|
Burundi
- vad då?
Av
Catharina
Östman, Vasabladet kolumn
Med
utgångspunkt i Burundis positiva fredsprocess
frågar Catharina Östman "Vore det inte
på tiden med ett utvidgat nyhetsbegrepp där
också det som redan görs för de drabbade
i olika länder skulle lyftas fram - inte för
att dölja problemen, utan som sporre för oss
omkring att engagera oss ännu mer?"
Vasa, 1:e november,
2005
- Jag skall skriva en kolumn om
Burundi, säger jag.
- Om vad då? undrar
omgivningen - och ger mig vatten på min kvarn:
detta är något som vi inte hör talas om,
en dold punkt i nyhetsrapporteringen.
Varför berättar ingen vad
som händer i Burundi?
För att det är historia
om hopp?
Hopp i ett härjat land som
inte längre befinner sig på katastrofens brant
anses inte ha nyhetsvärde.
Just då när landet
skulle behöva omgivningens stöd för att
kunna fortsätta på den inslagna vägen
till fred och stabilitet.
Burundi - det centralafrikanska
landet som gränsar till Kongo, Rwanda och Tanzania -
har det nämligen inte lätt. Sedan 1993,
då landets första demokratiskt valda
president, Melchior Ndadaye, mördades har över
300.000 människor dödats i de etniska
oroligheterna mellan hutuer och tutsier. Tusentals
burundier har också varit tvungna att fly.
Burundi tillhör de fattigaste
u-länderna i världen, BNP uppgår till 145
dollar per capita om året. Nästan 70 % av
befolkningen överlever på bara 1.200 kalorier
om dagen (2.100 anses vara minimum), och 40.000
människor dör årligen i AIDS.
40.000!
Det är 13 gånger
så många som offren i New York den 11
september 2001! påpekar burundierna Chantal
Mutamuriza, Sururu Adolphe och dansken Jan Öberg i
en artikel
på Den Transnationella Stiftelsen för Freds-
och Framtidsforsknings (TFF:s) hemsida,
som är en av mina källor.
I Burundi är nästan
hälften av befolkningen under 14 år. Det finns
en enda läkare på 100.000 invånare och
en enda psykiater i hela landet.
Och
ändå…
Landet bärs av ett hopp, ett
skört men pågående hopp.
I augusti 2002 underskrevs det
så kallade Arushafredsavtalet, en provisorisk
författning antogs i oktober 2004 och i en
folkomröstning i februari detta år
röstade 90 % av befolkningen för den nya
författningen. Största delen av soldaterna har
demobiliserats och arbete görs hela tiden för
att hjälpa tidigare barnsoldater till ett normalt
liv. Omkring 150.000 flyktingar har kunnat
återvända. Det finns beslut om att
upprätta en sannings- och försoningskommission
och FN står i beråd att just dessa veckor
inleda de förberedande samtalen med Burundi om denna
kommission.
Men det finns stora problem
också i denna process. En rebellgrupp har
vägrat underteckna något avtal och vill
fortsätta kampen. Traumatiserade barn och vuxna
skulle behöva mycket stöd och hjälp
för att övervinna de djupa sår som kriget
har förorsakat. Hat och hämndbegär borde
ersättas med utbildning i vettig konflikthantering
med mera. För att situationen skall kunna
stabiliseras behövs det framförallt pengar. Som
ingen vill ge.
I artikeln på TFF:s hemsida
sägs att det internationella samfundets
hållning i Burundifrågan är som
attityden hos en som säger till en döende
patient att han, om han av egen kraft kan bli
bättre, kan få en smula medicinsk hjälp.
Det sägs att det internationella samfundet är
intresserat av en konflikt bara till dess att
vapenstillestånd och möjligheter till
fredsförhandlingar uppnåtts. Sedan flyr man
fältet till andra krig och humanitära
katastrofer. I själva freden - helandet av de djupa
såren - vill ingen investera, fortsätter
artikelförfattarna. Ingen frågar sig vad ett
eventuellt nytt afrikanskt folkmord kommer att kosta.
Också journalisterna har
lämnat Burundi därhän. Burundi är
inte "intressant" när landet har övergått
från våld till ickevåld.
Ickevåldet osynliggörs. Medierna snedvrider
vår bild av verkligheten genom att intressera sig
mer för katastrofer än för
möjligheter. Vi ser tydligast de fall där det
går snett. Eftersom det är det som medierna
rapporterar om.
Jag tror inte att
samhällsengagemang väcks bara genom
problemfokusering, bilder av gråtande barn och
döda människor. Det kan snarare skapa en
känsla av vanmakt och ett behov av att tänka
på något annat. Vore det inte på tiden
med ett utvidgat nyhetsbegrepp där också det
som redan görs för de drabbade i olika
länder skulle lyftas fram - inte för att
dölja problemen, utan som sporre för oss
omkring att engagera oss ännu mer?
I dag saknar vi en sund balansering
mellan krismedvetenhet och
hjälpmöjligheter.
Get
free articles & updates
©
TFF and the author
2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|