|
Här
avrättas sanningen
Om
Saddam, sannings- och försoningsarbete
Av
Sören
Sommelius
7:e januari, 2007
De senaste 20 åren
har 24 sannings- och försoningkommissioner upprättats runtom
i världen. Men vad spelar "sanningen" för roll om
den inte används politiskt? Sören
Sommelius har läst senaste numret av Glänta - väsentliga
texter om vår tids grundläggande frågor.
Tidskriften
Glänta 4/2006
Tema Sanning och försoning
Saddam Hussein avrättades årets näst sista dag för
brott begångna för mer än 20 år sedan. Diktatorns
ansvar för det ohyggliga kriget mot Iran och hans brott mot det kurdiska
folket kommer därmed aldrig att rannsakas i domstol. Förre försvarsministern
(och krigsförbrytaren, menar jag) Donald Rumsfeld kan sannolikt sova
bättre när USA slipper rättslig granskning av amerikanernas
mångåriga uppbackning av tyrannen. Också sanningen knäcktes
i bödelns snara. En mobilfilm publicerades dagen efter avrättningen
och visar en totalt kaotisk avrättning. Folk skriker och knuffas
och Saddam rabblar trosbekännelsen tills luckan öppnas. Den
officiella film som TV-bolagen världen över visade av avrättningen
var däremot regisserad, retuscherad, en lögn.
Människor och folk i Irak har historiskt blivit utsatta för
serier av övergrepp, senast under USA:s blodiga ockupation och det
nu pågående inbördeskriget. Hur ska fred kunna byggas
i ett så sargat land? Förutsätter inte något slags
försoning att sanningar om övergrepp och krig synliggörs?
Frågeställningen är inte ny. ”Sanning och försoning”
är begrepp som relaterar till varandra i alla slags konflikter. Därför
var det med stor nyfikenhet jag började läsa senaste numret
av kulturtidskriften Glänta (4/2006) som har begreppsparet som tema.
Olika författare behandlar skiftande frågeställningar
infallsrikt.
På TV ser jag påven Benedictus XVI hålla sitt nyårstal.
Samtidigt läser jag i Glänta en text av den israeliske fredsaktivisten
Uri Avnery, en av grundarna till Gush Shalom. Han granskar påvens
kontroversiella uttalande om islam förra året. Benedictus klandrade
Muhammeds ”befallning att sprida den tro han predikade med hjälp
av svärdet”.
Står yttrandet för något slags ”sanning”.
Nej, understryker Avnery. Han visar med rader av exempel på hur
islam varit mycket mer tolerant mot både judar och kristna än
vad kristendomen varit mot oliktänkande. Avnery konstaterar att varje
historiskt kunnig jude borde ”känna djup tacksamhet gentemot
islam, som har skyddat judarna i femtio generationer, medan den kristna
världen förföljde judarna”.
Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika upprättades
på initiativ av Nelson Mandela. Tanken var att det var viktigare
att upprätta något slags gemensam sanning om apartheids förbrytelser
än att döma och bestraffa. Kommissionen var en viktig anledning
till att övergången till svart majoritetsstyre skedde så
pass fredligt, trots alla historiska ohyggligheter. Ändå var
dess arbete behäftat med stora brister, inte minst genom att kvinnliga
våldtäktsoffer uteslöts från processen, skriver
den sydafrikanska feministen Louise du Toit i Glänta.
Runtom i världen har upprättats 24 olika sanningskommissioner
under de senaste 20 åren. Men detta har inte skett i det som en
gång var Jugoslavien. Johanna Mannergren Selimovic studerar försoningsprocessen
i Bosnien genom att intervjua personer i två bosniska städer.
Det som skedde i Srebrenica då 7 000 bosnienmuslimska (bosniakiska)
män slaktades av den bosnienserbiska armén under general Mladic
är väl känt. Mindre bekanta är händelserna i
byn Celibici nära Konjic, där den bosniakiska armén upprättade
ett koncentrationsläger för civila bosnienserber.
Johanna Mannergren Selimovic finner i de båda orterna motstridiga
berättelser om offer och förövare, om vad som skedde under
kriget. Båda sidor odlar sina offermyter medan man relativiserar
brott begångna av den egna sidan. Olika etniska grupper har olika
”sanningar” om krigets brott. Många skolor är fortfarande
segregerade, till exempel med olika läroplaner för bosniakiska
och bosnienkroatiska barn.
Elva år har gått sedan Daytonavtalets eldupphör i Bosnien.
Men freden är bräcklig, sanningen selektiv och försoningsprocessen
otillräcklig. Daytons etniska regelverk fungerar som hinder i sammanhanget,
den internationella Höge Representanten gör landet till ett
protektorat. Allt bidrar i onda cirklar till fattigdom, arbetslöshet
och fysisk rädsla för nya krig.
Hur viktigt vore det inte att i stället söka sanningar om de
vägar som ledde till krig och rimligt gemensamma versioner av krigshändelserna,
där också ”de andras” lidande synliggörs.
Goda cirklar skulle kunna börja så och utvecklas mot social
trygghet, välstånd och demokrati.
I Peru utspelade sig under 1900-talets senaste decennier en blodig konflikt
mellan den marxistiska gerillan Sendero Luminoso (”Den skinande
stigen”) och regeringstrupper. 70 000 människor beräknas
ha fallit offer, de allra flesta småfolk ur den andinska ursprungsbefolkningen
i bergen. Anders Johansson har besökt området kring Ayacucho,
där gerillan hade sin främsta hemvist. Han har också studerat
den peruanska sanningskommission som för tre år sedan la fram
en gedigen rapport om det som skedde.
Johansson pekar på en viktig komplikation, på hur sanning
och propaganda också hänger samman. Det var den korrupte presidenten
Fujimori som grep gerillans ledare Abimael Guzmán och skapade förutsättningar
för ett slut på ett utdraget inbördeskrig. Fujimori, nu
i landsflykt, skrev sin version av krigets historia. Sanningskommissionen
reviderade den genom att visa att också regeringssidan bar en stor
del av skulden för det som skedde.
Anders Johansson är skeptisk mot kommissionen, inte för dess
rapport utan mera därför att den inte blivit ett politiskt instrument.
Vad spelar "sanningen” för roll om inte politiker arbetar
vidare utifrån kommissionens slutsatser?
Hans välskrivna essä har som kärna en studie av hur åtta
journalister mördades av bybor, som trodde att de åtta tillhörde
gerillan. Det var en reguljär avrättning, som orsakade en rad
hämndattacker av gerillan, vilka följdes av andra attacker mot
byborna av regeringstrupper i helikopter, tills byn mer eller mindre utplånats.
Sanningen om journalisterna är välkänd, till skillnad från
bybornas sanning. Också sanningar har en klassmässig dimension.
Som helhet innehåller Gläntas temanummer en rad väsentliga
texter om några av vår tids grundläggande frågor.
Förutom ett etiskt engagemang finns det en estetisk dimension i numret,
i texter och bilder som fungerar som rum med många ingångar.
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|