I Drakens huvud
- Shanghai:
"Att bli rik är ärofyllt"!
Av
Sören
Sommelius
14. februar, 2007
Shanghai, Kinas största stad med över 20 miljoner invånare,
är världens åttonde största megastad. Här
lever man efter förre partiordförande Deng Xiaopings slagord.
Det syns, Shanghai är en stad där pengar och profit påtaglig
präglar stadsbildens superlativer, störst, högst, bäst,
vackrast.
Från Jin Mao-tornets 88:e våning ser vi ut över stan.
Där reser sig Oriental Pearl TV-tornet, 468 meter högt. En
bit bort rinner den breda Huangpu-floden och på dess andra sida
ligger The Bund, den koloniala paradgatan. Jin Mao-skyskrapan, 420 meter
och världens femte högsta skyskrapa, är utformad av ett
amerikanskt arkitektkontor utifrån den klassiska kinesiska pagodens
former och lyckotalet åtta, som står för framgång
och rikedom i kinesisk mytologi. Det är ingen tillfällighet
att olympiaden i Beijing invigs den 8/8 2008. Två år senare
står Shanghai som värd för världsutställningen
2010, som kommer att bli ett minst lika spektakulärt arrangemang.
Jin Mao är ett kontorshus för Ministeriet för utländsk
handel. Byggnaden rymmer också Hyatt hotell. Från 88:e våningen
ser vi inne i byggnaden ner på hotellets lobby på 33:e våningen.
Helt nära Jin Mao byggs Shanghai World Finance Building som kommer
att bli 72 meter högre. Nybygget blir då det står färdigt
världens högsta – men bara en kort tid.
TILLSAMMANS MED min son Simon har jag kommit till Shanghai från
Suzhou, en stad med röda lyktor, kanaler, gamla trädgårdar
och ljudlösa eldrivna mopeder. Färden mot Shanghais centrum
med buss går längs sinnrika vägsystem mellan allt högre
skyskrapor. Från promenadstråket utmed The Bund kan vi se
två av Shanghais många världar. Utmed The Bund ligger
en rad koloniala paradbyggnader från tiden före befrielsen
1949. På andra sidan Huangpufloden reser sig den nya stadsdelen
Pudongs många ultramoderna byggnader, alla tillkomna under det
senaste decenniets hejdlöst snabba ekonomiska utveckling.
Där vid The Bund finns en liten armé av försäljare
med stort utbud av oäkta Rolexklockor och halvrullskridskor, som
man kan ta sig fram snabbare på. På floden passerar en pråm
med en tio meter bred TV-skärm med förbiflimrande grälla
reklamerbjudanden.
Deng Xiaoping öppnade redan 1978 Kina för den globaliserade
världsekonomin genom marknadsekonomiska reformer. Det kallades
”socialistisk modernisering” eller ”socialism med
kinesiska förtecken” och omvandlade Maos kommunistiska revolution
till en konsumtionsrevolution. I den processen är Shanghai ”drakens
huvud”, den nya ekonomiska politikens skyltfönster –
och i dag en av världens mest dynamiska urbana regioner. Allt började
på allvar i Pudong, området runt Jin Mao och Oriental Pearl
Tower.
I Shanghai har under det senaste decenniet, läser jag någonstans,
färdigställts fyra tusen nya skyskrapor, en om dagen. Om jag
anat Framtiden någonstans, på gott och ont, är det
här: skogar av lyftkranar, ljudet av tunga släggslag, spagettinystan
av motorvägar i fyra, fem, sex plan, skyskrapor som om kvällarna
glittrar som fantasivärldar bland molnen.
Dagens Shanghai är en kafkaaktig värld. Politiken bedrivs
med maoistisk retorik, praktiken är rå kapitalism. Jag blir
fascinerade och förskräckt.
Mellan 1992 och 1999 tredubblades en genomsnittlig lön i staden.
Samtidigt förlorade en miljon arbetare sina statliga jobb. Många
fick nya anställningar, andra inte. Många fick lämna
sina hem för hus- eller vägbyggen och skyfflades i väg
till höghus i avlägsna förortsområden, utan demokratiska
möjligheter att protestera. Mer än två miljoner fordon
bidrar till svårt förorenad luft.
”SHANGHAI,
SWEDISH LEGATION, 9 Quai de France, 30.8.46
Kæra Moster! Sedan 1 månad är jag nu här i världsstaden
med dess skyskrapor och neonljus samt en överväldigande
hetta. Priserna äro oerhörda …"
Trettiofyra år gammal satte sig Margit Bond på ett fartyg
med destination Shanghai. Hon hade under andra världskriget arbetat
först på japanska ambassaden och senare på den kinesiska
i Stockholm, lärt sig japanska och lite kinesiska. Nu var det 1946,
kriget var slut och Margit ville ut i världen. Shanghai var så
nära Japan hon kunde komma.
Innan jag själv reste till Shanghai gick jag tillsammans med Margits
dotter Gillian igenom en kartong med gamla brev, som länge stått
på min vind. Vi fann det 60 år gamla vykortet, som Margit
skrev när hon anlänt till Shanghai ett år efter andra
världskriget.
Margit var min mammas kusin, en märklig kvinna, född 1912
i en svensk familj i Köpenhamn. Hon träffade i Shanghai en
brittisk affärsman och gifte sig med honom. Jag glömmer aldrig
när hon berättade om sitt bröllop i Holy Trinity-katedralen
i Shanghai revolutionsåret 1949, en dag då Maos revolutionärer
i staden genomförde en stor demonstration, som blockerade all trafik.
Många gäster kunde inte ta sig fram till bröllopet.
Gillian föddes i det kommunistiska Shanghai och bodde där
sitt första år på tionde våningen i Cathay Mansions,
i distriktet French Concession. I dag är byggnaden i skotsk slottsstil
omgjord till ett lyxhotell, Jin Jiang. På Café Dream där
kostar två koppar kaffe över hundra kronor.
Cathay byggdes av den judiske mångmiljonären Victor Sassoon,
med rötter i Bombay och Bagdad.
Innan Gillian fyllt ett tog Margit henne med sig och gav sig av till
Hongkong. I Maos Kina hade de ingen framtid. Men Gillians pappa John
Wilson fick inte lämna landet. Han var direktör för ett
företag som tillverkade maskiner för textilindustrin och hans
kunskaper skulle behövas i landet ännu många år.
Det var en turbulent tid i Shanghai dessa år. Victor Sassoon sålde
1948 sitt affärsimperium och flyttade till Bahamas för att
nyinvestera i Latinamerika. En februarinatt 1949 bar inför ögonen
på en häpen brittisk journalist kulier ut Bank of Chinas
samlade guldreserver. Det skedde på order av nationalistledaren
Chiang Kai-shek, som lät föra guldet till Taiwan, efter att
själv tidigare finansierat sin armé med opiumhandel. Den
25:e maj samma år intog Maos bondesoldater den kinesiska metropolen,
som befriades efter hundra år av utländskt semikolonialt
styre.
Under tjugo- och trettiotalen var Shanghai världens mest dekadenta
stad. Här fanns spelhus, opiumhålor och 700 bordeller i det
internationella kvarteret, där det på 30-talet bodde 70.000
utlänningar. Allt förändrades efter 1949.
INTE BARA GILLIAN har bott på Jin Jiang. Efter kulturrevolutionens
kaotiska år var Kina internationellt isolerat. Isoleringen bröts
när USA:s president Richard Nixon 1972 besökte Kina. I Bejing
(Peking) träffade han Mao. Hans veckolånga resa avslutades
i Shanghai där han och Kinas premiärminister Zhou Enlai på
Cathay Mansion eller Jin Jiang skrev under den historiska Shanghaikommunikén.
Just här inleddes vad som skulle kunna kallas den andra långa
marschen – Kinas väg in i den globaliserade ekonomin. Det
har sagts att Kinas ekonomiska situation dessa 2000-talets första
år kan jämföras med USA:s i början av 1900-talet
och att Indien kanske ligger tio eller tjugo år efter Kina. Världen
blir annorlunda om två stora länder med fyrtio procent av
världens befolkning dominerar världsekonomin.
Den globala maktens centrum har under historien förskjutits många
gånger. Vid nya tidens början var Spanien och Portugal ledande.
I dag är USA den totalt dominerande supermakten, i kraft av sin
vapenmakt och sin ekonomi. Men hur länge? Det enda säkra är
att allt förändras.
De västerländska rika länderna dominerar i dag inte längre
världsekonomin. Tillväxtekonomierna, som Indien och Kina,
svarar för nästan hälften av den globala exporten och
står för över hälften av den årliga globala
energiförbrukningen. Enbart Kina svarar för en tiondedel av
världshandeln. År 2040 kommer Kinas ekonomi att vara större
än USA:s, enligt Internationella Valutafonden. Antalet bilar kommer
att vara fler i Kina än i USA redan inom 15 – 16 år.
SVENSKA AMBASSADEN där Margit jobbade låg i närheten
av Cathay Mansion. Det gjorde också Franska klubben, Cercle Sportif
Française, där Gillian och hennes brittiske man John åt
lunch till vardags. Efter kommunismens seger blev klubben Folkets Kulturpalats.
Franska klubben har blivit Okura Garden Hotel och ser ut som Vita huset
i Washington, inklusive park, men med en trettiovåningars betongskyskrapa,
ovanpå den gamla byggnaden.
Gillians pappa John hade en egen läderstol på Shanghai Club,
som låg nere på The Bund, paradgatan utmed Huangpufloden.
Klubben var centrum för allt vad brittisk snobbism heter. Hit var
varken kineser eller kvinnor välkomna. Den 33 meter långa
baren i ”De himmelska dofternas sal” var den längsta
i världen, hette det.
När Mao och kommunisterna tagit över makten i Kina var det
slut med Shanghai Club. En tid vad byggnaden sjömanshem. När
Deng introducerat sin nya ”öppna politik” blev det
traditionsrika etablissemanget en amerikansk snabbmatsylta, Kentucky
Fried Chicken. I dag är byggnaden igenbommad och ska renoveras.
Vi försöker kika in mellan gallergrindar men ser bara den
gamla skylten.
Lite längre upp på
The Bund, vid korsningen med den stora affärsgatan Nanjing road,
ligger en annan klassisk Shanghaibyggnad, Peace Hotel, som byggdes 1926
av samme indisk-judiske affärsman Victor Sassoon, som Cathay Mansion.
En gång var Peace Hotel i Shanghai det mest legendariska i Fjärran
östern. Charlie Chaplin, G B Shaw och Noel Coward bodde här.
Men det är längesedan nu.
På kvällarna intar sex gentlemän podiet i baren på
Peace Hotel. Det är Old Jazz Band som spelat där mer eller
mindre varje kväll sedan 1979. Någon menar att de sex herrarna
har rötter i den judiska grupp flyktingar som kom till Shanghai
på trettiotalet, på flykt undan Holocaust. Men både
kyparen och hotellportiern skakar på huvudet och säger ”Nej,
nej, de är kineser”.
1938 kom de första av 20 000 europeiska judar som flyktingar till
Shanghai, dit de kunde resa utan pass. Många av dem var utfattiga.
Men i Shanghai fick de hjälp av den förmögna gruppen
sefardiska judar, där just Victor Sassoon gick i spetsen för
hjälpaktionerna. I kvarteret Hongkew återskapade dessa judiska
grupper delar av det Europa de lämnat, slakterier, skoaffärer,
caféer. Den judiska synagogan är i dag ett judiskt museum.
Old Jazz Band är Kinas svar på kubanska Buena Vista Social
Club. Det gäller speciellt musikernas ålder, mindre kvaliteten
på musiken. Old Jazz Band spelar gammal New Orleansjazz olidligt
sentimentalt. Jag väljer mellan Tiger beer och Carlsberg. Rummet
är avlångt, baren är femton meter lång, publiken
är mest västerlänningar. På bordet ligger en Music
Order List. För 30 yuan (ungefär detsamma i svenska kronor)
kan man önska sig St Louis Blues eller Summertime.
Men det blir You are my Sunshine och On a Slow Boat to China. Det är
ett olidligt sentimentalt ställe för den som har anlag åt
det hållet, för stämningar long gone. Bakom baren kunde
det ha funnits en opiumhåla om jag varit här på 30-talet.
Det är den Shanghaiepok som den belgiske Tin-Tin-tecknaren Hergé
beskriver i Blå Lotus, som också är ett politiskt laddat
tidsdokument, med kinesiska och antikoloniala sympatier.
VID FOLKETS TORG, Renmin, finns Shanghai Urban Planning Exhibition hall,
där en klocka räknar ner sekunderna till världsutställningen
2010. En hisnande virtuell show slutar med att den imaginära farkost
som vi i publiken färdas i landar på utställningen.
Här finns en stor modell av Shanghai som visar hur stadsplanerarna
önskar sig att staden ska se ut om 15 – 20 år, en supermegastad
med ekologiska förtecken.
I närheten slinker vi in i det stora varuhuset Shanghai No 1 Department
Store vid Nanjinggatan. Vi köper var sin Maokavaj, knäppt
upp i halsen, och får två till priset av en, utgående
modell kantänka, av märket Playboy …
NÅGOT ÅR efter år 2000 blev den urbana befolkningen
större än globala landsbygdsbefolkningen. Det är i städerna
världens framtid formas. Städer som Shanghai är utvecklingens
och tillväxtens motorer.
Från The Bund och Peace Hotel går vi en regnblöt eftermiddag
uppför den breda gågatan Nanjing road, just den gata som
var motivet på Margits vykort från 1946.
Om Margit hade levt och varit 25 i dag tror jag att hon ännu en
gång skulle ha rest till Shanghai och sökt jobb.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
*
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|