Besök i
Pakrac, Kroatien -
staden där kriget började 1991
Av
Sören
Sommelius
January 1, 2007
MOTORVÄGEN ”BRODERSKAP OCH ENIGHET”
genom Jugoslavien var före kriget pulsådern från Centraleuropa
till Balkan. Nu finns inte Jugoslavien, inte heller broderskap eller enighet,
titoismens motto. Motorvägen är glest trafikerad när jag
passerat Zagreb österut.
Någon mil efter avfarten från autoputen börjar krigets
landskap.
Marina Maic, 26, och hennes syster Valentina, 18, väntar på
Café Skorpionen i Pakrac, ett café som var en oas under
kriget, med namn efter en paramilitär grupp. Jag känner igen
ägaren Djuro som stolt pekar på sitt förband på
ett stort fotografi på väggen.
Marina är tvåbarnsmamma, läser juridik vid universitetet
i Zagreb och vill bli domare. Valentina drömmer om att bli turistguide
vid den kroatiska kusten.
Marina pluggar inför en tenta dagen därpå, hon måste
ta morgontåget klockan fem till huvudstaden. Valentina tar oss med
på en rundvandring i centrum och tolkar.
*
DET ÄR FJÄRDE GÅNGEN
jag är här, två besök var under krigsåren.
Jag är nyfiken på var som hänt. Har krigets sår
läkts?
Nej knappast. Tiden har stått stilla. Pakrac är 2006 en illa
sargad stad, femton år efter de värsta krigshandlingarna. Många
byggnader i centrum är ruiner, de flesta fasader är perforerade
med kulhålens skrämmande grafitti.
Vi går längs Ulica Gojka Suska den oansenliga huvudgatan. Några
hus har renoverats. En liten kinesisk affär med billiga varor är
något nytt. Gojko Susak var en hårdför extremnationalist,
en kroatisk-kanadensisk pizzamiljonär (ägare till pizzeriakedja)
som uppbådade de nordamerikanska kroaternas kapital för befrielsekampen
och själv blev försvarsminister. Nu är huvudgatan i Pakrac
uppkallad efter denne man som borde dömts som krigsförbrytare.
I namnen på gator och torg manifesteras en historieversion som inte
rymmer tankar om försoning.
*
I ETT GATHÖRN fanns ett litet varuhus med ett torn. Jag fotograferade
ruinen 1993. Den står tretton år senare kvar precis likadan,
med en skillnad, det har växt en hel skogsdunge, inne i ruinen. Det
ser ut som en installation över krigets vanvett, en vildvuxen park
i ett utbombat varuhus.
Pakrac,
Croatia © Sören Sommelius 2007
Susakgatan leder till en bro över den lilla Pakra-floden, på
vars andra sida ligger en vacker gammal trevåningsbyggnad, Hotel
Pakrac. Några rum att hyra finns inte. Byggnaden är en sönderfallande
ruin, mest ett utblåst skal av kulhålsdekorerade väggar,
så vacker och kuslig att det gör ont. Valentina var tre år
när kriget började.
– För mig var hotellet länge bara en spännande och
farlig lekplats. Det dröjde innan jag förstod vad byggnaden
varit tidigare.
Dörren in till det som en gång var hotellkök är sedan
länge sönderslagen. Därinne luktar inte mat utan avföring.
MARINA är lättad nästa dag. Tentan har gått bra.
Vi slinker in på Pizzeria Tessari, ett av få fungerande matställen
i staden. Marina minns hur kriget började.
– Jag var ute och cyklade och såg oväntat vägspärrar
och en mängd militärer. Jag vände hem så fort jag
kunde. Min mamma tog oss barn med till sjukhuset där hon arbetar.
Där bodde vi en månad i ett utrymme i källaren, vi var
14 – 15 barn.
Marinas mamma ringde till släktingar för att finna någonstans
att fly.
– Vi begav oss iväg i buss mot Zagreb. På ett ställe
var vägen avspärrad med minor. Men på något vis
kom vi fram och fortsatte till en plats vid havet, där vi stannade
i ett år.
*
DE FÖRSTA SKOTTEN i de jugoslaviska sönderfallskrigen föll
i Pakrac den 2 mars 1991. De värsta striderna i Kroatien skulle äga
rum längre österut med fokus på Vukovar. Men kriget började
i Pakrac och i regionen Västslavonien den dystra marsdagen.
Första världskriget inleddes med skotten i Sarajevo i juni 1914.
Är Pakrac på 1990-talet de jugoslaviska sönderfallskrigens
Sarajevo? Ja, kanske. Men i Pakrac 1991 var det inte frågan om revolutionära
handlingar och spektakulära mord på kejserliga arvtagare som
i Sarajevo 1914.
Det handlade konkret i Pakrac om vad som kan te sig banalt, om kontrollen
över stadens polisstation.
Och om rädsla.
Vad hände? Det finns olika versioner, olika händelsekedjor,
olika perspektiv, som innebär att skulden läggs på ”de
andra”.
Många som skulle kunna berätta lever inte längre i Pakrac.
Tio år efter krigsutbrottet hade 12.000 av kommuninvånarna
flytt, till andra länder eller andra delar av Kroatien. Ett fåtal
har återvänt.
Vi bokar tid med polischefen i Pakrac för att få hans version.
Men när vi kommer till polishusets reception på överenskommen
tid är han ute på brådskande uppdrag.
Marina som ordnat intervjun suckar.
– Men han är bara lite mer än 30 år gammal. Hur
skulle han kunna beskriva det som hände?
Vilket underligt krig, som ingen vet varför det började.
För att bygga vägar till fred, borde man inte försöka
förstå och identifiera de vägar som ledde till krig?
*
POLISSTATIONEN I PAKRAC ligger nära vad som nu döpts till 76:e
bataljonens torg, intill kommunalhuset. Här fanns under krigsåren
FN:s kontor. När jag besökte Pakrac under i januari 1993 bevakades
kommunalhuset av fyra vita FN-pansarvagnar medan man där inne diskuterade
en fångutväxling.
Precis här gick ”fronten”, en checkpoint mellan den kroatiska
och serbiska sidan. Pakrac var en delad stad och en symbol för den
nya tiden, precis som Berlin varit en symbol för det kalla kriget.
På FN-språk hette området ”Sektor Väst”.
Den södra ”serbiska” delen tillhörde 1991 –
95 den kortlivade utbrytarstaten Republika Srpska Kraijna (RSK), i huvudsak
bestående av områden med serbisk befolkningsmajoritet.
I DAG finns inga spår av checkpointen. Där gränsbommen
fanns står en stoppskylt för bilar som kommer från stadsdelen
Granica (tidigare Republika Srpska Kraijna) innan de kan köra in
på 76:e bataljonens torg. Trafiken är begränsad. På
båda sidor av vägen finns ruiner.
Jag minns kontrollerna här, obehagliga och godtyckliga, med soldater
som ofta stank sprit och hade aggressiva känslor alldeles under ytan.
En lång stund står jag på platsen för checkpointen
med min Minoltakamera och försöker minnas hur det var här.
Det går på några veckor att skövla och slå
sönder en stad. Men det tar decennier att reparera, renovera, rekonstruera.
När det inte finns pengar förblir krigets fysiska ärr i
stadsbilden som variga sår. Hur ser det inte ut i människors
hjärtan, undrar jag.
För att bygga vägar till fred måste man kunna följa
de processer som ledde till krig och skapa strukturer som är försoningsorienterade.
Kriget omvandlade Pakrac från att ha varit en jugoslavisk stad till
en kroatisk stad, från en välmående mångkulturell
småstad till en fattig mest monokulturell håla, där de
flesta har brist på pengar.
*
Lipik,
Croatia © Sören Sommelius 2007
7200 KROATISKA SOLDATER gick
i gryningen den 1 maj 1995 över checkpointen och tog över kontrollen
av de serbiskt kontrollerade delarna av Västslavonien. Operation
Blixt pågick 31 timmar. Den skulle följas av den större
och veckolånga Operation Storm den 4 augusti samma år, som
återförde regionen runt Knin till Kroatien och skapade gigantiska
flyktingkolonner efter en skoningslös etnisk rensning.
Den kroatiska arméns överlägsenhet berodde inte minst
på att armén utbildats av pensionerade amerikanska officerare
i ett företag ”Military Professional Resources Inc.”.
PÅ ETT ÅLDERDOMSHEM i Pakrac ligger Martinas morfar Djuro,
snart 80 år. Han kan varken gå eller sitta efter sin andra
stroke. Kriget fick honom att dricka för mycket, spriten ledde till
stroke. Han har förlorat allt.
Han har blivit så lättrörd, säger Martina före
besöket. Han börjar gråta för ingenting. Var beredd
på det. Hans huvud är det inget fel på, men kroppen lyder
honom inte längre.
Djuro har levt sitt liv som jugoslav i Batinjani, en by utanför Pakrac.
Han föddes där, gick i byskolan och arbetade under 40 år
på möbelfabriken i Pakrac, samtidigt som de egna odlingarna
var ett bördigt självhushåll.
–Vi hade allt vi behövde. Jobbet var bra och allt som producerades
kunde säljas. Så är det inte nu.
Nu står hans hus övergivet bredvid ett totalförstört
serbiskt hus.
– Grannen och jag växte upp ihop och gick i samma klass. Vi
var de bästa vänner. Hans hus förstördes, men varje
dag under många år skötte jag hans trädgård
och hoppades att han skulle återvända. Så blev det inte.
Han finns nu på ett ålderdomshem i Serbien. Och här ligger
jag. Vi har ingen kontakt.
När han tänker på sin vän börjar han gråta
och sätter handen för ansiktet.
*
PAKRAC ÄR EN OANSENLIG östkroatisk stad i provinsen Slavonien.
I kommunen bodde 1991 före kriget 27.000 människor, varav 48
procent serber och 36 procent kroater. Staden har anor från 1300-talet,
då Slavonien tillhörde Ungern. På 1500-talet avancerade
det turkisk-osmanska väldet norrut och under två sekel styrdes
Pakrac från Konstantinopel, för att från början
av 1700-talet inkluderas i Österrike-Ungern.
Några spår från den osmanska tiden finns inte, staden
ser mest ut som en sargad österrikisk stad. Efter första världskriget
blev den österrikiska staden jugoslavisk, med etniskt mycket blandad
befolkning.
Under andra världskriget tillhörde Pakrac det fascistiska Ustasja-styrda
Kroatien, ett nazistiskt lydrike till Hitlertyskland. Bara några
mil från staden låg förintelselägret Jasenovac.
Efter andra världskriget, i Titos Jugoslavien, såg man mera
framåt än bakåt. Glömskan växte över minnena
av krigets grymheter. Andelen ”blandade” äktenskap ökade
och var kanhända störst i hela Jugoslavien. Det här var
en bördig jordbruksbygd, med några mellanstora industrier.
Välståndet växte. Tills kriget kom hit den där marsdagen
1991.
JUDARNA I PAKRAC försvann under andra världskriget. Många
avrättades i Jasenovac, vid floden Sava, i dag gräns mellan
Kroatien och Bosnien.
Jasenovac har beskrivits som ett jugoslaviskt Auschwitz, ett redskap för
Ustasja. Lägret var i Titos Jugoslavien ett nationellt minnesmärke,
med en stor betongblomma och ett museum.
Frågan om hur många som mördades i Jasenovac är
kontroversiell. Hundratusentals mördades här brutalt, främst
serber, judar, romer och kommunister. Kroatiens förste president
Tudjman bagatelliserade siffrorna.
Jag besökte det f d museet några gånger under 90-talet.
Det hade då vandaliserats och skändats i omgångar. Fortfarande
2006 har Jasenovac i storkarnas by inte återöppnats.
Smrka Jelka är inte museichef snarare ett slags kurator för
det blivande museet.
– Vi arbetar på en permanent utställning, som jag hoppas
blir färdig i år säger hon.
Fru Jelka berättar hur Jasenovac liksom de tyska koncentrationslägren
hade flera underläger av skiftande storlek. I huvudlägret fanns
från början en tegelfabrik som i mars 1942 gjordes om till
krematorium. I trakten finns 125 massgravar på nio gravfält.
Det kan finnas fler. Sommaren 1942 inrättades här det första
barnlägret i Europa.
Finns det kopplingar till Pakrac, undrar jag.
– Under 1942 användes fängelset i Pakrac nära boskapsmarknaden
som uppsamlingsplats för barn och kvinnor (serber, judar, romer,
kommunister) som fick vänta där i väntan på att sändas
ut som oavlönade slavarbetare hos kroatiska bönder.
Women
in Pakrac, Croatia © Sören Sommelius
2007
I TVILLINGSTÄDERNA Pakrac och Lipik finns några fabriker som
efter år 2000 kommit igång med produktionen, särskilt
glasfabriken Staklana och mineralvattenfabriken Studena, båda till
hälften italienskägda.
Studena är en modern fabrik vars ”ramlösa” säljs
över hela landet i proffsigt designade plastflaskor.
Staklana tillverkar bilvindrutor åt bland annat Bentley och Ferrari.
Det är en ödets ironi eller snarare en konsekvens av den globaliserade
arbetsfördelningen att man här i det krigssargade Pakrac producerar
fönster åt lyxbilar medan många husruiner saknar glas
i fönstren. Omsättningen är mer än 30 miljoner kronor
om året. Marinas man jobbar där som elingenjör.
*
MARINAS PAPPA ZDRAVKO MAIC gick med i den kroatiska armén när
kriget började och blev befälhavare för en styrka med 500
man i Pakrac. Zdravko deltog i den kroatiska arméns båda
rensningsaktioner 1995.
Var du med när den kroatiska armén förstörde serbiska
hus?
– Allt hände under de här åren. Jag vill inte gärna
tala om det. När jag ser alla skadade eller förstörda hus
kommer minnena tillbaka.
Han besöker psykolog en gång i veckan, som så många
andra. PTS, säger han och blir allvarlig. Det har han gjort i snart
tio år.
– För åtta år sedan fick jag en svår depression.
Jag blev inlagd på sjukhus i över fyra månader.
Posttraumatisk stress.
Zdravko var före kriget brandman i möbelfabriken.
– Varför blev det krig?
– Det är svårt att förstå. Vi var alla som
en stor familj. Det fanns jobb och pengar.
Påverkas livet i dag av kriget?
– Ja mycket. Före kriget var jag i mina bästa år
och trodde på framtiden. Under kriget upplevde jag så många
tunga saker som kommer tillbaka i mina tankar.
Zdravko besöker mest varje dag vänner på Invalidklubben
på Ulica Susak.
Hans son, lillebror till Marina och Valentina, arbetar på det nya
flotta köpcentrat i Pakracs utkant. Alldeles nyligen kom han hem
och berättade att han var nyförälskad.
– Han har träffat en serbisk flicka och jag gläder mig.
Sakta läker såren, en dag kommer det att bli normalt i Pakrac.
Men det tar tid.
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|