Kerstin Schultz, fredsforskare knuten till COPRI i Köpenhamn, har besökt Kroatien tio år efter krigsutbrottet 1991 och rapporterar här i 4 artiklar särskilt om hur kriget bröt ut.

Artikel 1

Varför blir det krig? Kroatien år 10

Hur kan det bli krig? Hur uppstår krig? Vad händer med människor i övergången från normalitet och fred till rädsla och krig?

Tillsammans med två amerikanska forskare har jag arbetat med frågor om varför det blev krig. De förklaringsmodeller vi vanligtvis använder har ett uppifrån perspektiv och ger inga förklaringar till hur människor som så uppenbart levt tillsammans som vänner och grannar så snabbt kunde bli fiender. Vi studerar krigsutbrottet ur civilbefolkningens perspektiv.

Hösten 2001 är jag tillbaka i Pakrac, en liten stad 12 mil sydöst om Zagreb i Kroatien. Det är tio år sedan krigen i Jugoslavien började och många menar att det var här allt började när serbiska polismän i mars 1991 försökte ta över polisstationen i Pakrac. De hade avskedats från sitt jobb och blivit ersatta av kroater. Den kroatiska polisens specialstyrka från Zagreb ingrep liksom JNA, den jugoslaviska armen. Staden invaderades av stridsvagnar, en hel del skott utväxlades men inga offer krävdes, inte den gången.

Händelsen utlöste inte kriget, men mediernas rapportering startade negativa kedjereaktioner. I Belgrad hette det att sex serber dödats. Andra medier rapporterade upp till 30 döda.

Sedan 1993 har jag regelbundet besökt Pakrac och intervjuat folk om deras upplevelser och uppfattningar. Pakrac och hundratals kringliggande byar blev svårt skadade under kriget 1991-95 och befolkningen drabbades hårt. Jag har fått många vänner, både kroater och serber, och nu också sett hur samhället långsamt återgår från krig till fred.

Marina och jag har som vanligt stämt möte på baren "Skorpionen". Marina är 20 år, talar flytande engelska och har varit min tolk i flera år. Hon tycker att vi skall byta "högkvarter". "Scorpio Bar" var det första som återuppbyggdes i den fortfarande krigshärjade staden och är intimt förknippad med kriget.

-Vi vill inte bli påminda om kriget längre, men idag på tioårsdagen av krigsutbrottet tänker vi alla tillbaka, fortsätter hon och berättar om sina traumatiska upplevelser under kriget.

Hon var tio år 1991 och minns att hon dagen innan kriget började var ute och cyklade.

- På vägen såg jag barrikader och militärer med vapen. Jag blev rädd, gömde cykeln i diket och sprang hem. Min mamma tog genast med oss barn till sjukhuset där hon arbetade. Vi visste inte var pappa fanns.

Klockan fem nästa morgon började granaterna falla. Det var den 19 augusti 1991. Nu var det fullt krig.

Marina blev tillsammans med två yngre syskon och barn till kroatisk och serbisk personal kvar på sjukhuset i över en månad under ständig granatbeskjutning. Alla sov på golvet i sjukhuskällaren, barn, personal och sårade tillsammans. När pappan kom och hämtade ut sin familj hade de inte fått mat de sista tre dagarna och sjukhuset var sönderskjutet.

- Vi evakuerades i en gammal buss utan fönster och kördes till Zagreb. Där stod vi, min mamma och moster och fem barn med några kassar och ingenstans att ta vägen. Mamma ringde till en släkting i Marinska vid kusten och sa att vi kommer. Där stannade jag tills vårterminen var slut 1992. Min far var kvar hemma i Pakrac och gick med i den kroatiska armen.

Idag studerar Marina juridik i Zagreb. Studielån finns inte. Hon är helt beroende av att familjen med stora uppoffringar försörjer henne.

Marina menar att krigsupplevelserna gjort henne stark och självsäker men också utanför.

ˆ Vi som varit med om kriget har ingenting gemensamt med de andra ungdomarna i Zagreb. Det var politikernas fel att det blev krig säger hon, men också vanligt folk har ett ansvar som inte genomskådade politikernas tal om "de andra" som fiender.

-De borde vetat bättre och tänkt själva, de var ju grannar och kände varandra!

Vi beger oss tillsammans till kyrkogården i Pakrac. Ett tusental kroater har samlats till en minnesceremoni med anledning av tioårsdagen av krigsutbrottet. Ceremonin är stämningsfull. Kända och okända människor tar varandra i hand under mässan och säger "jag ger dig fred".

På kvällen hålls en minneskoncert på temat "gamla goda tider" med två populära allsångsartister som dragplåster. Tusentals människor strömmar till den öppna platsen framför församlingshemmet. Belysningen fungerar inte. Vi stapplar fram i kolmörkret. Annars ser det ut som på vilken svensk folkpark som helst med försäljning av popcorn, läsk ˆ och cevapcici.

Innan folksångerna hålls flera politiska tal. Tonen är hård och oförsonlig. En av talarna eldar publiken och får applåder när han talar om hotbilder, skuld och fienden. Jag får en kuslig känsla av att det var så här det hela började för tio år sedan.

Känslan förstärks när jag får veta att 54 polismän just fått sparken från sina jobb. Efter kriget fick många unga män utan utbildning arbete som poliser. I längden har man varken behov av eller råd med en så stor polisstyrka. I ett samhälle med över 50 % arbetslöshet skapar dessa nya uppsägningar stora problem och ilska. Politikerna utnyttjar situationen och är inte sena att finna syndabocker.

Allt beror på kriget, som i sin tur alltid beror på "de andra"

Artikel 2

Ska barnbarnen slippa uppleva kriget?

Plastband varnade för minor när jag för två år sedan besökte den kroatiska byn Kusonje, som före kriget hade 1100 invånare och serbisk majoritet. När jag i år återkommer finns ännu många ruiner efter kriget. Men ett femtiotal av byns 400 gårdar och hus har renoverats, sedan EU avsatt 20 miljoner kronor i ett återuppbyggnadsprojekt.

I ett av de renoverade husen träffar jag Milicia, en 75-årig serbisk kvinna. Hon kom tillbaka för tre år sedan och fick hjälp av den kroatiska staten med att renovera huset. Till skillnad mot många andra fick hon också tillbaka sin pension på 1.300 kuna i månaden (ca 1.690 kr).

Milicia har hela livet bott i Kusonje, utom då krigen omöjliggjort det. Hennes granne Anna, 67 år, är kroatiska. De har olika etnisk tillhörighet men trots två stora krig har deras familjer varit vänner sedan långt före andra världskriget.

- Jag var sexton år när andra världskriget kom till Kusonje, berättar Milicia. Hon sändes till Jasenovacs kvinnoläger i Stara Gradiska och kom efter en månad till ett arbetsläger i Tyskland. Milicia och hennes yngsta syster var de enda i familjen som överlevde.

- När jag blev frisläppt i Tyskland kunde jag inte fort nog komma tillbaka till Kusonje och mina kroatiska grannar, säger Milicia.

Kvinnorna är överens om att båda krigen var fasansfulla och att det sista var värst. I andra världskriget kämpade man tillsammans mot tyskarna. I kriget 1991 - 95 visste man inte vem som var fienden. Grannar började hata grannar.

- Men det gäller inte oss, fortsätter Anna. I början av detta kriget fördes jag och alla andra kroater till en annan by ett par dagar. När vi kom tillbaka försökte jag bjuda Milicia på middag. Men det var för farligt, hon vågade inte komma. Istället ställde jag ofta ett glas rakia i det gamla trädet. Milicia hämtade det när det blev mörkt och skålade med oss.

Byns alla invånare evakuerades i november 1991. Väninnorna skildes åt. Milicia flydde till Bosnien, fick senare fly även därifrån.

Anna och hennes man var de första som återvände, för fem år sedan. De fick hjälp av den kroatiska staten till att laga taket och till en del möbler. Anna tror att det är svårt för folk att återvända på grund av de otäcka händelserna i byn under kriget.

- Efter det sista kriget talar min syster inte med mig, men Milicia och jag är mer än riktiga systrar. Vi kommer alltid att vara vänner.

För invånarna i Pakrac kommun, där Kusonje ligger förknippas byn med fruktansvärda händelser under båda krigen.

Under andra världskriget sändes många serber från byn till koncentrationslägret Jasenovac. Vid ett tillfälle blev 186 serber instängda och innebrända i den lokala kyrkan. I början av 1991 års krig dödades 20 kroatiska polismän i Kusonje. Två år senare när anhöriga samlades till en minnesceremoni i den förstörda byn hade någon apterat en bomb där. Tre personer dödades, många sårades.

Allt detta är högst levande för alla här. Många menar att återuppbyggnaden är en "nagel i ögat" och undrar varför FN och EU valt ut just denna by, av hundratals förstörda byar runt Pakrac.

Av 184 som flyttat tillbaka till Kusonje är de flesta pensionärer. Många av de serbiska familjer som fått sina hus renoverade av EU vill ändå inte återvända men har inte rätt att sälja huset på tio år. UNHCR försöker då hyra ut husen i tio år till familjer från Bosnien.

Det finns inga försörjningsmöjligheter för återvändare. EU-projektet genererar varken arbeten eller pengar till lokalsamhället. Byggjobben utförs mest av firmor och arbetare från Split och Zagreb.

Många besök i Kusonje och Pakrac har fått mig att tvivla på att EU-projektet bidrar till försoningsprocessen. Okunskap, dålig förankring i lokalsamhället och ensidig satsning på materiell återuppbyggnad skapar nya konflikter. Människorna lämnas att själva lösa samlevnadskonflikterna.

Kroatiska Annas son är gift med en serbiska och serbiska Milicias son är gift med en kroatiska. När jag skall lämna Kusonje säger Milicia att hon hoppas att deras barnbarn skall slippa uppleva krigets fasor.

.

Artikel 3

Koncentrationslägret Jasenovac

 "Välkommen till Jasenovac" står det på skylten efter avfarten från autoputen mellan Zagreb och Belgrad. Jag ryser - i Jasenovac låg andra världskrigets beryktade koncentrationsläger. Kroatien var då en fascistisk lydstat till Nazityskland. Ärkebiskop Stepinac gav den fascistiska Ustasjastaten den katolska kyrkans välsignelse och legitimitet.

Mängder av serber tvångskonverterades till katoliker. Andra fördes till Jasenovac och mötte ett fasansfullt öde. Ärkebiskop Stepinac lär ha varit medveten om vad som försiggick i Jasenovac. Han dömdes 1946 av Titos partisaner först till fängelse och senare till byarrest i sin hemby. Torgny Sommelius var den siste som 1953 intervjuade Stepinac i hans hem. Kardinalen upprepade det han försökt frälsa sig med under rättegången:

- Mitt samvete är rent.

1998 saligförklarades samme Stepinac av påven, som det sista steget före helgonförklaring. För mig är det obegripligt men visar hur frågan om Jasenovac än i dag är politisk dynamit.

Vid mitt första besök vid Jasenovac-museet 1996 var platsen i ett eländigt skick. Själva museet var totalförstört. Grupper, men vilka?, hade skändat platsen genom att utföra sina behov inne i utställningssalarna. Fotografierna på väggarna hängde i trasor. Museets skrifter låg söndertrampade på golven. Platsen var minerad och övergiven. Dock var minnesmonumentet , som syns vida omkring, helt oskadat. Sedan dess har jag besökt Jasenovac många gånger - och lärt att trakten också är känd för sina storkar.

Museet är hösten 2001 återuppbyggt. Hela området är minsökt och upprensat. Allt är klart för att ta emot besökare. Museet är dock tomt utom några kontorsrum. De 18 miljoner som avsatts räckte till renoveringen  men inte till någon utställning. När kriget bröt ut 1991 försvann den ursprungliga  utställningen med verktyg som använts vid avrättningarna, bildmaterial, dokument, brev och personliga tillhörigheter från internerna. Nu påstås det att utställningen togs om hand av en privatperson. Delar av utställningen har visats i Belgrad och befinner sig på Holocaustmuseet i Washington. Den serbiska och den kroatiska armen har härjat i trakten kring Jasenovac. Båda sidor beskyller varandra för vandaliseringen.

Mate Rupic, chef för Jasenovacmuseet sedan fyra månader, har länge som historieforskare varit engagerad i Jasenovacfrågan. Han har skrivit om offren i andra världskriget och genast kommer vi in på den infekterade frågan om antalet offer i Jasenovac.

- För mig är offren inte bara en siffra utan människor och därför skall de presenteras med namn och ursprung, säger Mate Rupic med eftertryck. Vi har nu tillgång till arkiv och annat material som förvarats som nationella hemligheter och aldrig publicerats tidigare, fortsätter han. Med hjälp av dessa nya fakta skall vi bygga upp en permanent avdelning här på museet.

Jasenovac är omgärdat av myter och få sanningar. Här fanns inga gaskamrar och myten säger att avrättningsmetoderna var så fasansfulla att officerare från tyska koncentrationsläger protesterade. Vilka som fördes till Jasenovac liksom antalet döda har alltid varit ett hett debattämne på Balkan och för forskare över hela världen.

Offren var serber, judar, zigenare och oliktänkande kroater. Deras antal har uppgetts i siffror från 30.000 till 700.000, ibland en miljon. Debatten mellan serbiska och kroatiska författare och historiker beträffande offren under andra världskriget började efter general Titos död 1980 och var intensiv före kriget 1991.

Kroatiens förre president Franjo Tudjman var som historiker otroligt engagerad i frågan och skrev flera böcker om vad han kallade Jasenovac-myten. Han menade att överdriften av antalet offer hade till syfte att demonisera det kroatiska folket som folkmördare. Tudjman hävdade att statistiskt kunde endast 30.000 offer säkerställas i Jasenovac och att antalet inte var viktigast utan brottet som sådant.

I kroatisk tv den 8 juni 1992 lanserade Tudjman idén att man som en försoningsgest skulle göra ett nytt monument vid Jasenovac och där begrava alla kvarlevor  av andra världskrigets offer - tillsammans. Bödlar och offer på samma ställe, som om Auswitz bödlar och offer skulle begravas ihop, tänker jag.

Sanningen är krigets första offer. Propagandans inflytande i modern krigföring är enorm. Genom att fokusera på antalet offer undviker man frågan om hur dessa fasansfulla övergrepp kunde ske och hur man skulle kunna undvika en upprepning.

Istället utnyttjades Jasenovac i den propaganda som föregick det senaste kriget. De ökända lägren Omarska, Trnopolje och Keraterm under kriget i Bosnien ligger också geografiskt otäckt nära Jasenovac.

Historieskrivningen - en viktig del i läkningsprocessen efter ett krig - borde bygga på en sanningskommissions arbete för att inte bli ensidig och därmed ge upphov till nya konflikter och åter kunna användas som ett farligt vapen i propagandakriget och krigsmobiliseringen.

Artikel 4

Pakrac - som ett krigsreservat

Ingen påstår att det blev krig på grund av etniska motsättningar. Man menar att det hela började med de första demokratiska valen 1990, när politikerna delade upp folk i etniska grupper.

Tio år har gått sedan kriget 1991 bröt ut i Kroatien. När jag återvänder till Pakrac minns jag mitt första chockartade möte med staden i januari 1993. Då låg nästan allt i centrum i ruiner, däribland det övergivna sjukhusets snedvridna skelett.

De kringliggande byar var mest sönderskjutna och minerade. På den serbiskt kontrollerade sidan var kroatiska byar förstörda, på den kroatiska de serbiska. I byar med blandad befolkning var de serbiskt ägda husen utbrända och sönderskjutna.

El- och vattenförsörjningen fungerade inte. Det var kallt. Människor levde under miserabla förhållanden. Jag undrade ofta hur de överhuvud taget kunde överleva. Det var ibland svårt även för oss privilegierade besökare att få tag i mat. Jag drömde mardrömmar på nätterna och vaknade ofta av skottlossning.

Demarkationslinjen bevakades av FN. Den delade inte bara Kroatien och Pakrac utan skiljde familjer, vänner och släktingar åt. Detta varade i fyra år, till 1 maj 1995 när den kroatiska armen med våld tog kontroll över området och FN-missionen upplöstes.

Pakrac liknar ett krigsreservat ännu hösten 2001. Gatorna kantas av ruiner av varuhus och affärer, i vilka det nu växer träd. Ändå ser jag att mycket hänt de senaste två åren. Trädgårdarna blommar. Ruinerna är uppstädade även om husen inte är återuppbyggda. Fler affärer och cafeer har öppnat. Handeln är livligare. Skyltar om hus till salu finns lite överallt. Jag märker en stor förändring i människors attityder.

Medo, "Björnen" är tjugo år. Före kriget bodde han med sin serbiska far i en by utanför Pakrac. Pappan dödades sedan av en mina. Medo flydde och hamnade småningom på ett barnhem i närheten av Rijeka. Efter några år hämtades han av Mr Cook, en engelsk fd FN soldat som skapade ett barnhem i Pakrac. Medo stannade där i sex år tills han blev för gammal. Nu bor han sedan två år i ett flyktingläger byggt av österrikiska staten.

Medo bor nu med en äldre man i en nersliten flyktingbostad. Utan släktingar och utan jobb lever han på 520 kr i månaden i socialhjälp. Han har inget framtidshopp. Alltför många är arbetslösa. Som serb kommer han inte i första hand. Hans grannar i flyktinglägret är serbiska familjer från olika byar. Några har bott här i åtta år, andra kortare tid. De flesta väntar på att få sina hus återuppbyggda så att de kan återvända hem.

Före kriget fanns 27000 invånare i Pakrac kommun, 8000 i staden och resten i kringliggande byar. Befolkningen var blandad, ca 40 % kroater, 46 % serber och resten ungrare, tjecker och italienare. Andelen blandäktenskap var mycket hög.

Tio år efter krigsutbrottet och sex år efter krigshandlingarnas avslutande har över 12.000 av kommunens invånare försvunnit. De lever i dag som flyktingar i andra länder eller som "displaced persons" i andra delar av Kroatien. Mer än 70 % av de som försvunnit är serber.

På kommunalkontoret träffar jag Dubravka Spanovic, borgmästarens fru, ansvarig för sociala frågor. Hon berättar att sedan 1997 har 755 personer återvänt till Pakrac, men hittills i år bara 15. Det största problemet är inte etnisk tillhörighet utan arbetslösheten, nu hela 58 %. Hon är trots allt ganska optimistisk. Kommunen satsar nu stort på ett nytt industricentrum med 140 nya jobb och fördelaktiga villkor för investerare.

-Vi behöver utländska investerare och hjälp med att återuppbygga infrastrukturen säger Dubravka. Det skulle hjälpa oss i försoningsprocessen. Nya företagare frågar inte efter etnisk tillhörighet utan efter yrkeskunskap, avslutar hon optimistiskt.

I vårt forskningsprojekt har vi intervjuat  200 personer från Pakrac. Många som flytt från orten har vi spårat i Bosnien, Serbien och i området kring Vukovar. Alla utan undantag säger att man levde ett gott liv i god sämja före kriget. Ingen påstår att det blev krig på grund av etniska motsättningar. Man menar att det hela började med de första demokratiska valen 1990, när politikerna delade upp folk i etniska grupper och propagandan tog fart. Det blev farligt att umgås utanför den egna gruppen. Extremister utförde terrordåd på båda sidor. Hämndaktioner följde och krigsmobiliseringen inleddes. Darko, en kroatisk journalist berättar:

- Det började med nationalistisk propaganda av topppolitiker från forna Jugoslavien. Tv och tidningar började separera folk och skrämma upp dem. Man talade om "de andra" som fiender och oss som förrädare om vi inte höll oss till vår grupp. Vanligt folk genomskådade inte propagandan och fick betala det högsta priset. Om viljan funnits från politikernas sida hade kriget kunnat undvikas.

När president George W. Bush hotar med att "om ni inte är med oss så är ni med terroristerna" brukar han samma retorik som ultranationalisterna på Balkan använde för att dela upp människor i etniska grupper och skapa motsättningar dem emellan. Att svara på terroristhandlingarna med krig är att spela terroristerna i händerna.

Krig löste inga konflikter på Balkan men drabbade många oskyldiga civila och lade det civila samhället i ruiner, precis som kriget mot Afghanistan kommer att drabba de svagaste, medan Bin Laden och hans terrorister förmodligen både överlever och får mer makt.

Kerstin Schultz

kerstin.schultz@telia.com
kschultz@copri.dk

© TFF & författaren 2001  

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links