|
Recension
Vägen mot kaos
Sören Sommelius, TFF Associate
13:e december, 2008
Vägen mot kaos
USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien
Ahmed Rashid
Översättning: Charlotte Hjukström
Svenska Afghanistankommittén - 2008
”Talibanerna” - är inte det en kvinnlig popgrupp, gissade George W Bush vid ett tillfälle under valkampanjen år 2000. Denne cowboy från Texas valdes till president utan kunskaper eller intresse av omvärlden. Det fick konsekvenser.
Den pakistanske journalisten och författaren Ahmed Rashid publicerade samma år en bok som på svenska heter ”Talibanerna - Islam, oljan och det nya maktspelet i Centralasien”. Rashid är en av världens främsta kännare av Centralasien och korrespondent för bland annat Washington Post, International Herald Tribune och brittiska The Daily Telegraph. Hans nya bok ”Vägen mot kaos”, med undertiteln ”USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien”, har med lovvärd snabbhet publicerats på svenska av Afghanistankommittén i översättning av Charlotte Hjukström. Den svenska upplagan har kompletterats med ett nyskrivet sista kapitel som följer den politiska utvecklingen till slutet av september i år.
Det är en välskriven, detaljrik och faktarik bok, 600 sidor i pocketformat med en politisk analys som det slår gnistor om. Rashid visar med stor insiderkunskap övertygande på de katastrofala konsekvenserna av USA:s två krig i Afghanistan och Irak. Dessa krig har nu pågått längre än andra världskriget men på ett besynnerligt vis reducerats till notiser om ens det i västliga medier.
USA:s så kallade ”krig mot terrorismen” har på sju år skapat en långt farligare och mer instabil värld än den som fanns före elfte september, skriver Rashid. Världsbanken anger att det nu finns 26 så kallade ”sönderfallande stater”, länder som är grogrund för terrorism, krig och fattigdom, mot 17 före elfte september.
Afghanistan har blivit ett sådant land, främst till följd av USA:s katastrofala politik, byggd på vapenmakt utan nationsbyggande. Rashid berättar i bokens förord om hur han när USA:s invasion inleddes i oktober 2001 hävdade att det var ”ett rättfärdigt krig och inte en imperialistisk intervention”. Rashid trodde att endast ett ingripande utifrån skulle kunna rädda landet.
Bombningarna inleddes den 7 oktober 2001. På kort tid besegrade USA de styrande fundamentalistiska talibanerna. Tiotusentals talibaner flydde vintern 2001–02 över gränsen till Pakistan med sina vapen. Bushregimen och de neokonservativa tappade därefter redan i mars 2002 intresset för Afghanistan. Man använde elfte september som en förevändning till det sedan länge planerade kriget mot strategiskt oljerika Irak. Spionsatelliterna ställdes snabbt om från Afghanistan mot Irak.
Kriget i Afghanistan fördes av USA enligt planer utarbetade av CIA som delade ut miljoner och åter miljoner dollar till olika lokala krigsherrar. Demokratisering och nationsbyggande var man fullständigt ointresserad av. Resultatet blev därefter. Krigsherrarna byggde egna förmögenheter, startade företag som arbetade åt de amerikanska militärbaserna och utvecklade lönsam narkotikahandel.
De i krigets inledning besegrade talibanerna återerövrade snart stora delar av landet. USA:s krig var extremt illa planerat. Bombmålen var slut redan efter två dagar. Rashid tror att det hade räckt med några tusen amerikanska marksoldater den gången för att besegra talibanerna slutgiltigt. I stället började al-Qaida och talibanerna redan i slutet av 2002 återföra soldater, vapen och ammunition till Afghanistan. Då var Rumsfeld och hans kumpaner helt fokuserade på Irak. De gav stöd åt Pakistans diktator Musharraf, som knappast bekämpade talibanerna utan snarare stödde dem och var mest intresserad av att skapa oro i indiska Kashmir.
Har Afghanistan blivit hjälpt av sju år av krig? Jag har svårt att tro det och allt fler hävdar att det inte finns någon militär lösning. Trots miljarder satsade dollar och i dag 70 000 utländska soldater är Afghanistan ett land i kaos. Heroinproduktionen har exploderat och finansierar nu både al-Qaida och islamiska extremister i Pakistan. När det gäller utbildning, livslängd och ekonomi ligger Afghanistan på 175:e plats i världen av 179. Den förväntade livslängden är 42 år. Endast 12 procent av kvinnorna kan läsa.
Minns någon hur George W och hans fru Laura försökte sälja kriget med feministiska argument? Kvinnorna skulle med vapenmakt befrias från burkan, hette det.
Också Pakistan är – trots långvarigt USA-stöd till regimen – en ”sönderfallande stat”, där det ytterst också handlar om den ödesdigra makten över landets kärnvapen. I själva verket har nästan alla al-Qaidas terrorattentat efter den elfte september kunnat knytas till FATA, Pakistans federalt administrerade stamområden, skriver Ahmed Rashid. Han syftar på bombdåden i London, Madrid, Bali, Islamabad med flera. FATA är extremt fattigt och socialt outvecklat – 3 procent av kvinnorna här är läskunniga.
I FATA återföddes talibanerna och al-Qaida fick här en ny bas. Samtidigt pumpade USA in miljarder dollar i Pakistans militära strukturer – och gav i Irak al-Qaida ett nytt slagfält, där organisationen skördat sina största framgångar hittills.
Hur i helvete har Sverige blivit indraget i USA:s smutsiga krig i Afghanistan, tänker jag när jag läser Ahmed Rashids bok. Och varför är det så få som ifrågasätter de svenska militära insatserna??
I Svenska Dagbladet skrev förre försvarsministern Thage G Peterson (24.10.08) att Sverige sviker Afghanistans folk:
”Jag delar inte uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer. Jag tror inte att det går att bomba fram fred och vänskap.”
Varför accepterar så många svenskar att (för att återigen citera den kloke Thage G Peterson) ”efter 200 år av fred är Sverige de facto i krig”?
En lärdom av Rashids bok är vikten av nationsbyggande med civila medel. Där skulle Sverige i FN:s regi kunna göra en helt annan insats än den nuvarande med våld och vapenmakt.
Efterskrift
Medan jag läste Ahmed Rashids bok (som recenseras härintill) angrep terrorister indiska Mumbay. 200 människor dödades och lika många skadades i ”Indiens elfte september”. Kanske innehåller Rashids bok ett slags facit till dramat i Mumbay.
Terroristernas aktioner i Mumbay planerades av en stor organisation, med villiga självmordssoldater och mycket pengar.
Allt pekar nu på att terroristerna kom från Pakistan, från någon av de organisationer som opererar där – utanför den nuvarande pakistanska regimens kontroll. Det kan vara al-Qaida, som Rashid menar sedan lång tid har sitt högkvarter i FATA, västra Pakistans otillgängliga områden.
Den indiska regeringen kräver nu att Pakistan agerar kraftfullt mot terroristgrupper i det egna landet. Så har inte skett under alla de år efter elfteseptember, då USA stött och finansierat Musharrafs diktatur. Resultatet har blivit att Pakistan är en sönderfallande stat med enorma politiska, sociala och ekonomiska problem, medan Indien under en följd av år haft en dynamisk ekonomisk utveckling.
Det är en gåta hur Bushregimen 2004 kunde göra Pakistan till speciell allierad. Det innebar massivt stöd till den pakistanska militären, som mellan 2002 och 2007 fick vapen för kanske tio miljarder dollar, därtill stora hemliga summor till ISI, Pakistans underrättelsetjänst. Detta trots att USA redan 2004 hade bevis för att ISI drev träningsläger för talibanrekryter. Talibanerna gjorde, skriver Rashid, shoppingrundor till bland annat Karachi, där de ”köpte hundratals motorcyklar, pickuper och satellittelefoner”. Pakistanskt artilleri skyddade talibanska infiltratörer i Afghanistan. Den reguljära armén satte upp fältsjukhus nära gränsen för talibanerna. För de pakistanska militärerna var Indien fienden, inte talibanerna.
”Det är Pakistan som är nyckeln till framgång”, skriver Rashid. Och han menar då inte att det finns enkla militära lösningar utan att det nödvändiga är långvarigt nationsbyggande, både i Pakistan och Afghanistan.
Bushregimens metod att bedriva ”kriget mot terrorismen” med vapenstöd och gigantiska penningbelopp till olika aktörer har skapat nya konflikter och sönderfallande stater i Pakistan, Afghanistan och Somalia. Det var så talibanerna en gång fick stöd i kampen mot den sovjetiska ockupationsarmén i Afghanistan. Vad är det som egentligen händer nu?
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
*
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|