Den 12-13 januari 2004 pågår en donorkonferens för Burundi i Bryssel, arrangerad av Burundis och Belgiens regeringar och FN:s Utvecklingsprogram, UNDP. Så här mycket är på spel för 7 miljoner människor. Se i övrigt mycket mer om landet och TFF:s engagemang i landets fredsprocess i nya TFF's Burundi Forum.

Tänk er ett ögonblick att politik handlar om godhet och generositet. Var skulle några miljoner dollar i regeringsbistånd och några organisationer från det civila samhället - garanterat - kunna tala direkt till hjärtat hos miljoner ytterst fattiga människor som vill ha fred och som redan arbetar hårt för att uppnå detta efter tio år av krig och folkmord?

Svaret är i Burundi, det hjärtformade landet i hjärtat av Afrika. Burundi kan bli en bra tidningsstory från Afrika. Men vad vet världen om Burundi, dess problem och dess strider? Här är grundfakta.

Burundis brutala verklighet

Burundi har en befolkning på ungefär sju miljoner och är nummer 171 av 175 länder i UNDP:s index för mänsklig utveckling. Den förväntade livslängden är 41 år. 69 procent av folket är undernärda. Det finns 290 000 internflyktingar och omkring 800 000 burundiska flyktingar utanför landet som väntar på att få komma hem. BNP per capita är 145 US-dollar. Hälften av folket är analfabeter, 50 procent av grundskolebarnen saknar tillgång till skolor och de som har skolor saknar mellan 80 och 100 procent av de läroböcker som behövs.

Det finns en (1) läkare per 100 000 medborgare och en enda psykiater i hela landet. Hälsovårdssystemet har brutit samman och 70 procent av sjukvårdens bäddar upptas av AIDS-patienter. 40 000 dör varje år på grund av AIDS; det är 13 gånger så många offer som på grund av 11 september. Det finns en kvarts miljon föräldralösa till följd av AIDS i landet. Därför, världens humanister, är Burundi ert bästa val i år!

Yttersta fattigdom råder, känslomässigt, socialt och sexuellt våld grasserar, det finns en ökande korruption. Fördelningen av välstånd och makt är ytterst ojämlik. Infrastrukturen är praktiskt taget icke-existerande, att resa till vissa provinser kräver särskild säkerhet, det finns ingen järnväg och landet har inget nationalmuseum. Och, javisst, det pågår fortfarande en del strider eftersom en upprorsrörelse, enligt uppgift mindre än tusen kombinerade soldater och plundrare, vägrar att ansluta sig till fredsprocessen. Burundi hamnade senaste på förstasidorna i juli 2003 när dessa upprorsmän lyckades genomföra ett anfall mot huvudstaden, Bujumbura, i vad som kallas den etniska tutsi-hutu-konflikten. Det är långt ifrån bara en etnisk konflikt - om det ens är det - men det är den generaliserade tolkningsom görs av människor som är mer intresserade av våld och krig än av de underliggande konflikterna.

Den positiva historien - de vill ha fred nu

Så långt de sorgliga faktauppgifterna om Burundi. Lyckligtvis finns det en mycket bättre story att göra från denna tidigare "fredens oas" i Afrika: den skulle kunna bli en sådan oas igen. Den goda nyheten är att alla partier, med undantag för de nämnda fåtaliga upprorsoldaterna, nu står innanför Arusha-överenskommelsen om fred och försoning och alla deltar i fredsprocessen sedan den näst sista upprorsrörelsen anslöt sig i augusti 2003.

Burundi är ett av få länder i världen som har en minister för fred och försoning och en minister för mänskliga rättigheter och en för "good governance" för gott uppförande i regeringen. Den senare är en före detta upprorsledare. Det finns en utsänd grupp afrikanska fredsövervakare i arbete. Varje besökare som träffar politiker och intellektuella kommer att märka att det finns ett förvånande stort antal kvinnor och män med öppna sinnen, godhjärtade helt enkelt, som har både en god vision och god vilja.

Oberoende av allt detta kommer fredsprocessen oundvikligen att misslyckas utan ett världssamfund &emdash; EU-länderna i synnerhet &emdash; som visar liknande egenskaper: ett gott hjärta, visioner och vilja att göra någonting. Burundi har inte diamanter eller olja &emdash; kanske en bra sak så att landet slipper bli föremål för någon "humanitär intervention" &emdash; men det har ett gott klimat, utmärkta naturliga förutsättningar för att föda sitt folk och en odiskutabel potential för turism med sitt exceptionellt sköna landskap.

Viktigast av allt är att folket nu är fullständigt utmattat &emdash; varken hutuer (84 procent) eller tutsier (15 procent) eller twaer (en procent) vill ha en enda dag av mer strider. Detta är en tydlig skillnad mot när jag besökte Burundi för fyra år sedan. Burundierna har lärt sig den hårda vägen att krig, folkmord och annat våld bara medför sorg och ödeläggelse för alla utom för ett fåtal korrupta politiker och plundrare (vilka, som vanligt, också blev rika här genom illa uttänkta internationella sanktioner som bara drabbade fel människor).Inte många andra människor skulle kunna arbeta med djupare övertygelse för fred och utveckling efter det helvete på jorden som de genomgått.

© Jan Oberg 2004

 

 

Hur överleva 2004 - och därefter?

Vilka är då de omedelbara utmaningarna under 2004? Demobilisering pågår och det finns militärer som måste hitta civila arbeten. Under krigsåren svällde armén ut till kanske 60 000 soldater; den måste omvandlas till en enhetlig militär styrka på maximum 20 000. Det finns ett desperat behov av att säkerställa att demobiliserade soldater, återvändande flyktingar och resten av folket får något att äta, något att göra, skolor att skicka sina barn till och någonstans att få sjukvård.

På elva månader från i dag skall nu sittande regering och parlament ersättas av nya genom val. Jag frågar mig hur i all världen de ska kunna genomföra rättvisa, hederliga och tillförlitliga val ovanpå alla andra problem och utan folkräkning och vallag. Politiker på toppnivå säger till mig att landet helt enkelt måste, att det är bestämt i Arusha-överenskommelsen och att till och med dåliga val är bättre än inga.

En annan jättelik fråga är den som handlar om att försonas och bygga upp förtroende. Några säger till mig att landet borde upprätta en sannings- och försoningskommission som den i Sydafrika. Andra säger att Burundi är annorlunda och speciellt och att en sådan process skulle kunna göra mer skada än nytta. Det är också helt enkelt alltför många som har begått brott för att kunna få rättegångar i rättegångssalar &emdash; för att inte nämna att rättssystemet i sig självt är lagt i spillror. Det enda som troligen tycks kunna fungera konstruktivt är således informell, vardaglig försoning och förlåtelse, människa till människa, ort till ort.

Jag har träffat många fredshjältar i Burundi. Det finns utmärkta, visionära intellektuella; det finns hängivna, hårt arbetande frivilligorganisationer; det finns ett civilt samhälle i vardande som vinner i styrka och som med omänskligt små resurser försöker förankra och befästa elit- och partisystemets fredsöverenskommelse bland miljoner utblottade människor. Det är allmänt känt att denna fredsöverenskommelse lämnar mycket övrigt att önska. Och det är allmänt erkänt att det inte finns någon snabbare eller bättre väg till framtiden.

Kan vanvettet komma tillbaka? Vart vända sig när man önskar fred?

Men jag är rädd för att om vi inte bistår Burundi nu, kommer många att bli så frustrerade att de troligen återvänder till bergen och återupptar sina strider och sin folkmordspolitik. Detta måste inte nödvändigtvis ske.

Om ett nytt folkmord äger rum, kommer ni att få höra talas om det. Men ni kommer inte att få höra att vi - "världssamfundet" - åstadkom det genom att inte göra vad som lätt kunde göras. Sådan är vinklingen när det gäller Afrika. Det är inte rättvist, det är inte objektiv journalistik och det ökar förvisso inte regeringarnas och biståndsorganens/utvecklingsinstitutens vilja att engagera sig när tiden är mogen. Och tiden är mogen nu! Att inte hjälpa Burundi genom år 2004 skulle kunna vara receptet för att nytt helvete i Afrika.

När länder har naturtillgångar som vi vill ha eller när extremistiska grupper inom ett land tar till våldsmetoder, står olika grupper inom världssamfundet redo att leverera vapen, ammunition, legoknektar, propaganda och uppmärksamhet i medierna. Men vilka kan länder vända sig till för att få inlevelse, bistånd och medkänsla när de kämpar för komma ur krig och felutveckling? Vart ska de vända sig för att få fredsbistånd på sina egna villkor?

Prioritéra riktigt och hjälp Burundi bli en Fredens Oas

Här har vi ett afrikanskt land som borde skapa rubriker hos oss för att det kämpar för att få utveckling och fred. Vad är det för mänsklig dårskap och felaktiga prioriteringar i vår värld när mäktiga länder i Europa och i USA självt försöker skapa omöjlig fred där de inte är önskvärda och inte bryr sig om de ställen där freden absolut är möjlig! Bushadministrationen spenderar en miljard US-dollar i veckan i Irak, som det verkar utan att vinna de 24 miljoner irakiernas hjärtan.

Faktum är att det skulle vara mycket billigt att hjälpa Burundi. FN:s Samlade Appell - FN:s Consolidated Appeals Process, CAP, - ber om 72 miljoner US-dollar för att täcka de omedelbara humanitära behoven för 2004. Landet har en ackumulerad skuld på 1,2 miljarder US-dollar. I globala termer är detta småpengar! Givetvis skulle en verklig utveckling under det närmaste årtiondet kräva mycket mer bistånd och investeringar. Men första förutsättningen är att folket överlever och att barn åter får gå i skolan. Det kan de om vi hjälper dem.

Låt oss belöna burundierna för att de vänt sig till freden, ge dem detta humanitära bistånd och avskriv skulden helt. Det skulle vara konflikthantering, förhindrande av våld och humanitära insatser i ett. Det skulle visa andra att fred betalar sig.

Det här kan bli en bra story! Här kan ni vinna sju miljoner hjärtan. Det är här som folk och regeringar som menar allvar med sin önskan att se en bättre värld har ett gyllene tillfälle. Låt oss arbeta samman med burundierna för att återskapa den fredens oas som de önskar sig!

Översättning ifrån engelska vid Erik Göthe

© TFF 2004

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links