Av
Jörgen Johansen
9.april, 2008
Introduktion
Två faktorer är mycket tydliga vad det gäller användningen av militära medel sedan flygplanen störtades in i World Trade Center och Pentagon. Den första är att militära medel i högre grad har använts där polisiära medel tidigare var helt dominerande. Den andra är den amerikanska imperialismens ökade militarisering av vårt jordklot. Båda dessa faktorer får skrämmande konsekvenser som inte är omedelbart synliga i det korta perspektivet.
Det kalla krigets slut
Med tio års mellanrum har två stora ändringar skett i såväl synen på, som användningen av, militära medel. Fram till kalla krigets slut var rättfärdigandet av stora försvarsbudgetar grundat i behovet av ett nationellt försvar. Men vi har samtidigt sett en praxis där militära medel använts för att försvara politiska intressen långt utanför det egna territoriet. När endast en stormakt återstår och många av de traditionella fiendebilderna försvann upplevde vi några år då politiker och militärer sökte sig nya hotbilder och argument för att försvara systemen och resursanvändningen. De första famlande argumenten gick ut på att ”kalla kriget” kan komma tillbaka och ”ingen kan veta vad som händer med Ryssland”. När resterna av Röda armén inte ens kunde hantera Tjetjenien trots massiva militära insatser 1994-96, stod det klart att hotbilden om Rysslands återkomst som en aggressiv militärmakt var mycket svår att marknadsföra. Om ett område mindre än Sörmland inom ryska statens territorium, med omkring en miljon invånare kunde orsaka den ryska armén stora förluster så var det knappast troligt att samma armé skulle kunna utgöra ett hot mot någon av sina grannar.
Internationella uppdrag
Senare rättfärdigades militärutgifterna med behovet av styrkor för ”internationella uppdrag”. Dessa uppdrag är relativt diffust definierade och kan handla om en mängd olika saker. Ett exempel är Natos krig mot Jugoslavien våren 1999. Under benämningen ”humanitär intervention” användes kryssningsmissiler, flygbombning och annan materiel till ett tre månader långt intensivt krig där, stora delar av infrastrukturen förstördes men förvånansvärt lite militär materiel.
Det nya argumentet var att militära medel var det enda som kunde uppnå de mål som ”världssamfundet” satte upp för detta krig (1 ). Målen i detta fall var: hindra en humanitär katastrof, skapa respekt för mänskliga rättigheter och demokrati, skapa fred och stabilitet i regionen och försvaga Milosevic (2 ). Det var inte enbart yrkeskunniga militärer som argumenterade för att dessa mål knappast kunde uppnås från 5000-10000 meters höjd. Carl Bildt var en av de få politiker som offentligt argumenterade för att en sådan militär insats skulle skapa en humanitär katastrof. Det ovanliga var inte att någon kunde förutsäga att folk skulle lämna ett område som flygbombas, utan att så få politiker offentligt ville erkänna att det krävs helt andra insatser än flygkrig för att uppnå dessa högt ställda mål. Det verkar vara en utbredd uppfattning bland politiker att militära medel är något slags universalverktyg för att uppnå ett brett spektrum av politiska mål. Jag återkommer till detta fenomen senare.
Natos omdefiniering av sina uppgifter mitt under det regelvidriga (3 ) och folkrättsstridiga kriget mot Jugoslavien var ett tidigt tecken på att militärens roll var i färd med att omdefinieras radikalt. Och det är på denna bakgrund jag kommer att analysera de nya användningsområden för militären som visar sig i kölvattnet efter 11 september.
Brottsbalk eller internationell lag
Traditionellt har det som har kallats terrorism (4 ) varit en sak för polisiära myndigheter, domstolar och fängelseväsende. När IRA har sprängt kontorsbyggnader i London eller ETA använt bilbomber i Madrid har det varit helt naturligt att detta varit polisiära ärenden. Med polisiära metoder har man försökt hitta misstänkta, förundersökning har påbörjats, rättegång följt om bevisen förmodats leda till fällande dom, försvarsadvokat utsetts och, om de misstänkta funnits bortom varje tvivel skyldiga, har de dömts till böter eller fängelse och i vissa länder dödsstraff. I denna process är det den nationella brottsbalken som använts.
Den process som startar efter flygkapningarna i USA den 11 september tar från början en helt annan väg. Brottsbalken väljs bort och det argumenteras för att det handlar om en krigshandling. Resultatet är att militären tar polisens plats. I krig är det andra regelverk som är aktuella. Det är den internationella rätten eller folkrätten som träder i kraft när krig mellan stater hotar eller utkämpas. Den skrivna traktaträtten och sedvanerätten har utvecklats genom trehundrafemtio år för att reglera relationer och konflikter mellan stater. Traktaträtten finns i form av texter som Haagkonventionerna och Genèvekonventionerna. Konventionerna binder enbart de stater som har förbundit sig till avtalen, men sedvanerätten är bindande för alla stater.
Sedan statssystemet kom till i samband med Westfaliska freden 1648 har detta regelverk utvecklats stegvis för att hantera konflikter mellan stater. Principerna för hur krig ska föras (jus in bello) och när krig kan startas (jus ad bellum) är viktiga delar av denna lagstiftning. Dessa principer har brutits i majoriteten av alla krig, men har likväl haft en viktig funktion för att reducera såväl övergrepp som antalet konflikter som har slutat i väpnad konfrontation.
Konsekvenserna av att internationell lag användes istället för kriminallagstiftningen fick en omedelbar konsekvens och vi har troligen inte sett de långsiktiga konsekvenserna än. En sådana sannolik konsekvens är att genom det prejudikat som har slagits fast, har en dörr öppnats för att använda militära medel i situationer där det tidigare var naturligt att polisen tog hand om fallet. Internationell rätt utvecklas i mycket hög grad genom prejudicerande fall. När stora aktörer på den internationella scenen stöder en tolkning så är det den som gäller. Efter 11 september har bland annat FN:s säkerhetsråd, USA:s regering, Nato och EU gett stöd åt att det är internationell rätt som ska användas, inte kriminallagstiftningen. Då blir detta gällande lag, oavsett om den nya tolkningen skulle strida fullständigt mot alla tidigare tolkningar av dessa lagar och konventioner. Det är utifrån dessa skäl oerhört viktigt att varje sådan nytolkning inte baseras enbart på enskilda händelser, utan att man betänker vilka konsekvenser denna nytolkning får i andra situationer. Hur blir det när andra länder, i andra kontexter vill åberopa samma rättigheter?
Nytolkning
Den mest grundläggande nytolkningen är att internationell rätt nu kan tillämpas på andra konflikter än de som uppstår mellan stater (5 ). Utan att det är specificerat vilka andra den kan användas emot, så är det viktiga att det öppnas möjligheter för andra aktörer än stater. I det aktuella fallet med al-Qaida och USA:s regering är den ena aktören kanske ett nätverk utan något centralt organ, med mångfaldiga kommunikationsvägar, ingen klar territoriell bas (6 ) och antagligen ett antal sympatiserande grupper och individer som lever ett normalt liv i olika delar av världen. En sådan struktur gör inte enbart internationell lagstiftning opraktisk att använda; paragraferna är inte heller relevanta för den verklighet de ska tillämpas på.
Den princip om rätten till självförsvar som finns i såväl internationell rätt som kriminallagstiftning, blev genom Säkerhetsrådets resolution 1368 den 12 september fastslagen och tillämpad på ett helt nytt sätt. Att en så annorlunda tolkning antogs endast några timmar efter den fruktansvärda händelsen gjorde det naturligtvis omöjligt för ledamöterna att hinna tänka igenom konsekvenserna. Många av dem var nog fortfarande i chocktillstånd när voteringen genomfördes. Dammet låg över hela Manhattan och alla nyhetskanaler repeterade flygplanens sista resa gång på gång. Få kunde överblicka vad resolutionen skulle få för konsekvenser i framtiden.
Men när flygplanen som kraschade in i World Trade Center och Pentagon av Säkerhetsrådet ansågs vara krigshandlingar, så blev ett försvarskrig accepterat som lämplig åtgärd. Rätten att försvara sig hade fram till dess blivit tolkad som en omedelbar åtgärd under pågående angrepp. I detta fall väntade USA:s militära styrkor i fyra veckor och byggde upp en allians innan angreppen på Afghanistan. Denna fördröjning ändrar hela basen för principen om självförsvar.
Låt oss dra en parallell med den princip som vi också finner i kriminallagstiftningen. Om du blir angripen av en annan person så kan du lagligen använda det våld som behövs för att försvara dig; inklusive att beröva den attackerande livet om så skulle behövas. Men om du lyckas lämna brottsplatsen och sedan använder några veckor för att bygga upp en allians av starka vänner, så kan du inte komma hem till den som angrep dig för en månad sedan och utöva din självförsvarsrätt. Principen ställer med självklarhet krav på en omedelbarhet i reaktionen när det gäller självförsvar. Denna omedelbarhet har nu tolkats som att det kan dröja åtminstone en månad och det är inte satt någon bortre gräns för när denna rätt går förlorad. Kan man vänta med att utöva sitt självförsvar ett år? Flera år? Kan man tänka sig att en historisk händelse kan användas som anledning för att bomba andra länder i ”självförsvar”?
Självförsvar innan angrepp
Den senaste tolkning av internationell rätt som antyds i säkerhetsrådets resolution 1441 om Irak och som möjligen konkretiseras i kommande resolutionstexter går ett stort steg längre än ”fördröjt självförsvar”. Denna gång tolkar många av de stora aktörerna lagen som att den öppnar möjligheter att utnyttja självförsvarsrätten innan (!) angreppet kommer. Låt oss än en gång dra en parallell till kriminallagstiftningen: Du utövar våld mot en som du påstår kommer att attackera dig i framtiden! Nu finns det situationer där det enligt kriminallagstiftningen är möjligt att avvärja ett uppenbart och omedelbart hot genom maktanvändning, men fallet Irak är helt annorlunda.
För det första föreligger inga bevis. För det andra har ingen påstått att Irak har missilsystem som kan hota USA. I värsta fall kan det tänkas att Irak kan skjuta iväg ålderdomliga Scud-missiler som möjligen kan hamna i Israel, men utan någon precision. Argumenten gick ut på att angreppet kan starta om vapeninspektörernas arbete hindras. Efter veckor med fri tillgång till alla önskade platser, med inbjudan till CIA (som påstår sig veta att Irak har massförstörelsevapen) och med 13000 sidor skriftligt material kritiserar amerikanska regeringsrepresentanter Hans Blix och hans vapeninspektörer för att inte ha gått tillräckligt aggressivt fram. Ett par månader efter att kriget officiellt är avslutat, har man fortfarande inte hittat några massförstörelsevapen.
Det slutade med att militären ersatte vapeninspektörerna. På vilket sätt militären är bättre rustad än inspektörerna att hitta påstådda vapengömmor är inte klarlagt. Den militära ockupationen av Irak har hittills inte visat sig vara en mera effektiv väg till att hitta massförstörelsevapen. USA lyckades skapa provokationer för att hitta en anledning att eskalera det 12-åriga (7 ) kriget. Regelbundna bombningar i de flygförbudszoner som amerikanerna har upprättat utan stöd i FN har genomförts under alla dessa år. Konsekvenserna av det angrepp och den ockupation som företogs i mars och april 2003 är inte möjliga att överblicka.
Weapons of Mass Destruction
Kriget mot Irak 2003 har definierats som en uppföljning av det krig som 1991 påbörjades som en ”befrielse av Kuwait”. Detta långvariga krig är i sanning en ”fortsättning av politiken med andra medel”. Här har militärteoretikern Clausewits fått lärjungar som tar honom på största allvar.
Kombinationen av sönderbombad infrastruktur och ekonomisk bojkott har fram till nu tagit över en miljon liv och bör definieras som ett ”Weapon of Mass Destruction”. Här har militären hittat ett ytterst raffinerat dödsbringande vapensystem som varken framkallar stora rubriker i media eller stark kritik från allmänheten. Orsaken är att man inte hittar några sönderskjutna lik. Folk dör som flugor på grund av brist på grundläggande förutsättningar för överlevnad (mat, rent vatten, mediciner, värme). Skillnaden från ABC-vapnen är att detta är ett ytterst exakt vapen som enbart dödar mycket unga, sjuka och gamla. De traditionella massförstörelsevapnen dödar urskillningslöst, men har fortfarande inte dödat lika många som den oerhört morbida kombinationen av förstörd infrastruktur och ekonomisk bojkott. Ingen tror att Saddam Hussein kommer att gå till sängs hungrig, törstig eller utan värme i huset.
Militären agerar polis och domstol
En annan utveckling av militära medel den senaste tiden är avrättningar av misstänkta kriminella. I perioder har olika underrättelsestjänster haft formella förbud mot att döda, men det har funnits undantag. Det nya ligger i användningen av militära medel för att utföra dessa uppdrag. Stora delar av de militära operationerna i Afghanistan efter att talibanregimen hade avsatts, var i realiteten jakt på misstänkta individer. Med spioner och soldater på marken samt jakt-, attack- och spaningsplan i luften försökte man döda personer som var misstänkta för att tillhöra eller stödja al-Qaida eller talibanregimen.
Under 2002 användes vid flera tillfällen så kallade ”droner” (små obemannade flygplan med kamera och missiler) för att döda enskilda individer. I december användes sådant flyg för att döda en misstänkt som befann sig i Jemen. Mycket tyder på att den jemenitiska regeringen inte kände till operationen på förhand. Sådana operationer bryter självklart mot alla lagar och konventioner. Den visar på en uppfattning inom USA:s militära ledning om en upphöjd position som gör det möjligt att ignorera lagar, avtal och hela basen för internationell rätt. Efter en debatt om händelsen i Jemen har det fattats formellt beslut om att CIA får utföra sådana uppdrag.
En annan konsekvens av den självuppfattning som USA:s politiska ledning har, är synen på den nya Internationella krigsförbrytardomstolen (ICC). USA stödjer inrättandet av denna under förutsättning att den inte ska omfatta amerikanska medborgare. För att hindra att amerikaner dras inför rätta om de begår krigsförbrytelser vill USA upprätta bilaterala avtal med alla andra länder om att de inte ska skicka misstänkta amerikaner till Haag. Länder som inte stödjer den amerikanska linjen i denna fråga kommer att utsättas för svartlistning och kommer till exempel inte att få köpa amerikanskt militärmateriel.
Det är välkänt att USA vill ha undantag för egna medborgare, men kongressen har också fattat beslut om att ifall någon medborgare fängslas i Haag så ska amerikanska soldater kunna ”befria” dessa. Här tänker man sig alltså att med militär trupp gå in i ett västeuropeiskt land och hämta ut de som sitter fängslade med amerikanska pass (8 ). Detta är ännu ett exempel på att militären har tagit över polisens roll. Det normala för att få ut en medborgare från ett annat land är en begäran om utlämning. Då är frågan en sak för domstolar och polis. Nu skapas prejudikat för att militära operationer ska kunna ersätta denna process.
Fungerar militära medel mot terror?
En ännu viktigare fråga är om militära medel kan reducera, förhindra och helt stoppa terroristers våldsanvädning. Vi kan slå fast att det amerikanska militära systemet anno 2001 inte klarade av att förutse eller förhindra attackerna på WTC och Pentagon. Några modiga passagerare på det fjärde flygplanet lyckades dock hindra att det störtade mot CIA:s högkvarter (dit det troligen var på väg). Kan militära medel användas framgångsrikt mot nätverk med begränsad territoriell bas som använder andra makt- och våldsmedel än de traditionella aktörerna?
Det är en viss logik i att den som är på offensiven alltid kommer att ligga steget före. Man kan enbart bygga motmedel när man vet vilka hoten är. Kanske går det att förhindra att flygplan används som bomber i framtiden, men är det möjligt att bygga upp system som hindrar helt andra former av hot? Låt oss titta på ett tänkt exempel.
Den högerextrema Oklahamabombaren använde sig av en lastbil med en explosiv blandning av konstgödsel och diesel när den statliga byggnaden raserades. Går det, med militära eller andra medel, att hindra någon att hyra en lägenhet i ett höghus och varje eftermiddag bära hem en bärkasse konstgödsel och en femlitersdunk med diesel? Innan lägenheten lämnas ett halvår senare ställs tändningsmekanismen in. Jag ska inte här spekulera i vilken form kommande våldsattacker kommer att ta, inte heller inspirera galningar till att försöka. Min poäng är att det inte är militära medel som hindrar sådant. Militära medel har mycket tydliga begränsningar. Detta vet duktiga officerare, som ofta är mycket kritiska (i det tysta) till politikers universella tro på militära aktioners möjlighet att uppnå vilka politiska syften som helst.
Det som är den mest säkra konsekvensen av användandet av militära medel i ”kriget mot terrorismen” är att det hat som får familjefäder från medelklassen i Saudiarabien att offra livet i flygkrascher helt säkert ökar i såväl omfattning som styrka. För varje enskild bomb som fälls i Afghanistan ökar antalet villiga självmordskandidater för uppdrag mot de som släpper bomberna.
Insikten att militära medel har begränsad effekt mot terrorhandlingar har tydligen delvis också blivit diskuterat i USA:s politiska ledning. Konklusionen ser ut att vara att man säger ”ja tack, båda delarna”. Därför ska det nu satsas ett okänt antal miljarder dollar på ett försvarsdepartement nummer två, Ministry for Homeland Defence. Tillsammans med Pentagon har det fått ett antal uppgifter som går ut på att kontrollera samhället. Det nya projektet som går under namnet Total Information Awareness är framställt som ett system som ska övervaka all information i världen. Det ska samla, sortera och bearbeta all relevant information om möjliga hot. Hösten 2002 blev till exempel alla världens flygbolag tillfrågade om man kunde få direkttillgång till deras bokningssystem. Många bolag och myndigheter världen runt får i dagarna liknande förfrågningar om huruvida amerikanerna kan få direkt tillgång till deras många databaser.
Jag ska inte använda tid till att beskriva dessa system och uppgifter utan avslutningsvis återgå till de militära medlens möjligheter. Om vi tänker oss att övervakningen blir massiv, mycket större än i dag, kommer i så fall militära medel att kunna hindra kommande attacker på ett effektivt sätt? Många tvivlar och historiens empiri ger massivt stöd för dessa tvivel. Den aktör som inte följer de militära ”spelreglerna” kommer alltid att ha ett försprång. Även vid ”militära segrar” kommer motståndet att kunna fortsätta.
Enligt alla definitioner av ”militär seger” så har till exempel ryssarna segrat i Tjetjenien. Problemet för den ryska militära och politiska ledningen är att många tjetjener vägrar erkänna sig besegrade. I dag är 85 procent av alla byggnader i hela landet sönderbombade, nästan all matvaruproduktion har upphört, infrastrukturen existerar inte och stora delar av befolkningen är döda eller svälter i flyktingläger i grannstaterna. Men motståndet fortsätter. Liknande exempel finns hos nätverk som till exempel al-Qaida. Även om några av deras baser i Afghanistan är utraderade, många finansieringskällor stoppade, all elektronisk kommunikation med omvärlden avlyssnad, några ledare döda och några celler arresterade så är det ingen som tror att al-Qaida inte kan och kommer att slå till igen. Och i ett bredare perspektiv: Även om al-Qaida inte längre skulle finnas så är det få som tror att liknade nätverk inte skulle fortsätta kampen. Mycket tyder på det motsatta; att det våldsamma och urskillningslösa kriget mot muslimer generellt har ökat sannolikheten för att attackerna fortsätter i generationer.
De militära medlen är kontraproduktiva i många avseenden och fokus måste flyttas från ”vem” till ”varför”. Så länge västvärlden enbart är upptagen av vilka som utgör hot och inte reflekterar över varför detta hat riktas mot dem, så kommer reaktionerna alltid att vara missriktade. Det pågående ”kriget mot terrorismen” är ett försök att hantera symptomen, inte orsakerna. Vid våldsamma attacker mot symbolerna för västvärldens krigsmaskineri (Pentagon) och vår extremt orättvisa och dödliga ekonomiska världsordning (World Trade Center) borde det inte vara svårt att förstå varför dessa attacker kommer. Men det verkar inte många politiker fatta. Deras enkla svar på dessa mycket tydliga symboliska aktioner är att leverera mer av samma sort. Mer våld från Pentagon, mer ekonomisk bojkott och mer trakassering av muslimer värden över.
Militära baser i flera länder
Efter 11 september har USA kraftigt utvidgat sin militära närvaro i hela världen. Av världens knappt 200 stater (varav 191 medlemmar i FN) har nu 140 amerikansk närvaro. I 25 av dessa har USA betydande styrkor utplacerade. Åtminstone 36 länder har militära säkerhetsavtal med USA. Många av dessa avtal och arrangemang med olika länder är belagda med sekretess, men en del har blivit kända genom läckor och den offentlighet som delvis gäller i USA. Speciellt den enorma mängden stenografiska referat från ”hearings” i kongressen ger insyn i avtal med andra länder. I vissa fall har kunskap om militära ”samarbetsavtal” kommit fram genom lokala källor i de olika länderna, men detta är undantag. Många länder, såväl demokratier som diktaturer, håller dessa avtal hemliga också för sin egen befolkning. De senaste årens avslöjanden om Sveriges avtal med USA under tiden efter andra världskriget är ett typiskt exempel på detta.
Denna stora satsning på ökad militär närvaro kan enbart förklaras med att dessa baser är viktiga redskap i den omorganisering av världen som står på Vita husets dagordning. Detta är delvis äldre planer, men de fick såväl ökad betydelse som ny aktualitet efter 11 september. USA:s regering använde tragedin till att låta sina planer på total militär dominans i världen eskalera. Den tänker befästa sin position som den enda globala supermakten.
”Den nya världsordningen”
Denna “nya världsordning” som blev offentliggjord efter Gulfkriget 1991 är helt klart baserad på amerikansk militär makt. Och med besluten som har tagits efter 11 september har denna makt ökat till nivåer som världen aldrig tidigare skådat. De nya områdena som denna makt främst har befäst sig i är - utöver den arabiska halvön - Balkan, Colombia och Centralasien.
Konsekvenserna av denna unika spridning av en stats militära makt är flera. I det korta perspektivet ser det ut som om nästan alla stater stödjer USA:s ”krig mot terrorismen”. I säkerhetsrådet var stödet massivt det första halvåret efter 11 september. Alla permanenta medlemmar har lång erfarenhet av att bekämpa dem som de har definierat som terrorister. Ryssland har ”utkämpat ett krig mot terroristerna i Tjetjenien” sedan 1994. Kina har problem både med Tibet och muslimska grupper som kämpar för självständighet i Xinjiang. Frankrike har inbördeskriget på Korsika och sin del av Baskien. Storbritannien har sitt Nordirland där IRA har sprängt bomber i London i många år. Att dessa medlemmar såg en möjlighet att hoppa på den amerikanska idén om ett ”krig mot terrorismen” var alltså ingen överraskning. De såg genast möjligheten att rättfärdiga en upptrappning av militära aktioner mot dessa grupper och öka användningen av grövre polisiära metoder. På längre sikt är det dock tveksamt om alla dessa stater vill ingå i denna pragmatiska koalition mot terrorismen.
Asiens makttriangel
För den som följer den säkerhetspolitiska debatten i Kina, Ryssland och Indien står det klart att alla tre är mycket oroade över de många nya amerikanska trupper och baser som omger dem. Tittar man på kartan så är det enorma territorium som dessa tre länder utgör helt omringat av USA:s militärmaskineri. Den offensiva utvidgningen av Nato tränger på från väst. Detta bryter mot det löfte som man gav till Gorbatjov när Tyskland återförenades och är svårt att förstå utifrån militäralliansens hotbild.
Ifrån öst är det en liknande expansion som pågår från den USA-ledda militäralliansen AMPO (9 ), där Japan, Taiwan och Sydkorea ingår. Japans ökade militära satsning tolkas som hotfull på flera håll. Japan har för första gången någonsin lovat att delta i militära operationer som inte enbart har ett klart försvarssyfte när det gäller det egna territoriet. Under krigshandlingarna i Afghanistan skickade japanska marinen flera båtar till Indiska oceanen. Och som en förberedelse för kriget mot Irak beslutades i januari 2003 att den toppmoderna jagaren Kirishima med de avancerade Aegis-missilerna skulle skickas till området. Utöver detta har Japan skickat upp militära underrättelsesatelliter och är i färd med att utveckla egna mellandistansmissilsystem.
Detta har lett till en debatt i Japan om artikel 9 (A9) i den av amerikanerna dikterade grundlagen, dvs. att försvarsmakten enbart ska vara defensiv och att budgeten inte får överstiga 1 procent av BNP. Flera starka aktörer menar att det är på tiden att revidera dessa begränsningar. Det globala hotet från ”terrorismen” är ett viktigt argument i denna debatt.
När amerikanerna 1992 lämnade sina baser i Filippinerna så trodde många att en epok var över. Sedan 11 september finns det återigen amerikanska soldater i landet. Nu uppges uppdraget vara att bekämpa terrorister och träna filippinska soldater. I muslimska länder har det upprättats amerikanska militärbaser i Afghanistan, Pakistan, Jemen, Qatar, Uzbekistan, Kirgizistan, Saudiarabien, emiraten Oman och Bahrein, Turkiet, Kuwait och Kazakstan. Låt oss föreställa oss att det omvända vore fallet, att dessa muslimska länder skulle upprätta militära baser i USA. Vilka skulle reaktionerna bli?
När amerikansk trupp nu så massivt stationerats permanent i dessa områden och marinen ökar sin närvaro i Indiska oceanen (10 ) och har en dominerande plats i Barents hav, så känner sig de politiska ledarna i Beijing, Moskva och Delhi med rätta omringade av amerikanerna och deras militära styrkor. Om vi också här föreställer oss det omvända: Kina, Ryssland och Indien hade militära styrkor runt den nordamerikanska kontinenten, landbaser, flottstyrkor och flygplan i luften. Vilka skulle reaktionerna då bli i USA?
Inför 2003 ser vi att Kinas, Rysslands och Indiens militärbudgetar ökar med mellan 14 och 21 procent. De försöker förgäves hålla jämna steg med USA på det militära området. Även om detta är en mycket ojämn kamp kan vi förvänta oss att deras militära kapaciteter blir formidabla och om de blir i stånd att använda dessa i sina närområden så får det oanade konsekvenser. Detta är en mycket oroande utveckling för det globala militärpolitiska läget inför kommande decennier.
Dessa tre länder hyser nära hälften av jordens befolkning och har på sikt finansiella muskler nog att ta upp kampen mot det de ser som ett hotande USA. Denna dimension av den ökade militariseringen bör oroa politiker och andra som tänker i längre perspektiv än ”innevarande valperiod”. Den strategiska triangeln mellan Ryssland, Kina och Indien har också visat sig i ett stort antal avtal om ekonomiskt samarbete, forskningsutbyte, vapenhandel och militärt samarbete. Ett exempel är Kinas förhandlingar med Ryssland om köp av åtta ubåtar av den supertysta Kilo-klassen för 1,6 miljarder dollar. Detta kommer att göra Kina till en tungviktare också till havs. Bland annat får man med denna kapacitet att försvara Taiwan-sundet.
Ett annat exempel på dessa avtal är Indiens förhandlingar med Ryssland om köp av ett hangarfartyg för två miljarder dollar. Indien är i färd med att skaffa sig en stark närvaro i Indiska oceanen. Putins rundresa till Beijing och Delhi hösten 2002 visade på vikten av att stärka dessa band efter 11 september. Amerikansk närvaro i dessa staters närområden uppfattas som hotfullt och den nya triangeln ska nog betraktas som ett alternativ till USA:s unilateralism.
Misstro och hat
Hållningen gentemot USA bland vanligt folk har också ändrat sig kraftigt som en konsekvens av ”kriget mot terrorismen” och den ökade militariseringen. Enligt undersökningen ”What the World Thinks in 2002” från Pew Research Center for the People and the Press har kritiken mot USA växt enormt de senaste två åren. I länder med muslimsk majoritet har den amerikanska imagen fallit kraftigt. Många muslimer ger uttryck för att de tror att ”kriget mot terrorismen” egentligen är ett krig mot muslimer. Också i Latinamerika har synen på USA ändrats i negativ riktning. Men också i så kallade utvecklade länder har hållningen gentemot politiken i Washington DC blivit mer kritisk.
Oavsett vad en majoritet av amerikanska medborgare tycker om den nya utrikespolitiken så är det viktigt att se på relationerna till USA från andra perspektiv än västs om man ska förstå innebörden av det som nu sker. I det långa loppet kan utplaceringen av så mycket militär kapacitet runt om i världen göra andra människor fientligt inställda till USA, inte bara de som drabbas av de krig som eventuellt kommer att föras. De militära medlen påverkar synen på USA också när de inte används. För den som har läst bin Ladins analyser av världen sedan 1991 står det helt klart att han är mer kritisk till USA:s baser och ekonomiska stöd till Israel än till de gånger USA har använt sina militära muskler.
Det har spekulerats i att den militära expansionen inte enbart handlar om att säkra USA:s tillgång till viktiga råvaror, den kan också vara ett möjligt motmedel om USA skulle förlora sin dominerande ekonomiska status i världen. Ett militärstött ”dollarblock” som är geografiskt placerat i närheten av varje tänkbar ekonomisk konkurrent kan vara en annan delförklaring till det som nu sker.
Aktörer, processer och framtiden?
Många av de beslut som fattats i den process som här har skisserats kommer vi aldrig att få insikt i. Vi känner enbart till en mycket liten del av alla de aktörer som har varit med om att påverka det som har skett efter 11 september. Tidigare pratades det om det militärindustriella komplexet. I dag är det inte en täckande beskrivning. Något bättre vore att tala om det ”militär-industriella-massmediala-politiska-religiösa komplexet”. Men inte heller detta är tillräckligt omfattande för att åskådliggöra hur många aktörer som driver denna process.
Militärens behov av att rättfärdiga sin existens, politikers fruktan för att visa sig svaga, industrins behov av råvaror och marknader, mediernas motiv för profit och politiska agendor, de ”hårda religionernas” fundamentalistiska program är enbart några av de många processer som tillsammans skapar de resultat vi ser i kölvattnet av 11 september. Stora och små stater, internationella organisationer, folkliga rörelser, ekonomiska och politiska organ har varit med om att forma den verklighet vi nu lever i. USA:s regering har listat aktörer som de menar utgör problemen.
Många andra hävdar att USA:s regering är det största problemet. Deras militära och ekonomiska utrikespolitik är grunden för det mesta av de problem världen idag står inför. Listan på aktörer inom USA kan göras mycket lång.
Vi står med andra ord mitt i en mycket komplicerad process där inga enkla förklaringar kan ge oss tillfredsställande svar på vad det egentligen är som försiggår. Varje försök att förenkla fjärmar oss från verkligheten. Ändå är det nödvändigt att förenkla för att vi ska kunna fatta något av vad det är som sker. Komplexiteten är på samma nivå som inom meteorologin. Det är tveksamt om vi kan ge mera än sannolika femdygnsprognoser.
Noter
Jag sätter “världssamfundet” inom citattecken då jag tycker det är en mycket missvisande, om än utbredd terminologi. Beträffande Jugoslavien 1999 utgjordes, om man ska hårdra det, inte ”världssamfundet” av stort mer än den politiska ledningen i några av Natos medlemsländer.
Dessa målsättningar är essensen av de tal som hölls av Bill Clinton, Tony Blair och ledaren för OSCE, den norske utrikesministern Knut Vollebekk.
Nato firade sitt 50-års jubileum när kriget mot Jugoslavien pågick och organisationen genomförde inte enbart sitt första krig, den bröt även mot sina egna stadgar. Alliansen var byggd på principen om att gemensamt försvara varandras territorier vid angrepp. Nu användes styrkorna utanför territoriet, utan stöd i säkerhetsrådet och i strid med folkrätten.
Jag är mycket kritisk till begreppet som sådant, det tillhör den politiska retoriken och är inte någon vetenskaplig term. Problemen med att definiera fenomenet kommer tydligt fram när jurister försöker avgränsa fenomenet i lagstiftningen. I korthet vill jag hävda att det är en etikett som används av etablissemanget för att utdefiniera vissa av sina motståndare.
Gro Nystuen har en god genomgång av några av de normkonflikter som uppstår när folkrätten används för att bekämpa terror i tidskriften Mennesker og Rettigheter nr 3 2002.
De av USA:s regering utpekade baserna i Afghanistan visade sig vara svåra att hitta. Väldigt få av de efterlysta personerna kunde arresteras. Att man hittade en del skriftligt material och några vapengömmor är knappast någon säker indikation på att al-Qaida hade någon huvudbas där. Afghanistan är fullt av gömställen för väpnade grupper av alla olika slag efter över tjugo års krig.
Det får inte glömmas att amerikanskt och brittiskt flyg har bombat Irak regelmässigt sedan 1991.
AMPO är det japanska namnet på US-Japan Security Treaty från 1951, omförhandlat 1960.
Den gamla brittiska kolonin Diego Garcia i Indiska oceanen är bas för B-52 bombplan och de nya Stealth-planen.