Recension
Balkan i ögonhöjd
Av
Sören
Sommelius
22:e mars, 2007
Balkan –
gi meg en dag … skildringer fra Balkan
Leif Magne Helgesen
Per-Anders Rosenkvist (foto)
Kulturhuset forlag, Stavanger
Mediernas intresse för Balkan har svalnat eller dött. På
90-talet skapade de jugoslaviska sönderfallskrigens brutala våld
svarta rubriker. Dagens brutala fred ofta med misär och utan framtidshopp
är inte massmedial. I våra medier är nyheterna mest finstilta
och sällan annat än notiser. Många hade åsikter
om krigets parter, ingen tycks bry sig om fredens orättvisor.
I Norge har i dagarna utkommit en skrift som bryter den tystnaden, ”Balkan”,
en bok med reportage i text och bilder från många delar av
regionen. Författaren Leif Magne Helgesen är teolog och sjömanspräst
som under åren 2000 – 2003 arbetat på Balkan för
norska Kirkens Nødhjelp. Fotografen Per Anders Rosenkvist, med
helsingborgska rötter, undervisar i fotojournalistik vid Høgskolan
i Oslo.
Helgensen och Rosenkvist berättar i sin bok om tillvaron i olika
delar av Balkan. Det här är en bok skriven i ögonhöjd,
med skildringar av människors skiftande villkor under 2000-talets
första decennium, med alla ärr efter 90-talets konflikter och
krig. Här finns inga etniska glasögon i porträtten av serber,
albaner, muslimer och romer. Krigens historia och analys av den aktuella
politiska analysen står inte i fokus, mera då civilas umbäranden
och utsatthet.
Bokens första avsnitt handlar om munkar i det serbiska klostret Decani,
i västra Kosovo, det största serbisk-ortodoxa kloster överhuvud.
En av prästerna, fader Miron, berättar – utan hatiska
ordalag – om hur alla de fyra kloster han tillhört har plundrats
och bränts av kosovoalbansk mobb. Värst var det under upploppen
i mars 2004. I dag bevakas klostret av italienska stridsvagnsutrustade
KFOR-soldater.
Vad händer om KFOR lämnar Kosovo nu den finske medlaren Marti
Ahtisaari rekommenderar att Kosovo blir självständigt? Helgesen
undviker frågeställningen, antagligen klokt. I stället
låter han – och Rosenkvist – personerna berätta.
En av de serbiska munkarna säger att ”detta är vårt
hem. Allt vi önskar är att få leva i fred”. Samtidigt
lyser hans rädsla för framtiden igenom:
”I Kosovo är det säkraste vårtecknet att hus sätts
i brand …”
Ett annat avsnitt skildrar staden Oblic helt nära Kosovos huvudstad
Pristina. Här förstördes den 18 mars 2004 nittio serbiska
hus. Staden hade tidigare skyddats av norska KFOR-soldater. Helgesen skriver:
”Detta skedde i fredstid. I Kosovo är fred krig.”
Några sidor längre fram skiftar perspektivet. Samma dagar som
Oblic skövlades angrep en serbisk mobb som hämnd den kosovoalbanska
moskén i Belgrad. Där träffar man muftin, som berättar
att den montenegrinske ortodoxe biskopen i Belgrad kom till moskén
under oroligheterna för att försöka skydda den.
I Albaniens huvudstad Tirana besöker Helgesen och Rosenkvist under
påskdagarna både den välbesökta ortodoxa kyrkan
och representanter från landets största minoritet, romerna.
I Makedonien träffar de fler romer i Shutka nära Skopje, Europas
största romabosättning med 30 000 romer eller fler. Några
är flyktingar från Kosovo, där en stadsdel med 5 000 romer
i den delade staden Mitrovica totalförstördes sommaren 1999,
efter Natos bombningar.
Den mångfald som har funnits på Balkan gav regionen dess egenart.
Många urgamla band mellan folk och kulturer slets sönder under
krigen. Annat finns kvar. Det är lätt att vara pessimist om
framtiden, men väldigt mycket beror nu liksom tidigare på hur
omvärlden agerar.
Per-Anders Rosenkvists fotografier i svartvitt återger olika dimensioner
av det balkanska. Särskilt gillar jag bilderna från brassmusikfestivalen
i byn Guca i södra Serbien, som invanderas några dagar varje
år av hundratusen entusiaster för att lyssna på den slags
musik som Emir Kusturica använt i sina filmer. Själve Miles
Davis var där en gång på 70-talet.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
*
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|