Recension: Robert Fisk's
"Det stora kriget för mänskligheten.
Kampen om Mellersta Östern"
Sören Sommelius, TFF Associate
12:e juli, 2007
Robert Fisk
Det stora kriget för mänskligheten
Kampen om Mellanöstern
Översättning Katalin Földesi
Norstedts
Saddam Hussein greps i december 2003. ”Det krävdes bara 600 amerikanska soldater för att tillfångata mannen som i tolv år var en av västs bästa vänner i Mellanöstern och i tolv år västs värsta fiende i Mellanöstern”, skriver den brittiske journalisten Robert Fisk i sitt 1100-sidiga storverk ”Det stora kriget för mänskligheten” med undertiteln ”Kampen om Mellanöstern”.
Fisk tog sig direkt efter gripandet till byn vid floden Tigris, där Saddam hade sitt sista flyktställe. Han klättrade ner i den förre diktatorns hål i marken. I en hydda i närheten fann han de böcker Saddam läst och några kassetter med arabiska sånger. Han hittade konserver och några färska Mars-chokladbitar. I sin bok konstaterar han att Saddam tagit sin tillflykt till en plats alldeles nära det ställe där han som ung sårad gerillasoldat 1959 tog sig över floden på flykt efter ett presidentattentat, en nyckelhändelse i hans personliga mytologi.
Episoden är belysande för Robert Fisks sätt att arbeta som utrikeskorrespondent. Han är på plats och återger det han ser och hör för att sätta in det i relevanta sammanhang, inte minst historiska. Det finns få journalister med hans kunskaper och ambitioner i dagens medievärld, där så mycket information är återanvända upplysningar med diffusa källor. Det mesta av dagens internationella nyhetsrapportering trivialt händelsefixerat, det ska vara ”breaking news”, så att nyhetskonsumenterna i direktsändning kan följa ett skeende. Robert Fisk hör till de alltför få internationella reportrar som arbetar annorlunda, som fokuserar på sammanhang och bakgrund. Han nöjer sig inte med att tala om vad som händer utan är mera intresserad av varför. Och hans sympatier är hos de svaga och de av kriget lemlästade, de blödande civila som är offer i det maktpolitiska spelet.
Kriget i massmedierna framställs ofta som ett maktpolitiskt schackspel. Fisks perspektiv är ett annat. Krig är ett helvete som alltid drabbar de svagaste, de civila. Han berättar ingående om det han ser på krigsoffrens sjukhus, vämjeliga scener av blod och förspillt liv, det som aldrig visas i TV-inslagen, därför att det är alltför vidrigt.
Roberts Fisks bok består av berättelser från ett dramatiskt liv som utrikeskorrespondent i det konflikt- och krigshärjade Mellanöstern, ett slags grundlig summering av hans livsverk. Det är synnerligen drabbande läsning. Med sina personliga erfarenheter och sina djupa historiska kunskaper skildrar Robert Fisk ”The conquest of the Middle East” som i bokens svenska undertitel besynnerligt slätats ut till ”Kampen om Mellanöstern”. Det här är en av de viktigaste böcker jag läst på flera år, i några av samtidens avgörande och mest komplexa frågor.
I förordet berättar Robert Fisk hur han med sin pappa som barn om somrarna reste runt till första världskrigets slagfält. Fänrik Bill Fisk var soldat och kämpade i skyttegravarna i bland annat Somme i Frankrike, i ”det stora kriget för mänskligheten” som skulle göra slut på alla krig, som det hette då. Den unge Robert fascinerades men blev inte soldat utan journalist, en av ”journalistikens soldater”. Han var 29 år när han erbjöds jobbet som brittiska Times utrikeskorrespondent i Mellanöstern. Sedan många år arbetar han nu för The Independent och är bosatt i Beirut.
Robert Fisk hör till de få journalister som träffat den mytomspunne Usama bin Ladin. De tre mötena 1993, 1996 och 1997 relateras i bokens upptakt. Fisk ger en nyanserad bild av bin Ladin och den miljö han då levde i. Han skildrar hur bin Ladin en gång berättar om en dröm.
”Mr Robert, en av våra bröder hade en dröm. Han drömde att ni kom till oss en dag på en häst och att ni var en andlig person. Ni bar en dräkt som vi. Detta betyder att ni är en sann muslim.” Fisk förstod direkt innebörden, det var ”ett av de mest fruktansvärda ögonblicken i mitt liv”. Det betydde att bin Ladin litade på honom och rentav försökte värva honom. Men den brittiske journalisten fann sig. Shejk Usama, jag är inte muslim, jag är journalist. ”Och en journalists uppgift är att säga sanningen”.
Fisk finner bin Ladin skrämmande därför att denne ”hade den egenskap som får män att börja krig: han var helt övertygad om att han hade rätt”. Han jämför med andra män med samma egenskaper, George Bush och Tony Blair.
Robert Fisk har av många blivit fränt kritiserad. Man träffar inte Usama bin Ladin ostraffat. Hans bevakning av palestinakonflikten har lett till onyanserade och grundlösa anklagelser för antisemitism. Han får regelbundet hatpost och utsätts för dödshot. Den kände skådespelaren John Malkovich sa 2002 att han gärna hade skjutit Fisk för hans rapportering.
”Det stora kriget för mänskligheten” publicerades på engelska 2005. Fisk berättar i boken hur han arbetat med den utifrån sina anteckningar. Han reflekterar över journalistikens berättelser och häpnar över att så många medier – och politiker – ännu vid denna tidpunkt aningslöst beskriver Irakkriget som framgångsrikt, hur Irak är på ”väg mot demokrati efter framgångsrika val”.
Därmed också sagt att Robert Fisk inte försöker leva upp till rollen som en neutralt objektiv journalist. Han skildrar det han ser, sätter in det i sammanhang och drar utifrån djupa och långvarigt uppbyggda kunskaper sina slutsatser. Just därför är hans röst så kraftfull.
Fisk skildrar ingående Mellanösterns regioner, inte minst Israel/Palestinakonflikten. Det jag fångas främst av är ändå de avsnitt som handlar om Irakkriget och dess bakgrund. De offentliga lögnerna har varit så kompakta. Genom mediernas mediokra mesighet (också de svenskas) fortsatte man år efter år att förmedla bilder av amerikanskt demokratibyggande i Irak, samtidigt som brutaliteten och cynismen från det krigförande USA var vedervärdig. Det är en lisa för själen att läsa Fisks rapporter, så totalt annorlunda än krigets glorifierande retorik.
En gång besöker han undervisningssjukhuset i en stad fem mil söder om Bagdad, där de talrika offren för ”ett av de dödligaste vapnen i modern krigföring”, clusterbomber, använts mot civila av amerikanska eller brittiska flygplan, som bombat en handfull byar i regionen. Gènevekonventionen kräver skydd för civila, påminner Fisk efter tre sidors hjärtskärande beskrivningar av offrens lidande.
Sverige har för övrigt nyligen skrivit under Oslokonventionen som kräver förbud mot användning av clusterbomber. Men försvarsminister Mikael Odenberg kräver obehagligt nog undantag för svenska clusterbomber. Jag skulle vilja slå honom hårt i huvudet med Fisks bok och sen skicka honom på studieresa till ett sjukhus med drabbade.
Ett annat vidrigt vapen, senapsgas, användes av Saddam Hussein i större skala än någon gång efter första världskriget. George Bush angrep ju Saddam för just detta, men nämnde aldrig att gasanfallen utfördes med USA:s goda minne, under kriget mot Iran, när Saddam var USA:s man i regionen. Ingredienserna till gasen kom från Tyskland och från USA, vilket senare fastslogs i en senatsrapport 1994.
Gasanfallet på den kurdiska staden Halabja 1988 dödade över 5 000 civila och är en förbrytelse lika avskyvärd som elfte september, skriver Fisk. Men från amerikansk sida tystades det hela ner, CIA skyllde på Iran.
Ett återkommande tema i boken är de etablerade mediernas hållning, inte minst de amerikanska. Före Irakkriget införde exempelvis CNN en regel, där alla manus före sändning måste godkännas och märkas av en grupp vid huvudkontoret i Atlanta.
Fisk är fränt kritisk mot det slags förvrängande språkbruk i rapporteringen som är gängse i många fall. Är Irakkriget en ockupation eller ett krig för att skapa en demokrati? Är den skammens mur som avskärmar palestinier från övriga Israel en ”skyddsbarriär”? Och så vidare. Genom sitt ordval blir många rapporterande journalister delaktiga i kriget.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
*
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|