PressInfo 176 förklarar varför sanktionerna aldrig kommer att hävas av FN:s säkerhetsråd.

© TFF 2003

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links