Efter nära två år av förhandlingar kunde på långfredagen 1998 sk Belfast-avtalet undertecknas. Avtalet lade grunden för en återgång till självstyre för Nordirland. För första gången någonsin skulle katoliker och protestanter gemensamt dela det politiska ansvaret för provinsen och dess relationer till grannen i söder, Republiken Irland.

Det skulle dock dröja ända till november 1999 innan de institutioner som enligt avtalet skulle etableras var på plats; en provinsregering i Belfast, ett ministerråd för samarbete mellan Belfast och Dublin (North/South Ministerial Council) och ett gemensamt forum för de brittiska öarna (British-Irish Council).

I februari 2000 beslutade den brittiska Nordirlands-ministern att efter endast nio veckor suspendera självstyret som fram tills dess fungerat över förväntan. Det största protestantiska partiet väntades fatta beslut om att dra sig ur provinsregeringen som därmed skulle falla. Orsaken var att de paramilitära grupper som under ett kvartsekel hållit Nordirlands befolkning i ett terrorgrepp var ovilliga att lämna ifrån sig sina vapen, en fråga som under fredsprocessens gång givit upphov till otaliga kriser.

Läs om Belfast-avtalet och tidigare försök att lösa den långvariga konflikten på Nordirland i skriften "Fredsprocessen på Nordirland" skriven av TFF-medarbetaren och freds- och konfliktforskaren vid Uppsala universitet Ann-Sofi Jakobsson Hatay.

Skriften kostar 44 kronor och kan köpas i bokhandeln eller direkt genom Utrikespolitiska Institutet, Box 1253, 111 82 Stockholm, tel. 08-696 05 00.

Citat

"Ett avtal mellan parterna i en konflikt kan - i bästa fall - skapa förutsättningar för framväxten av en varaktig fred. Det är dock inte detsamma som fred."

"I en konflikt som den på Nordirland kvarstår arvet efter decennier av våld även sedan de ursprungliga konfliktorsakerna funnit en lösning."

"Huruvida avtalet kommer att utgöra inledningen på en varaktig fred avgörs snarare av om det kan bidra till att ändra konfliktens karaktär genom att erbjuda en demokratisk process att driva sina politiska mål. Denna erfarenhet kan i sin tur bidra till att dessa mål så småningom förändras."

"Hotet om våld och vägran från våldets aktörer att frånhända sig sina maktmedel framstår som det främsta hotet hotet mot de fortsatta fredsansträningarna."

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links