Det
handlar om makt -
inte om mynt!
Av
Gudrun
Schyman
Riksdagsledamot (v), Ordförande i
Kvinnor Utan Gränser (KUG)
TFF:s
styrelse
26 augusti 2003
I förra veckan kom han - räddaren i
nöden för JA-sidan. Som sänd från
himlen, med ett politiskt perspektiv som höjde sig
över den nationellt inskränkta. -Äntligen!
utropade många tidningars ledarsidor. Det var
alltså Carl Bildt, som med bok och bildning gav sig
in i emu-debatten på allvar.
Min erfarenhet av Carl Bildt, sedan den tiden då
vi bägge var partiledare, är att han oftast
är intellektuellt hederlig. Han säger som han
tycker att det är och står för det. Det
var det som gjorde det så roligt att debattera med
honom, både i Riksdagen och i andra sammanhang.
Nu har han visat den där hederligheten igen, till
skillnad från måmga andra på JA-sidan,
och det är bra. Han säger precis som det
är - "Euron är bara ett steg på
vägen. Jag ser ingen annan historisk möjlighet
att säkra fred och frihet än att successivt
bygga en federation av nationalstaterna mellan Ryssland
och Atlanten, Ishavet och Medelhavet. Självklart
är den gemensamma valutan varken det sista eller det
ensamt avgörande steget i denna stora
strävan."
Det är hans, och många andra
JA-förespråkares (även om de inte talar
högt om det), högst respektabla uppfattning.
Men för den skull är den ingen sanning, giltig
för alla. Andra ser saken på annat sätt.
Men det är bra om vi kan vara överens om vad
det egentligen handlar om - att det inte är mynten
som är det viktiga - utan makten.
På ett märkligt sätt verkar Carl
Bildt, m.fl. ha svårt att hinna ikapp utvecklingen
i Europa. Då tänker jag inte på den
utveckling som kan avläsas i börsnoteringar och
statistiska välståndsligor, dvs på
tillståndet i ekonomin, utan jag tänker
på tillståndet i demokratin. Hur ser det ut
egentligen? Hur många är det egentligen som
talar om EU:s utveckling och EMU:s ekonomiska regelverk i
termer av "vi". Mig veterligen har många
folkomröstningar slutat med mycket knapp majoritet
för ett ja (en del har t.o.m. slutat i ett Nej) och
i valen till EU-parlamentet ligger valdeltagandet runt
30%. Katastrof skulle vi säga om det gällde
valen till Riksdagen. En uppseendeväckande brist
på politisk legitimitet är inte överord
för att beskriva läget.
När muren föll, dvs när den Sovjetiska
politiska unionen brakade samman, av trycket från
en mångfacetterad och antimilitaristisk
demokratirörelse, ja då stod vi i en i grunden
ny historisk situation i Europa. Det är den
situationen som vi nu har att förvalta.
Många, bl.a. Carl Bildt, menade då att
västvärldens ekonomiska system och synsätt
hade segrat och att det naturliga därför vore
att alla blev, tänkte och var som det "vi" som
JA-sidan så gärna använder. Men
många tänkte annorlunda. Tänkte att nu -
äntligen! - fanns möjlighet att tänka
BÅDE fritt och nytt.. Bort från det
förlamande militaristiska kalla-
kriget-tänkandet, bort från stormaktdominans
och bort från idén om "den enda vägens"
utveckling, byggd på nyliberalism och
spekulationskapitalism.
Efter 90-talets förvirrade hukande under
valutakurser och börsfall, många gånger
katastrofalt dåligt hanterat av många
Europeiska regeringar, inte minst den borgerliga i
Sverige, där Carl Bildt var statsminister, och med
en tynande tilltro till de självutnämnda
gudarna (vissa högljudda ekonomer och
näringslivsföreträdare), så finns
det idag en befriande systemkritik i Europa (och i
världen). Många, precis som jag,
ifrågasätter den snävt och ensidigt
(varu)produktionsinriktade ekonomin och tar avstånd
från idén om att tömma våra
gemensamma reserver för att kunna fylla på i
den privata, alltmer kortsiktiga
spekulationsekonomin.
Carl Bildt har talat om ett systemskifte, från
ruttnande socialistiska system till stabila demokratier.
Ett skifte som han t.o.m. har liknat vid ett mirakel i
vår tid. Jag ser det inte som ett mirakel. Jag ser
det som resultatet av människors seger över ett
omänskligt politiskt system. Däremot tycker jag
att det vore snudd på mirakulöst om Ja-sidan,
innan den 14 september, skulle kunna förmå en
majoritet av det svenska folket att frivilligt lämna
ifrån sig delar av SIN politisk makt, till
förmån för ett politiskt system som helt
resolut undandrar centrala delar, den ekonomiska
politiken, från politisk påverkan och
demokratisk insyn och kontroll.
Med EMU separeras ekonomin från demokratin.
Tankegången är följande; folk är
för dumma för att förstå sig
på den alltmer komplicerade och starkt
internationaliserade ekonomin. De folkvalda är inte
heller att lita på eftersom de tenderar att
göra som väljarna vill. (!) Det skadar
stabiliteten och förtroendet för ekonomin,
bland "de stora" finansiella aktörerna. Alltså
är det bättre att ekonomin får
skötas av oavsättliga och opåverkbara
experter, som utan insyn och med 30-årig sekretess,
lugnt kan jobba på med det i traktaten fastslagna
målet "prisstabilitet" för ögonen. Dessa
herrar är alltså riksbanksdirektörerna i
den Europeiska Centralbanken. De nationella regeringarna
får sedan lösa ev. kostnadskriser (till
följd av konjunktursvängningar) på egen
hand. Skattesänkningar, besparingar inom
välfärdssystemen, utförsäljningar och
privatiseringar är medlet. Arbetslösheten blir
en restpost. Men den blir stabil - på hög
nivå - om vi ser oss omkring i flera av de
länder som är med.
Det här synsättet, att dela upp ekonomin i
olika sfärer, där olika personer har inflytande
på olika nivåer, är ingen ny tanke.
Jacques Delors, tidigare kommissionsordförande,
uttryckte sig så här elegant, redan 1994:
"Förhållandet mellan EG och nationalstaterna
är som förhållandet mellan man och
hustru. Som mannen ska EG centralt ta sig an gemenskapens
ekonomi och politik. Som hustru skall nationalstaterna ta
sig an vården och annan omsorg om den enskilda
människan.
Många på JA-sidan menar att euron och
stabiliseringspolitiken redan gett gynnsamma effekter.
Carl Bildt säger att det "inte finns något
finansiellt tumult i Europa, av den art vi alla så
plågsamt upplevde 1992". Nej, men det finns ett
annat "tumult". Det fredliga, kunniga och engagerade
tumult som består av mäktiga demonstrationer
och en mångfald seminarier, med flera hundra
tusentals deltagare, som snart sagt varit i varje
Europeisk storstad under de senaste åren. Paris,
Barcelona, Rom, m.fl. Miljontals människor. Det
är fackföreningsfolk, en bred vänster, en
engagerad miljörörelse, en otålig
feministisk rörelse, en aktiv fredsrörelse,
kyrkans organisationer, folkrättsorganisationer,
m.fl. Med alltifrån professorer till protesterande
tonåringar. Helt enkelt en global rörelse som
diskuterar alternativa utvecklingsvägar, som
kräver stopp för utförsäljningar och
privatiseringar, som kritiserar EU:s imperialistiska
röst i världshandelsorganisationerna, som tar
FN:s lista på mänskliga rättigheter som
utgångspunkt för sin kritik av EU:s behandling
av flyktingar och asylsökande och som vänder
sig mot den inom EU planerade militära upprustningen
för preventiv krigsföring mot internationell
terrorism, helt i enlighet med den av USA introducerade
nya säkerhetsordningen, med PREVENTIV
(förebyggande) krigsföring.
Det här är ett annat "vi" än det som
JA-sidan talar om. Vi som varken tycker att det är
klokt eller nödvändigt att lämna
ifrån oss beslutanderätt över pengarna
för att vi ska kunna samarbeta och handla med
varandra. Vi som inte vill ha ett (nygammalt) politiskt
stormaktsbygge (federation, politisk union), med en
centraliserad politisk ledning i toppen, förgylld
med en man som pekar med hela handen. Den patriarkala
ordningen permanentad för överskådlig
tid!
Jag ser en helt annan historisk möjlighet än
den som Ja-sidan ser. Jag ser utvecklad och
fördjupad demokrati som mål. Där fler
får mer att säga till om - inte färre.
Ett samarbetande Europa där ekonomin underordnas
demokratin, så att det blir en nödvändig
balans mellan samhällsekonomins olika delar - den
produktiva och den reproduktiva. Ett Europa där den
patriarkala maktordningen successivt försvinner. Jag
ser ingen annan historisk möjlighet om vi ska kunna
säkra en fredlig och civiliserad utveckling, globalt
hållbar för både människor och
miljö. Att rösta Nej innebär inte att
ställa sig "utanför". Tvärtom - det
är att i allra högsta grad påverka den
Europeiska utvecklingen! Och det vill jag att mina barn
ska kunna göra också.
©
TFF & the author 2003
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|