Av
Sören
Sommelius
20 mars, 2007
Amartya Sen
Identitet och våld. Illusioner om ödet
Översättning Anna Sörmark
Daidalos
Som elvaåring såg Amartya Sen en blödande främling
vackla in genom familjens trädgårdsgrind i Dhaka, Bangladeshs
nuvarande huvudstad. Amartyas far förde den svårt skadade
mannen, som var muslim och hette Kader Mia, till sjukhus där den
fattiga daglönaren avled, som en av tusentals dödade hinduer
och muslimer i sekteristiska upplopp under en dramatisk period. Året
var 1944, i det brittiska Indien, där politiska uppviglare ”i
folkets namn” hetsade till kamp mot ”de andra”. Målet
var en delning av landet efter religiösa gränser, vilket några
år senare också blev kolonialmakten Englands politik, med
förfärande konsekvenser och miljoner döda särskilt
i Punjab i västra Indien.
Den mördade Kader Mias enda ”brott” var hans muslimska
tro. De som mördade honom kände honom inte och hade förmodligen
aldrig tidigare sett honom. För den elvaårige Amartya var
händelsen lika fasansfull som obegriplig. ”För ett förbryllat
barn var identitetens våld oerhört svårt att begripa.
Det är inte särskilt lätt för en förbryllad
äldre man heller.”
”Identitet och våld. Illusioner om ödet” är
titeln på den indiske ekonominobelpristagarens senaste essäbok.
Med vrede och hetta diskuterar han de destruktiva konsekvenserna av
att människor i krissituationer reduceras till en enda identitet,
utifrån religion, språk, hudfärg, som invandrare …
Alla människor har sammansatta identiteter, vilka markerar olika
grupptillhörigheter, betonar Sen. Det är just detta som gör
oss till människor i fungerande samhällen. Varje individ relaterar
till olika kollektiv utifrån jobb, bostadsort, kön, familjesituation,
klass, matvanor, politisk övertygelse och så vidare. Sedan
väljer den enskilde att betona sina olika identiteters styrka och
relevans. Sen skriver:
”Friheten att bestämma våra lojaliteter och prioritera
mellan de olika grupper som vi kan tillhöra är en synnerligen
viktig frihet, som vi har skäl att erkänna, uppskatta och
försvara.”
I Bengalen 1944 reducerades ”de andra” till sekteristiska
identiteter, till muslimer eller hinduer, med så negativt laddade
egenskaper att det ledde till mord och blodbad, i folkets och religionens
namn. Hinduiska slagskämpar dödade fattiga muslimer, muslimska
slagskämpar fattiga hinduer …
Våld som hänger samman med identitetskonflikter har blivit
vanliga i världen efter det kalla krigets slut och alldeles särskilt
efter 11/9. Under de jugoslaviska sönderfallskrigen delades världen
in i ”vi och dom”, liksom i Rwanda och för den delen
i dagens Israel.
Olika former av propaganda mobiliserar etniskt hat mot ”de andra”
och gör det tillåtet att ”använda allt vårt
goda våld för att förgöra de andras onda våld”,
för att citera all propagandas grundregel, formulerad av den brittiske
journalisten Phillip Knightley.
Vad håller Bush och dagens högerextrema amerikanska regim
på med i ”kampen mot terrorismen” om inte att söka
förgöra de andras onda våld? Det är Bushs och Cheneys
definition av ”de andra” som ”islamska terrorister”
som gör Guantánamo möjligt. Sen skriver:
”När västvärlden talar om att ta itu med ’islamistisk
terrorism’ som det heter med dagens förvirrade politiska
terminologi, satsar man hela sin intellektuella kraft på att försöka
definiera – eller omdefiniera – islam.”
Sen citerar med avsmak den nu ökände amerikanske generallöjtnanten
och kristne fundamentalisten William Boykin, som för några
år sedan kommenterade hur det var att strida mot muslimer: ”Jag
visste att min gud var större än deras”.
Samuel Huntingtons omdebatterade ”Civilisationernas kamp”
utkom redan 1996 (på svenska först 2006) och har ofta använts
i diskussionerna om ”kriget mot terrorismen”, särskilt
”västvärldens” kamp mot den islamiska världen.
Sens bok är i mycket en stridsskrift mot den inskränkthet
som råder i ”Huntingtons påhittade universum”.
I detta lever motstridiga grupper i ständiga konflikter med varandra,
hutuer och tutsier, serber och albaner, tamiler och singaleser.
Världen ser inte ut så, understryker Sen. Huntingtons teorier
ger bedräglig trovärdighet åt historieförvanskning
och sekterism. Huntington kallar Indien för en hinduisk civilisation.
Ändå har Indien fler muslimer än Englands och Frankrikes
sammanlagda befolkning. Och dagens indiska kultur har uppstått
genom otaliga influenser från hinduismen, islam och många
andra sfärer, oavsett om det gäller film, mat eller musik.
Dagens sekulära Indien har en muslimsk president, en sikhisk premiärminister
och en kristen ordförande för det regerande kongresspartiet.
Det är ingen tillfällighet att ledare för den extrema
hindutvarörelsen ofta citerar just Huntington. Och att Huntingtons
ande svävar över både ”kriget mot terrorismen”
och den invandrarfientliga retorikens stereotyper.
Den som beskriver invandrare enbart utifrån individers och gruppers
nationella tillhörighet bäddar för främlingsfientlighet
och för sverigedemokrater. Den sortens endimensionella och reducerande
klassificeringssystem är ”oerhört aggressiva till både
form och konsekvens”, skriver Sen.
Sen diskuterar också hur USA och de allierade stater som invaderat
och ockuperar Irak betraktar landet inte som en nation av individer
utan som ett land med tre religiöst definierade folkgrupper, kurder,
shia och sunni. Detta synsätt gynnar bara sekteristiska och religiösa
ledare och skapar alls inte demokrati. Och medierna, också våra
svenska, rapporterar troskyldigt i de termer som ockupanterna definierat.
Delningen av Indien 1947 skedde efter likartade kriterier, en delning
mellan ”hinduer” och ”muslimer”, vilket blev
en orsak till flera krig och skapade latent fientlighet mellan två
stora grannstater. Daytonavtalet efter kriget i Bosnien konstruerades
på likartat vis för att definiera något slags rättvis
balans mellan olika religiösa gruppers rättigheter i stället
för att skapa förutsättningar för medborgerliga
och demokratiska rättigheter. Resultatet har blivit destruktivt.
Fredsprocessen har elva år efter avtalet mest gått i baklås.
Amartya Sen fick Nobelpriset i ekonomi 1998. Men hans synnerligen läsvärda
essäer behandlar områden som är i synnerhet sociala
och politiska. I grunden är hans hållning mycket indisk och
besläktad med Mahatma Gandhis icke-våldshållning.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se