28 november 2002

Reaktionerna i Storbritannien på händelserna den 11 september innehöll också ett mått av tillfredsställelse: nu skulle resten av (väst)världen få erfara vad det innebar att leva under hotet av terrorattacker, det som utgjort britternas vardag under de tre decennier då hotet från IRA-attacker utgjorde en kännbar realitet. Och som en följd därav kanske visa större sympati för de åtgärder som britterna sett sig tvingade att vidta för att skydda sig mot detta hot och för vilka de, enligt dem själva, oförskyllt pådragit sig kritik från såväl människorättsorganisationer som Amnesty International och Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Nordirlandkonflikten var en utdragen lågintensiv konfliktsituation med återkommande toppar av massiv förödelse. Fram till slutet av nittiotalet hade konflikten resulterat i över tretusensexhundra döda och tiofalt fler skadade. De materiella skadorna översteg det fattbara, för att inte tala om de dolda kostnaderna i form av utebliven ekonomisk utveckling av det som i praktiken var en krigsekonomi.

Sedan början av sjuttiotalet, då våldet åter blossade upp och paramilitära grupperingar rekonstituerades på båda sidor av den etniska skiljelinjen, hade en omfattande anti-terrorismlagstiftning, Prevention of Terrorism Act, varit på plats. Lagstiftningen beskrevs av dåvarande inrikesministern Roy Jenkins som drakonisk och utan fredstida motsvarighet men bedömdes samtidigt "fully justified to meet the clear and present danger".

Men för Nordirlands invånare var krigstillståndsliknande lagstiftning inget nytt. Ämnade att möta hotet från de republikanska rebeller som motsatte sig Irlands delning hade sådana lagar utgjort ett permanent inslag i provinsen ända sedan dess konfliktfyllda tillkomst i början av tjugotalet. Lagarna, Special Powers Act, medförde inskränkningar i mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet, pressfrihet och organisationsfrihet och gav säkerhetsstyrkorna vidsträckta befogenheter, bland annat att arrestera och hålla personer som misstänktes för omstörtande verksamhet i förvar utan att väcka åtal. Misstänkta för terrordåd undantogs från rätten att prövas av en jury.

Säkerhetsstyrkorna var överdimensionerade i förhållande till folkmängden på en och en halv miljon och mer anpassade till krig än till fred. Enbart poliskåren uppgick i mitten av tjugotalet till femtiotusen man och var därtill understödd av flera arméregementen. En särskild poliskår, Ulster Special Constabulary, upprättades med uppgift att bekämpa IRA. Men detta var en uppgift som dominerade verksamheten också för Nordirlands civila poliskår, Royal Ulster Constabulary. Specialstyrkan rekryterades huvudsakligen bland medlemmarna i Ulster Volunteer Force, en protestantisk milis som upprättats för att understryka de nordirländska protestanternas motstånd mot Irlands självständighet och för att demonstrera deras beredskap att motsätta sig denna även med vapen.

Med reservare inräknade var snart sagt var man mobiliserad i någon form, det vill säga, om de tillhörde den protestantiska majoriteten. RUC hade visserligen som ambition att rekrytera även katoliker för att på sätt få en mer representativ sammansättning men få anmälde sig: hotet från IRA mot de som lierade sig med fienden hade en effektiv avskräckande verkan.

Myndigheternas befogenheter liknande de som råder i ett krigstillstånd - utan att ett sådant formellt hade utlysts. Uppgifter som i en demokrati normalt åligger rättsväsendets utövare hanterades - som i krig - av politiker, främst inrikesministern som innehade carte blanche att vidta alla åtgärder som bedömdes nödvändiga för att garantera fred och ordning.

Att demokratin sätts ur spel under krig är ett välkänt fenomen. Men på Nordirland saknades den fundamentala förutsättningen för att sådana inskränkningar skulle accepteras som legitima: att den regering som inför dem i sig är demokratiskt förankrad. Av provinsens invånare motsatte sig närmare en tredjedel den brittiska suveräniteten över Nordirland. Och vad som sågs som ensidig rättsskipning liksom det faktum att säkerhetsstyrkorna utgjorde ett etniskt monopol för den protestantiska majoriteten gjorde sitt till för att alienera dem ytterligare.

Medan IRA:s väpnade motstånd så småningom ebbade ut, efter en misslyckad kampanj i mitten av femtiotalet hade organisationen i det närmaste upplösts, kvarstod en statsapparat anpassad till ett krigstillstånd och en etnifierad politisk kultur som även genomsyrade polis- och domstolsväsende. Detta var det arv som provinsen hade att falla tillbaka på när den rådande regimen återigen utmanades inifrån, denna gång av sextiotalets medborgarrättsrörelser.

Motståndet mot reformer var massivt. Snart ersattes konfrontationerna mellan medborgarrättsdemonstranter och polis, de förra huvudsakligen katoliker, de senare solitt protestantiska, av molotovcocktails, prickskyttar, semtex, ja till och med granatkastare, på den ena sidan och vattenkanoner, rubber bullets, maskingevär, skyddsvästar, bepansrade fordon och en allt mer repressiv statsapparat på den andra. Bomber och bombhot blev snart en del av vardagen. Bilar och lastbilar fick ett nytt användningsområde - som bombhöljen. Kunnandet bakom bilbomben blev en lönsam exportvara för IRA. Deras lojalistiska motståndare fick inte riktigt till det, men lyckades ändå med bilbomber i Dublin och Monaghan den 17 maj 1974 nå toppen på listan över att ha orsakat flest dödsfall under en och samma dag: 33. Ett rekord som skulle hålla även om republikanerna under de kommande decennierna totalt sett skulle orsaka fler dödsfall. Den 15 augusti 1998 tangerades rekordet av en republikansk utbrytargrupp, Real IRA, som med en bomb i Omagh orsakade 28 dödsfall (och därtill skadade 360) - också denna gång med en bilbomb. Därmed slogs ett nytt rekord i denna flera decennier (vissa skulle snarare säga århundraden) långa konflikt: att ha orsakat flest dödsfall vid ett och samma tillfälle. Reaktionerna denna gång inbegrep också fördömande från republikanska ledare som Sinn Féins Gerry Adams, som vid tidigare attentat mest mumlat i skägget om beklagliga offer för vilka ansvaret fanns att söka i den orättfärdiga brittiska ockupationen av en del av Irlands territorium. Vid denna tid hade den republikanska rörelsen, eller i vart fall dess ledarskikt, nämligen dragit slutsatsen att det var dags att revidera den på åttiotalet inslagna strategin som sökte förena våldets väg med politikens.

De brittiska och irländska regeringarna mötte ingen opposition när de i Omagh-bombens efterföljd införde än strängare anti-terrorismlagstiftning, mindre än ett halvår efter det att ett fredsavtal undertecknats.

… Birmingham, Brighton, Downing Street, Heathrow, Manchester, Warrington, Baltic Exchange, Bishopsgate, Canary Wharf…

Enligt dittills rådande republikansk analys var det endast med skrämskott som den brittiska regeringen skulle förmås att ta de nödvändiga stegen - bort från Irland. Och IRA:s strateger var väl medvetna om vilken som utgjorde motståndarens svagaste länk. Opinionsundersökningar under konflikten visade att den brittiska allmänheten alltid har varit beredd att ge upp anspråken på vad som trots allt sågs som en del av Irland. Konflikten i sig, med dess inslag av religiöst bigotteri och nationalistisk fanatism, omedgörlighet, fördomsfullhet, ja, anakronistiskt stamkrig, visade att Nordirland var annorlunda, obrittiskt. Protestant eller katolik: de var alla Paddies. Knappast värda att spilla brittiskt blod över.

Effekten, det politiska värdet, av en attack utförd på det brittiska fastlandet var därför mångfalt större än ännu en i den till synes outsinliga strömmen av attentat på Nordirland. 1984 var flera brittiska ministrar, inklusive dåvarande premiärministern Margaret Thatcher, nära att stryka med i en bombexplosion under torypartiets kongress i Brighton. Sju år senare riktade IRA en granatattack mot själva Downing Street där John Major och flera ministrar samlats för att diskutera det pågående Gulfkriget. Flygplatsen Heathrow var ett givet mål för IRA-attacker och bombhot liksom Londons tunnelbana.

Ekonomisk krigföring var ett annat återkommande medel i IRA:s strategi. I väntan på det "tillbakadragande" som sågs som oundvikligt (detta oaktat att Nordirland hyste närmare en miljon unionister som inte tvekade om sin brittiska tillhörighet, och med över trehundraåriga rötter på Irland knappast var beredda att delta i något som helst tillbakadragande) skulle det svida i den brittiska statskassan att bita sig fast på Irland. Och IRA:s förmåga att orsaka storskalig materiell förödelse också i Storbritannien skulle demonstreras vid ett flertal tillfällen. Inte minst förödande var de återkommande bombattackerna inne i centrala London. Fakta talade sitt tydliga språk: enbart de två bomber som i april 1992 raderade ut Baltic Exchange i centrala London, Storbritanniens World Trade Centre, orsakade skador till ett värde som vida översteg den materiella förödelsen på Nordirland under två decennier. Det som möjligen var kulmen på IRA:s bombkampanj nåddes med bomben i Canary Wharf i februari 1996. I september samma år anslöt sig Sinn Féin, IRA:s politiska gren, till de andra politiska partierna vid förhandlingsbordet efter att ha förbundit sig att respektera principer om icke-våld och demokrati.

Vägavspärrningar, inställda tåg och tunnelbanor till följd av bombvarningar var ett nog så irriterande inslag i många britters vardag. Men det var ändå över befolkningen på Nordirland som terrorhotets skugga föll som mörkast. Här var våldet vardag. Urskillningslösa attentat hörde till undantagen men även de drabbade personligt. Nordirlands befolkningsmängd är liten, cirka en och halv miljon, och de barriärer som upprättats på grund av konflikten krympte den sociala sfären ytterligare. Sannolikheten att man var personligt bekant med någon som föll offer var därför stor. Efter varje dödsfall fortplantade sig chockvågorna genom samhället.

Derry/Londonderry - snedstrecksstaden som den halvt ironiska kompromissbeteckningen på denna omtvistade stad lyder. Nordirlands andra stad i storlek. Symbolen för Nordirland som "en protestantisk stat för ett protestantiskt folk" (de som misstyckte hänvisades till den angränsande katolska irländska staten som skymtade bakom de gröna kullarna). Notoriskt exempel på den utbredda diskrimineringen av katoliker under Nordirlands första självstyrande femtio år: katolsk majoritet och protestantiskt styre.

Stadens affärscentrum bär vittne om sjuttiotalets våldsamma konfrontationer och brandbomber. Den framtvingade tidstypiska "moderniseringen" efterlämnade kala minimalistiska betongbunkrar. Efter affärstid förstärks det ödsliga intrycket av de obligatoriska plåtjalusier som vid stängningsdags ljudligt dras ned framför skyltfönstren.

Det var i denna stad jag i början av 1990-talet gjorde ett första av vad som skulle bli återkommande nedslag i en terrordrabbad verklighet. Frågan vem jag var, med den underförstådda betydelsen vad jag var, förekoms ofta av någon i min omgivning: "She is here to study us", ett av de få tillfällen då "us" inkluderade både katoliker och protestanter. Som svensk och kvinna, därtill iklädd den akademiska manteln, kunde jag vara trygg i förvissningen att jag utgjorde en ytterst osannolik måltavla för såväl attacker från de paramilitära grupperna som för säkerhetsstyrkornas misstänksamt närgångna uppmärksamhet. En tillfällig gäst i terrorns vardag.

Terrorhotet i Nordirland under the Troubles var inte anonymt eller obegripligt, åtminstone inte på ett abstrakt generellt plan. Attackerna hade både en bestämd avsändare och mottagare och även om precisionen ibland haltade utgjorde terrorn ett led i en politisk strategi. Och toleransen för civila offer var låg, också bland sympatisörerna (vilket emellertid inte hindrade att över hälften av dödsoffren vare sig var medlemmar av säkerhetsstyrkorna eller de paramilitära grupperna utan så kallade civila offer). Inför bombattentat utfärdades regelbundet varningar, om än ofta otillräckliga. Detta bidrog till att under en lång tid hålla våldet på det som cyniskt kallades för "en acceptabel nivå". Det innebar också att en tillfällig besökare endast med extrem otur personligen skulle drabbas av de pågående våldsamheterna.

Men trots detta löpte även genom min nordirländska vardag en hotfull underström. Paradoxalt nog berodde detta mindre på terrorhotet i sig än på de åtgärder som vidtagits för att skydda Nordirlands befolkning, och de som liksom jag gästade dem, från detta hot. Den var närvarande i den tungt beväpnade polismannens uppfordrande good morning när jag på väg till universitetet passerade avspärrningarna utanför polisstationen vid Strand Road. Hälsningsfrasen var inte bara ett uttryck för en allmän trevlighet, den utgjorde också en effektiv attitydkontroll. (Det var tillräckligt att bara muttra något till svar men även det upplevdes av många av stadens katoliker som förnedrande.) Den var mycket påtaglig när siste mannen i den framförvarande militärpatrullen, en av alla de patruller som i full stridsutrustning ständigt cirkulerade på stadens gator, plötsligt vände sig om, gick ner på knä och tog upp sikte med geväret i riktning mot mig. Den förstärktes av det irriterandet knattret från den militärhelikopter som dag och natt stod stilla i skyn med undantag för återkommande störtdykningar ned över hustaken.

Men att en morgon efter att äntligen ha fått upp den av den eviga fukten igensvullna ytterdörren möta det förbryllade uttrycket hos en kamouflagemaskerad ung soldat var ett möjligen absurt inslag i vardagen men knappast hotfullt. Jag kunde ju vara säker på att hans närvaro i just min dörröppning var en ren slump, att den inte hade något med mig personligen att göra.

Men så försvann Paul. Vi väntade några timmar med middagen för att se om han skulle dyka upp. Ingen visste vad som hade hänt. Men misstanken fanns där, att han hade tagits till förhör. Känd republikan och politiskt aktiv var han en given måltavla. Några dagar innan hade en armépatrull kastat sig över den låga mur som omgärdade hans minimala trädgård, sparkat upp bakdörren och genomsökt huset. De hade tagit med sig några flygblad och informationsbroschyrer från den människorättsorganisation som Paul var aktivt i. Organisationen var visserligen något selektiv ifråga om de fall de engagerade sig i men hade inget samröre med de förbjudna väpnade rörelserna.

Några dagar senare dök han upp igen. Tre dagar hade han hållits i förhörscentrat Gough Barracks utan att tillåtas meddela sig med någon. Han var något blek och skakad av erfarenheten. Förbannad men också märkbart nöjd över att den brittiska staten återigen hade visat "sitt rätta ansikte". Paul hade inte mycket till övers för de brittiska reformförsöken. Nu hade han fått ytterligare vatten på sin kvarn.

Vi ser dem inte, sa Derryborna när jag undrade över hur de upplevde soldaternas närvaro. För många av dem var detta resultatet av en viljeakt: en protest mot soldaternas närvaro, men faktum är att man vänjer sig. Man vänjer sig vid att omges av soldater och kravallutrustad polis, av män (mestadels) med vapen. Att visa upp väskan vid affärsentréer blir snart en rutin. Man förvånas inte längre över att dörrar öppnas innan man ringt på: ens ankomst har redan registrerats av bevakningskamerornas monitorer. Man börjar utan att tänka på det snabba på stegen förbi polisstationer och avspärrningar. Man undviker att ligga nära polis- och militärfordon i trafiken, allt för att inte utsätta sig för onödiga risker. Man saktar in bilen en bra bit framför gränskontrollen för att inte provocera fram en oönskad reaktion - som att få bilen penetrerad underifrån av de järnstolpar som finns nersänkta i marken eller att få den genomsökt. Man svarar någorlunda medgörligt på de frågor som ställs om vem man är och vart man ska. Man lyfter på armarna för att underlätta kroppsvisiteringen på flygplatsen och sätter på begäran beredvilligt igång den bärbara datorn för att visa att - vad? Att det bara är en oskyldig dator?

Konfliktdata

Antal dödade 1969-1998: 3 601.

Antal skadade: uppskattningsvis trettiofemtusen.

Offer: Merparten av offren (54 procent) var civila. Nio av tio var män. Nära tre fjärdelar var under 40 år. De flesta var katoliker. De flesta dog i konfliktens inledande år. De flesta blev skjutna.

Gärningsmän: Paramilitära grupper låg bakom 80 procent av dödsfallen (därav IRA och andra republikanska grupper 55.7 procent, lojalister 27.4 procent). Säkerhetsstyrkorna ansvarade för 10.7 procent (polis 1.5 procent, armé 9.2 procent).

Den omfattande folkomflyttningen, den i förhållande till folkmängd mest omfattande i Europa sedan andra världskriget, var en av de mest påtagliga konsekvenserna av decennier av våld och terror. De västra delarna av provinsen blev allt grönare, de västra allt mer orangea. Den protestantiska närvaron i gränsområdet till republiken Irland tunnades ut. De som befann sig i "fel" område drevs ut av hot som inte alltid behövde verkställas för att vara effektiva. Ett exempel på etnisk rensning långt innan begreppet gjort sitt inträde i vårt vardagsspråk. I början på nittiotalet bodde hälften av Nordirlands befolkning i områden som till mer än 90 procent dominerades av den ena gruppen. Men segregationen var påtaglig också för den resterande halvan. Vid närmare betraktelse framgår det att även till synes blandade områden består av etniskt homogena öar.

Men distans kräver inte fysisk segregation för att upprätthållas. I umgänget mellan protestanter och katoliker smög sig en återhållsam försiktighet in. Man ville ju inte trampa på ömma tår. Och de kontroversiella ämnena, de som det var säkrast att undvika, de var ju så många. Annars kunde det bli otrevligt. Resultatet i blandade sällskapet blev något av en uppvisning: nice people talking about nice things in a nice way. Men den trevande trevligheten hade också det goda med sig att den faktiskt möjliggjorde en hel del interaktion över konfliktgränsen. Konfliktetikett: hur att umgås civiliserat med "fienden", en icke oäven kompetens i ett etniskt delat samhälle och en sannolikt gynnsam förutsättning för framtida fredliga relationer.

Efter femtio år av protestantisk dominans hade maktbalansen sakta men säkert också förskjutits i Derry/Londonderry. Staden ingick numera i den katolska intressesfären och överträdelser sågs inte med blida ögon. Magee College, Ulsteruniversitetets campus, utgjorde inget undantag. De protestantiska studenterna vid det som tidigare varit ett presbyterianskt lärosäte var numera lätt räknade. Kursen i fred- och konfliktkunskap räknade en, David från Belfasts östra protestantiska delar. Hans närvaro spred en oro bland de övriga deltagarna: flertalet radikalt nationalistiska, många med avtjänade fängelsestraff för vad de lite skämtsamt beskrev som ungdomssynder, andra hämmade av grupptryckets censur. David utgjorde en given måltavla för förment retoriska frågor och indirekta anklagelser som på puben övergick i en allt råare men fortfarande skämtsam ton för att till slut efter ytterligare några pints kulminera i den öppna utmaningens rebel songs. Att han var där för att spionera rådde det enighet om. Frågan var snarare vilken av de lojalistiska grupperna som sänt honom.

Med undantag för The Fountain, en protestantisk enklav belägen innanför stadsmurarna, i dubbel bemärkelse omringad, hade protestanterna tvingats lämna stadens centrum, Cityside. Många hade tagit sin tillflykt till Waterside på andra sidan River Foyle, andra ännu längre västerut in i omgivande protestantiska städer. 1984 slopades londonprefixet i stadens namn även officiellt. Derry sällade sig till den skara av etniskt delade städer som återfinns i konfliktområden och där tidigare grannar nu är de bittraste av fiender: Nicosia, Beirut, Jerusalem, Mostar, Sarajevo…

Så fördrevs Nordirlands protestanter från den stad där de tre hundra år tidigare efter en längre tids mytomspunnen belägring avvärjt det katolska hotet.

Med envist trots återvänder de till staden vid två tillfällen varje år. Den 12 augusti håller logen Apprentice Boys of Derry - uppkallad efter de tretton heroiska lärjungar som 1689 stängde stadsporten för de katolska framryckningarna under kung Jakob - sin årliga parad för att fira den historiska segern. Efter logemedlemmarna, värdiga i sina ordensband, mörkt röda för att symbolisera det blod som då för trehundra år sedan utlåtits i försvaret av stadsmurarna, vita handskar och bowler hats, drar medlemmarna i blood-and-thunder-banden fram: den obligatoriska svans som får bära skulden för de konfrontationer som ofta följer i paradernas spår. Styrkta av en pint eller två och röda i ansiktet av ansträngningen blåser de i sina flöjter till ackompanjemang av de enorma lambeg-trummorna för att säkerhetsställa att budskapet når fram till katolikerna i Bogside och Creggan och in i Donegal på andra sidan gränsen: NO SURRENDER. De återkommer i december för att bränna en docka av Lundy, den överste som under belägringens inledning förhandlat med fienden och vars namn sedan dess är synonymt med förrädarens. Också denna gång under massiv polisbevakning.

Derrys historiska stadsmurar hade nu intagits av brittiska soldater för vilka de erbjöd en utmärkt utsiktspunkt över de solitt republikanska bostadsområdena Bogside och Creggan, områden som det var säkrast för militärpatrullerna att undvika. Husgavlarnas murals ger här uttryck för den kreativitet som också sprungit ur konflikten: politisk konst utan utrymme för tvetydighet. Färgstark, historiskt förankrad och upprorisk. Offren från Bloody Sunday den 30 januari 1972 - de fjorton katoliker som under kontroversiella omständigheter sköts ihjäl av brittiska fallskärmsjägare - är för alltid bevarade i sina sjuttiotalsfrisyrer. Konfliktikoner.

Sinn Féin-ledaren Gerry Adams intervjuas på teve. Det är han men ändå inte. Rösten stämmer inte med utseendet. En lag förbjuder medierna att sända hans uttalanden. Hans repliker har därför spelats in av skådespelare.

En disig novembermorgon möttes Bogside-borna av åsynen av ännu ett bevakningstorn på stadsmuren. Tornet hade rests under natten, alltmedan tusentals soldater belägrat stadsdelen för att förekomma eventuella attacker mot de byggnadsarbetare som åtagit sig jobbet. Dessa muromgärdade torn med sina spretiga buketter av antenner och paraboler var nu en del av det nordirländska stadslandskapet, koncentrerade till särskilt misstänkta bostadsområden. Ryktena om vad som försiggick inne i dem florerade. Många var övertygade om att det från tornen var möjligt att avlyssna samtal inne i huskropparna och att se vad som serverades till middag. Sant eller inte, deras blotta existens upplevdes som ett intrång i privatlivets helgd. En påtaglig påminnelse om att i en terrordrabbad verklighet går ingen fri från misstankar.

Lördagen den 23 januari 1993. Shipquay Street i hjärtat av staden. Polismannen som stannat kvar utanför entrén medan kollegorna gått in i köpcentrat för att undersöka ett anmält fall av snatteri segnar ner. En pöl av blod breder ut sig på trottoaren. Inom några minuter anländer militärjeeparna. Vilt stirrande och med höjda vapen väller soldaterna ut och börjar skyffla omkring folk. Så kommer ambulansen, äntligen, och polismannen som fått ligga orörd bärs bort på en bår. Blodspåren finns kvar i veckor efteråt.

Han var Michael Ferguson från Omagh i County Tyrone. Polis sedan drygt ett och ett halvt år. Katolik.

Ökad segregation ledde till mindre våld. Efter den protestantiska "utflyttningen" utgjorde Derry i fortsättningen endast undantagsvis scen för det sekteristiska våld som florerade i andra städer (i något av en paradox skulle det dock åter blossa upp i skuggan av vapenvilorna i slutet av decenniet). Det var ett mönster som gick igen i andra delar av provinsen. Sannolikheten för våld var, och är fortfarande, som störst i de områden över vilka kontrollen ännu inte avgjorts. Det var här i dessa gränsområden, interfaces, som fronten gick i den konflikt mellan Nordirlands protestanter och katoliker som trots beröringspunkter på det hela taget löpte parallellt med IRA:s utmaning mot den brittiska staten.

Konfliktgeografi: Belfast utgjorde det i särklass mest våldsdrabbade området i provinsen. Men upplevelserna av konflikten var vitt skilda i olika delar av staden. I stadens södra delar levde den protestantiska medelklassen i fredlig grannsämja med sina katolska grannar. I östra Belfast var katolikerna lätt räknade: dess status som orange/protestantiskt territorium var inte ifrågasatt. De västra delarna, tidigare ett av konfliktens kärnområden, hade med undantag för området runt Shankill Road under konflikten blivit allt grönare, det vill säga katolskt, och till följd därav stabiliserats. Efter tre decennier var det i stadens norra delar som läget var som mest spänt. Hit hade många protestanter från västra Belfast tagit sig tillflykt. Här var också de paramilitära gruppernas ställning som starkast. Norra Belfast innehar rekordet för paramilitära punishment beatings, resultatet av den sociala kontroll grupperna gör anspråk på att utöva.

Under hösten 2001 utbröt våldsamma konfrontationer i bostadsområdet Ardoyne i norra Belfast. De boende i den protestantiska enklaven Glenbryn blockerade vägen för de elever som var på väg till den katolska flickskolan i området. Terminsstarten omgärdades av de våldsammaste konfrontationerna sedan sjuttiotalet: ett krigsliknande inferno av bensin- och syrabomber, glasflaskor, tegelstenar. Endast den massiva polisiära och militära närvaron förhindrade att den katolska och den protestantiska mobben från att rykte ihop. Inför vårterminsstarten upprepades scenerna.

Vuxna kvinnor och män hotade av minderåriga skolbarn? Reaktionen var den av någon som trängts in i ett hörn, som inte har något mer att förlora. Hit men inte längre.

Men alltmedan kampen om territorium pågick i delar av provinsen kunde stora delar av Nordirlands befolkning leva avskärmade från den pågående konflikten och klamra sig fast i övertygelsen att den inte hade något med dem att göra. Något också de såg på teve.

Risken att drabbas av våld berodde mycket på vem man var. För den republikanska rörelsen utgjorde terrorn ett medel i en politisk strategi. Vissa mål betraktades av sympatisörerna i enlighet därmed som legitima. Främst bland dessa återfanns naturligtvis de brittiska säkerhetsstyrkorna, symbolen för den förhatliga "brittiska närvaron". Men gränserna var töjbara. Sekterism ingick inte i den republikanska självbilden: enligt denna hade den republikanska ideologin rum för både katoliker och protestanter och dissenters. Men även om Nordirlands protestanter inte definitionsmässigt ingick i kategorin av legitima mål fann de sig snart inkluderade i kraft av vad de ansågs representera: som poliser, soldater i det lokalt rekryterade arméregementet, reservare, fångvaktare, leverantörer av diverse tjänster och produkter till säkerhetsstyrkorna…Och därtill kom nödvändigheten av att hålla rent på den egna bakgården: nödvändigheten av att upprätthålla den interna disciplin inom organisationen, sätta utbrytargrupper på plats, avskräcka från opposition och angiveri. Detta krävde också sina offer. Även om de råkade vara katoliker.

En fjärdedel av alla katolska respektive en femtedel av alla protestantiska döda föll offer för inometniskt våld: explosioner, avrättningar av personer som anklagades för att vara informers och paramilitära uppgörelser.

För lojalisterna var legitimitetsfrågan något mer komplicerad. Deras blotta existens motiverades ju av att de försvarade den stat som IRA sökte underminera. Att genom egen terrorverksamhet bidra till dess destabilisering riskerade att motverka sitt syfte. Så medan IRA utifrån en ideologisk grund, för vilken sympatin var utbredd också långt utanför Irlands gränser, kunde verka som fisken i vattnet stod lojalisternas verksamhet på en skrangligare grund.

Själva ville de gärna se det som att en inofficiell men ovanifrån sanktionerad arbetsfördelning existerade. Att de utförde en uppgift (avrättning av republikaner) som säkerhetsstyrkorna - på grund av politikernas (alltför) strama tyglar - var förhindrade att utföra. Och visst förekom det fall av samarbete mellan IRA:s officiella och självutnämnda motståndare. På grund av personöverlappningar och personliga relationer var det nästan oundvikligt.

Men för den protestantiska allmänheten var argumentet inte övertygande. Den var ovillig att sanktionera den terror som utfördes i deras namn. Laglydighet och lojalitet var för dem mer än honnörsord, det var centrala inslag i självbilden, utmärkande för just dem och det som särskiljde dem ifrån de illojala, rebellerna. Och av samma anledning saknar Sinn Féin en lojalistisk motpart av betydelse: de politiska partier som växte upp i de lojalistiska paramilitära utkanterna har helt enkelt inte accepterats som tillräckligt respektabla. För de respektabla var kampen mot IRA en uppgift för polis och militär, de var ju ändå på vår sida, our boys.

Profil av en nordirländsk "terrorist": Ung. Man (mestadels även om kvinnliga "volontärer" förekom). Arbetarklass (ofta icke-arbetande sådan). Utan högre utbildning (många utnyttjade dock fängelsetiden till akademisk förkovran och lämnade efter avtjänat straff fängelset med en examen från Open University i bagaget). Konfliktnärhet (familjen av tradition involverad i kampen och/eller familjemedlemmar som offer för våldet). Inte tidigare kriminellt belastad. Övergår efter avtjänat straff ofta till politisk verksamhet eller till socialt arbete.

Den livstidsdömde IRA-medlemmen - en ordinary decent guy? Ett offer för omständigheterna? En produkt av en omgivning formad av terrorhotets onda cirkel: terrormotterrormotterror?

Patrick Magee, bombexpert och numera också filosofie doktor i litteratur, dömdes till åtta livstidsstraff (!) för sin medverkan i attacken mot torypartiets kongress i Brighton 1984. I en intervju i The Guardian (10 december 2001) värjer han sig mot beskrivningen: "Nej, nej, jag är inget offer. Hur skulle jag kunna vara det? Jag var en volontär, aktiv i den republikanska rörelsen. Det jag gjorde, gjorde jag av övertygelse och så väl jag kunde. Om det är några mord jag i dag ångrar? Nej, det kan jag inte påstå."

Magee frigavs 1999 som ett led i implementeringen av Belfast-avtalet. Han uppger sig efter frigivningen lida av post-traumatisk stress: sömnlöshet, mardrömmar, kallsvettningar, oro.

Royal Ulster Constabulary. Nordirlands poliskår som nu reformeras under sitt nya neutrala och därför omtvistade namn: Northern Ireland Police Service. Efter konfliktens inledande år då arméförstärkningar inkallats var det polisen som stod i frontlinjen i terrorbekämpningen. Lokalt rekryterad och till 93 procent protestantisk. Tungt beväpnad. Poliserna otympliga i flamsäkra flak jackets och tunga blyvästar. Så långt ifrån Londonbobbyn man kan komma. Polisbilen en blågrå rullande stålbunker utan insyn.

Hon vägrar att sälla sig till kollegorna i det inhägnade, välbevakade polisgetto utanför staden som också rymmer officerarnas familjer. Hon framhärdar i att bo bland vanligt folk i ett vanligt bostadskvarter. Hennes hem utgör ett givet mål för terrorattacker och hon talar därför inte om för någon vad hon arbetar med. Inte ens för sina barn.

När utmaningen mot staten kommer från en klart urskiljbar del av befolkningen sätts polisens neutralitet och opartiskhet på prov, och detta särskilt om den är så uppenbart ensidigt rekryterad som den nordirländska. Reformprogram till trots, det var först när även protestantiska områden började utsättas för samma närgångna uppmärksamhet som katolska, ett resultat av den upptrappade lojalistiska verksamheten under nittiotalets början, som polisen började vinna även katolikernas respekt. Men enligt nollsummespelets logik skedde det till priset av protestantisk alienering från kåren. Klistermärken med en överkorsad polisman trycktes upp. Även protestantiska bostadskvarter blev under en tid no-go areas för polisen.

Vi trodde inte på dem. Vi var övertygade om att de överdrev, att alla klagomål på polisen - om deras brutalitet, deras oförskämdhet och så vidare - bara var förtal. Att de försökte smutskasta polisen, och Gud vet att de inte har något lätt jobb med all terrorism och så. Ingen rök utan eld tänkte vi, polisens agerande var säkert inte oförskyllt. Det vet man ju, de är ju alla IRA-sympatisörer innerst inne. Men så tog de in min grabb till förhör. Och det finns ingen hederligare grabb än vår Tommy. Du kan fråga vem som helst. Och sen kom de hem och förhörde oss. Som om vi var misstänkta för något. Vi, som hela vårt liv levt anständigt och gjort rätt för oss. Och då börjar man ju undra.

Terrorhotets prioritet urholkade polisens förmåga att utreda och bekämpa vanliga "hederliga" brott. Visserligen var kriminaliteten inget stort problem. Brottsnivån i provinsen var en av de lägsta i Europa: konfliktens Belfast var i någon mening säkrare än de flesta andra europeiska städer. En avspegling av att relationen mellan politiskt våld och "rent kriminellt våld" är omvänd? Vapenvilorna förstärker intrycket: i skydd av dessa ökade både överfall och bilstölder. Delvis en utmaning mot de paramilitära grupper som på båda sidor påtagit sig en polisiär roll och som nu var förhindrade att ingripa mot överträdelser, i varje fall öppet.

Det lag- och ordningsvakuum Nordirlands katoliker levde i gav utrymme för IRA och andra självutnämnda rättsskipare och beskyddare. Efter "förhör" och "rättegång" utdömdes "straffet": ett skott genom knäskålen och/eller armbågen eller mildare, "utvisning" från hemområdet på bestämd eller obegränsad tid. Andra återfanns i gränsområdenas träskmarker. Efterlämnande en video med rättegångens "bekännelser". Så höll de paramilitära grupperna också sina egna i ett terrorgrepp.

Det är svårt för oss att väcka opinion om det här. Folk går ju inte till polisen och anmäler sådana här saker, utvisningar och så. Om de blir skjutna är en annan sak, då måste de ju ta sig till sjukhus. Så mörkertalet är stort. Och samtidigt måste vi tänka på våra relationer med de här grupperna om vi ska kunna hjälp folk att få sina straff hävda eller förkortade. En gång gav vi information till media om hur många som "utvisats" från just den här staden och då bröt IRA kontakten med oss. Sedan dess bestämde vi oss för att arbete i det tysta i stället och håller sakta på att bygga upp relationen igen. Vi kom fram till att det är den enda framkomliga vägen.

Men också freden har ett pris. Hotet från terrorn har resulterat i en för fredstid överdimensionerad säkerhetsapparat. Under konflikten erbjöd säkerhetsstyrkorna om än riskfyllda så i alla fall välbetalda arbetstillfällen. Bevakning är en nordirländsk storindustri: alla offentliga och större privata inrättningar har sina säkerhetsmän. Och merparten av de anställda protestanter. Men i det nya Nordirland, ett Nordirland för både protestanter och katoliker, krävs också en representativ tvångsmakt. Alltså måste katoliker rekryteras. Färre job for the boys. Inte förvånande var de reformer av poliskåren som förutskickas i Belfast-avtalet en av dess mest kontroversiella delar.

De medel som står till buds när en stat ställs inför ett terrorhot avgörs till stor del av den rådande regimen. Så satte demokratin i Storbritannien gränser i kampen mot IRA som uteslöt vissa av de metoder som exempelvis tillämpades i Turkiets kamp mot PKK:s "kurdiska separatistiska terrorism": tvångsevakuering av byar, storskaliga militära insatser, napalm… För att inte tala om Rysslands fullskaliga krig mot de tjetjenska rebellerna. Men krig brutaliserar. Det gäller också så kallat lågintensiv krigföring som terrorismbekämpning utgör, i vart fall i demokratiska stater. Tre decennier av terrorhot bidrog till att urholka den brittiska demokratin och till att brutalisera den brittiska staten, även om effekterna av detta till största delen begränsades till den region från vilket terrorhotet emanerade. I jämförelse med andra brittiska medborgare som under dessa decennier levde i terrorhotets skugga, var Nordirlands befolkning således drabbad i dubbel bemärkelse.

Den brittiska statens svar på terrorhotet var i många avseenden ambivalent. Å ena sidan sökte man reducera terrorn till dess kriminella komponent som bekämpades med lag och ordning. I denna strategi ingick en vägran att särbehandla de som misstänktes eller dömts för terroristdåd i jämförelse med ordinary decent criminals, i varje fall i positiv bemärkelse. För samtidigt handlades terrorismrelaterade mål av särskilda jurylösa domstolar med mindre stränga krav på bevisbördan. Principen om att ingen ska betraktas som oskyldig förrän dom avkunnats åsidosattes. Straffet var livstid och fängelsetiden lång, 15-25 år. Och den avtjänades. Förtida frigivning var undantag och krävde ministerbeslut. Under tiden förvandlades fjuniga tonåringar till grånande medelålders män. Den dömde kunde också förvägras tillträde till det brittiska fastlandet, ett slags karantän som för att förhindra spridning av den nordirländska farsoten. Ett nätverk av informers och förhörsmetoder vars brutalitet tilldrog sig kritik från Amnesty International och andra människorättsorganisationer, var andra medel. Och i en ständigt pågående informationsinsamling kartlade säkerhetsstyrkorna människors liv och låtanden in i minsta detalj.

Mänskliga rättigheter satta på undantag. Nödvändiga åtgärder i ett flera decennier långt undantagstillstånd.

Att medge att terrorn hade en politisk grund, att den var uttryck för ett i grunden politiskt problem, sågs under konfliktens inledande decennier som ett steg ut på ett gungfly, omöjligt att ta. Det riskerade leda till en oönskad diskussion om legitimitet och krav på politiska eftergifter. Men samtidigt gick de terrorismdömda under beteckningen politically motivated violent offenders. Och dessa PMVO:s tilläts styra sig själva inne i Maze-fängelset. Även deras politiska identitet erkändes: de olika grupperna hade sina egna avdelningar, över vilka de kunde applicera sin militära hierarki. Det var helt enkelt säkrast så.

Men samtidigt inleddes efter det att London övertagit kontrollen av provinsen från den diskrediterade provinsregeringen 1972 ett omfattande reformarbete. Belfasts undermåliga bostadskvarter moderniserades. Lagar stiftades för att främja fair employment och equal opportunities. Allt för att med femtio års eftersläpning övertyga också den katolska minoriteten om det brittiska styrets fördelar. Allt för att visa att det fanns rum också för irländska katoliker i den brittiska mångfalden, trots avsaknaden av grönt i Union Jack, och på så sätt torka ut den republikanska grogrunden.

Deras protestantiska grannar, också de med dass på gården, också de arbetslösa, vars brittiskhet demonstrerades ända ut i trottoarernas röd-vit-blå kantstenar, de som för att inte hota den unionistiska enheten hade avhållit sig från att göra sin röster hörda, de noterade att deras lojalitet, den togs för given.

Don't mention the war. Nordirlands Troubles, Cyperns "problem", al-havadeth, "händelserna", i Libanon… Eufemismer och omskrivningar. Vilket syfte tjänar de? Distansering från en ofta outhärdlig verklighet? Försök att undgå den stigmatisering som enligt pervers logik åtföljer den som lever i terrorhotets skugga? (Palestinierna hymlar däremot inte om vad som drabbade dem 1948: al-nakba - katastrofen.) Det fanns något ängsligt i de ofta upprepade försäkringarna om att detta var "a great wee place". Visst är det? Trots allt.

Coleraine. Staden som gick segrande ur sextiotalets strid om det nya universitetscampuset, ett campus som nu likt en komocka breder ut sig på de böljande gröna fälten. I jämförelse med sin konkurrent, det radikala, upproriska Derry, i det närmaste opolitiskt. Anständigt tedrickande snarare än bensinbombskastande.

I november 1992 hade stadens affärscentrum nattetid jämnats med marken av en IRA-bomb. Enligt den rådande strategin inriktades attackerna mot provinsens städer (och att Lurgan, Bangor, Coleraine, Portadown, Magherafelt, Newtownards…var huvudsakligen protestantiska var naturligtvis en ren slump). Bakom plywoodskivorna slumpades nu rök- och vattenskadade varor bort. Men se upp för glassplittret som döljer sig i textilfibrerna! Bombrea - också det ett inslag i konfliktens vardag, uppskattat av fyndsugna medelklassdamer med papiljottfrisyrer och kiltrutiga kjolar, tillresta från områden där konflikten var något som pågick någon annanstans. Och räkningen för inkomstbortfallet skickades till statens kompensationskassa. Två-noll.

Cost of the Troubles: Fram till i mars 1995 hade 1.119.585.000 brittiska pund utbetalats i den statliga "konfliktersättningen".

I december gästade Nordirlandministern Sir Patrick Mayhew, med betoning på Sir, universitetet. I en fredstrevare förespeglas trupptillbakadragande och deltagande i förhandlingar om IRA avblåste sin kampanj.

"Vi förhandlar inte med terrorister." Den obligatoriska rökridån för att göra just det. Och "terroristerna" spelade med. Efter hungerstrejkerna i början på åttiotalet, när tio republikanska fångar svultit sig till döds för att tvinga fram ett erkännande från Järnladyn att de brott de dömts för varit politiskt motiverade, sträckte den republikanska rörelsen ut en politisk arm med anspråk på att behandlas som vilket politiskt parti som helst. Och att partiet hade ett avsevärt stöd visade sig i val efter val där Sinn Féin regelmässigt tilldrog sig en tredjedel av de katolska rösterna från Nordirlands tudelade valkår. Snart gjorde republikanerna anspråk på en plats vid förhandlingsbordet. I kraft av sitt demokratiska mandat.

I december 1993 öppnades dörren. Från Downing Street välkomnade den brittiske och den irländska premiärministern gemensamt den republikanska rörelsen in från den politiska kyla de dittills varit förvisade till. På villkor att de tog avstånd från våld förstås. Det tog ett tag för republikanerna att göra det och ännu längre innan den brittiska regeringen övertygats om att de gjort det. Men till slut, i september 1997, kunde Sinn Féins delegation förena sig med de andra i Stormont, det tidigare sätet för självstyrets provinsregering strax utanför Belfast. Det vill säga, de som var kvar: för medan sinn féinarna förband sig att respektera de principer om demokrati och icke-våld som utgjorde inträdesbiljetten, tågade unionisterna ut. Ulsterunionisterna och de två små lojalistiska partierna med, som det uttrycktes "band till de lojalistiska paramilitära grupperna" - för terrorister förhandlar man ju inte med - skulle snart återvända. Men att republikanerna övergivit våldets väg annat än tillfälligt, av taktiska skäl, det köpte man inte.

Belfast oktober 1994. Redan sex veckor efter IRA:s vapenvila var Belfast en annan stad, i varje fall på ytan. Stadens centrum låg inte längre öde efter affärstid. Belfastborna föreföll inte längre lika sammanbitna. Leendena var fler. Skämten var som vanligt cyniska på gränsen till morbida men deras udd inte längre lika vass.

När även lojalisterna den 13 oktober följde IRA:s exempel låg euforin nära. När de vid presskonferensen som bonus gav uttryck för sin sympati med de anhöriga för våldets offer var vi nästan beredda att tro dem (och att överse med den reservation som begränsade sympatin till de som varit innocent victims). Om inte fullt en begäran om förlåtelse för det lidande de orsakat så föreföll det i alla fall som ett steg i riktning mot att lägga det som varit bakom sig.

Inför den förestående julen skulle nya köprekord slås: till och med dublinbor som tidigare aldrig drömt om att bege sig över gränsen, in genom södra Armaghs bandit country, vågade sig nu ända upp till Belfast för att julshoppa - och för att med egna ögon se den stad de endast kände från teverutorna. Affärsmännen jublade över fredsåterbäringen. Och de luttrade nordirländarna, desillusionerade av decenniers resultatlösa fredsansträngningar, verkade denna gång faktisk tro på att det otänkbara låg inom räckhåll. Det var kanske därför effekten blev så märkbar när bakslaget kom.

Canary Wharf den 9 februari 1996. Bombexplosionen efterlämnar en 35 meter bred och 50 meter djup krater: två döda, hundratals skadade. Skadorna uppskattas till ett värde av 100 miljoner pund.

I ett uttalande strax innan bombexplosionen gav republikanerna uttryck för sin otålighet över den brittiska regeringens senfärdighet i fredsansträngningarna. Själva sade IRA sig måna om fredsprocessens framgång, men vapenvilan, den var över för den här gången.

Och nordirländarna bävade för vad den lojalistiska reaktionen skulle bli om eller snarare när IRA återigen riktade sitt fokus mot provinsen. Den lojalistiska vapenvilan hade varit villkorad till republikanernas vapenvila. Men andrummet från terrorn hade givit mersmak, en glimt av hur det skulle kunna vara. Reaktionen hade också inslag av att nu räcker det. Inte en återgång till det som varit.

Kanske bidrog denna reaktion till att det till slut blev ett avtal, kanske en början på slutet på det som ändå inte betraktades som ett riktigt krig.

© TFF & the author 2002  

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

 

 

SPECIALS  Photo galleries Nonviolence Forum TFF News Navigator Become a TFF Friend TFF Online Bookstore Reconciliation project Make an online donation Foundation update and more TFF Peace Training Network Make a donation via bank or postal giro Menu below

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links