|
I Gandhis
fotspår 8
Mr.
Bakhta återupplever Saltmarschen
Av Jan
Öberg
TFF direktör
Ifrån Surat
mot havet
Söder om Ahmedabad ligger Surat. Dit kommer jag
med tåg och hyr där en bil med chauffören
Max, som är svart som en afrikan. Med mig har jag
Tom Webers bok
om Saltmarschen, min lilla dator samt kameran. Allt
måste registreras noggrant. Jag ska köra
Marchens sista drygt 50 kilometer längs små
vägar, från by till by och besöka de
tempel, övernattningsplatser och torg som 78
marschdeltagare och Gandhi passerade för 71 år
sedan.
Vi lämnar "utvecklingen" och "civilisationen".
Byarna är Indien, inte städerna! Här
är pastoralt och fridfullt, luften är ren; jag
hör och ser fåglar. I lilla Dharam finns ett
enkelt hus, nu bibliotek, med en byst av Gandhi
framför. Här övernattade
marschdeltagarna.
Photo Jan Öberg, © TFF
2001
Skomakare utanför
Surat
Jag hälsar på i biblioteket. Max pratar med
någon och återvänder: "De säger att
det här i Dharam bor en vän till Gandhi, som
var med på Marchen. Vill du träffa honom?" Ja,
ja, tänker jag skeptiskt. Många har sålt
sig till turistindustrin som vänner till den store,
lille mannen.
Photo Jan Öberg, © TFF
2001
Gandhis byst framför
biblioteket i Dharam
Mr. Bakhta bor hos ett barnbarn. Hans hustru är
död och han är själv 94.
- Jag var 23 år och frihetskämpe när
vi gjorde Marschen. Jag hade läst historia på
Gujarat Vidyapith (Universitet) som Gandhi grundat. Sedan
kom jag till hans Sabarmati-ashram och fascinerades.
- Jag ingick i en grupp som åkte i
förväg och planerade övernattningar,
torgmöten etc. Vi var beredda att dö för
Indiens självständighet. Så är det
om man vill uppnå något stort, men som du ser
är jag fortfarande i livet!
Han skrattar. Jag frågar honom om dagens
Indien.
- Herregud, dagens Indien är en katastrof, inte
alls vad vi kämpade för. Nehru var OK, men
Indira Gandhi förstörde landet och visionen.
Jag är inte bitter. Jag gjorde det jag gjorde
därför att jag tyckte det var rätt.
Utvecklingen blev bara inte som vi hade hoppats.
Han visar mig foton av tre brev han och Gandhi skrev
till varandra. Innehållet är inget speciellt,
säger han, men Gandhi svarade alltid alla som skrev.
Jag tackar honom och säger att det varit en stor
upplevelse att få träffa honom.
- Tack, tack, men vart är ni på väg?,
frågar han. Jag berättar att vi ska ut till
kusten, till byn Dandi där Gandhi plockade upp salt
och förändrade Indiens och världens
gång och sedan till Saltverken i Dharasana, mycket
viktiga mål för min Indiensresa.
Photo Jan Öberg, © TFF
2001
Mr. Bakhta i sitt hus i
Dharam
- Jag skulle vilja åka med er, går det
bra?
Helt överraskad säger jag "ja, så
klart" och inser samtidigt att 94 år, 35 grader och
fuktigt klimat kan vara en farlig kombination. Till
familjen säger han att han ska visa oss en skola
bara en mil därifrån.
Han byter skjorta och familjen stödjer honom ut
till bilen. Off we go, på pyttesmå väger
färdas vi tillsammans med miljoner människor
och cyklar ut till kusten vid Arabiska Havet. Vilken
känsla! Vi känner havsluften, ser monumentet,
besöker det lilla Marschmuseet i Dandi. Här
finns like lite salt som på Gandhis tid. Så
långt ögat når ser jag mörkbruna
stränder, lekande barn och badgäster.
Till Saltverken leder 47 km helt hopplösa
väg. Den som sett Gandhi-filmen minns att det var
där rad efter rad av demonstranter och
marschdeltagare klubbades ned av polisen. Hundratals
fördes blödande till sjukhus. Mr. Bakhta var en
av dem.
Vi dricker te och äter lite. Mr Bakhta är
på gott humör och berättar stort och
smått, om hur vägen då inte var
asfalterad, om hur trötta de var, hur de var redo
att bli arresterade varje ögonblick, om Gandhis
humör.
Photo Jan Öberg, © TFF
2001
Saltverken i Dharasana
Sent på eftermiddagen, när solen
börjar gå ned, når vi Saltverken i
Dharasana. Här finns salt i stora rutor kantade av
saltvallar. Vatten och salt speglar himmel och sol
vidunderligt. Barfota saltarbetare skyfflar saltet fram
och tillbaka mot vallarna. Vi förklarar vårt
intresse för Gandhi och historien om saltet och ber
att få ta lite salt som souvenir och tar
också till Mr. Bakhta, som suttit kvar i bilen.
När vi återvänder ser jag en tår
rinna ned för hans kind. Jag ser lite
försiktigt frågande på honom och
då säger han:
- Jag är så glad att jag åkte med,
det är jag verkligen. Ni ska veta att det är
bara andra gången jag är här.
Jag ser förvånat på honom.
- Jag menar, jag var här 1930 och nu idag. Jag
har inte varit tillbaka sedan allt hände
här.
Nu förstår jag varför han hade talat
om skolan. Hade han sagt till familjen att han skulle
vara borta hela dagen och åka 200 kilometer i denna
hetta hade det blivit stopp. Men att återuppleva
Saltmarschen var allt avgörande för honom, 94
år gammal. Och en dag kom det alltså en bil
med chaufför och en Gandhi-entusiast.
Photo Jan Öberg, © TFF
2001
"Saltfötter"
När vi återvänder på
kvällen är Bakhta trött men lycklig. Vi
tackar varandra hjärtligt. Ett eller annat
förde oss samman denna dag, på denna
marschväg.
Men Bakhta glömmer sitt salt i bilen. Vi
återvänder med det och glädjen är
stor. Om inte Bakhta skulle ha sitt salt, vem då?
Han riskerade ju livet för att förändra
historien och bryta ned det brittiska
kolonialväldet.
Saltet påminner oss om att symbolpolitik och
ickevåld kan vara starkare än realpolitik och
våld. Åtminstone då. Sedan blev det
inte som Gandhi och Bakhta hoppades i Indien.
Såväl där som i dagens Sverige saknas
saltet och det civilkurage de hade.
Övriga
Indien-artiklar, "I Gandhis fotspår" samt
fotogallerier
©
TFF 2001
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|