|
28
Juni - Katastrofernas Dag
Av
Sören
Sommelius
Helsingborg Dagblad -
TFF rådgivare
30 juni, 2004
I dag för nittio år
sedan föll skotten i Sarajevo. Skotten var gnistan
som tände första världskriget, brukar det
heta. Sanningen var nog inte så enkel. Den
ännu inte 18 fyllda mördaren bosnienserben
Gavrilo Princip ville befria sitt folk från
Österrike-Ungerns vanstyre och kolonialvälde.
Men de verkliga skurkarna var krigsivriga grupper i
främst Wien och Berlin som använde mordet
på ärkehertig Franz Ferdinand som en
förevändning.
I sin klassiska tusensidiga
jugoslavienskildring "Black Lamb and grey Falcon" skriver
Rebecca West:
"Princip hade kommit över sin
revolver i Belgrad, och trots att han inte hade
fått den av regeringen utan av en privatperson
använde Österrike-Ungern detta faktum som en
förevändning för att förklara krig
mot Serbien".
I Titos Jugoslavien var Princip en
hjälte. Bron där mordet utfördes
döptes till Princip Most. Platsen där Princip
stod när han sköt markerades med hans fotsteg i
en platta. "Att komma till Sarajevo utan att kunna
stå i Gavrilo Princips fotspår skulle vara
som att besöka Paris utan att se Eiffeltornet",
skrev Sarajevoförfattaren Zeljko Vukovic i "Mordet
på Sarajevo". Då kriget i Bosnien inleddes
togs fotstegen i trottoaren bort med betongborr - Princip
var ju serb.
Den 28 juni är på Balkan
Vidovdan, en dag tillägnad helgonet St Veit eller
Vitus. Det har genom historien varit en
ödesmättad dag, en dag för
katastrofer.
Samma Vidovdan är dock
också positivt förknippad med det första
Jugoslaviens födelse. "Serbernas, kroaternas och
slovenernas kungarike" fick sin konstitution
fastställd på Vidovdan 1921. 1948
utfärdade Stalin ett ultimatum till Tito den 28
juni, vilket ledde till en brytning mellan Sovjet och
Jugoslavien, som med detta blev ett ledande land i den
alliansfria rörelsen.
Ur serbiskt perspektiv
inträffade den nationella traumatiska katastrofen
den 28 juni 1389, när turkarna besegrade den
serbiska armén på Kosovo Polje,
Trastfältet. Förlusten gav upphov till serbisk
folkdiktning. Johan Ludvig Runeberg översatte
för övrigt dessa folkliga dikter till svenska.
Senare omvandlade han den serbiska folkpoesin till
nationell finsk. Kosovomyternas serbiska hjältar
är föregångare till Sven Duva och bonden
Paavo.
600 år senare stod Slobodan
Milosevic på samma plats och höll på
Vidovdan inför en miljon serber ett tal som eldade
nationalistiska känslor, oacceptabla i Titos
Jugoslavien, där broderskap och enhet gällde.
Snart skulle huvudgatan i Kosovos centralort Prishtina
ödesdigert byta namn från Marskalk
Tito-boulevarden till Vidovdan-boulevarden.
Sedan dess har historien roterat
180 grader, offer och förövare har bytt plats.
Vidovdangatan heter förstås något annat.
Och Kosovo är ett vanstyrt internationellt
protektorat. Tidigare diskriminerades och trakasserades
den kosovoalbanska majoriteten, i dag gäller
detsamma de serbiska och romska minoriteterna.
Få anade 1989 att den
skrupelfrie politiker som eldade massorna på
Trastfältet tolv år senare på just
Vidovdan skulle utlämnas till Haagtribunalen.
Processen mot honom pågår ännu.
Vidovdan har varit en ödesdag
också i de jugoslaviska sönderfallskrigen.
Såren är inte läkta. Inte överallt.
Jag besökte för en vecka sedan Kroatien,
Bosnien och Montenegro. Bosniska Mostar,centralort i den
kroatisk-dominerade delen av Bosnien-Hercegovina, är
en av krigets mest förstörda städer. Mer
än tio år har gått sedan de värsta
krigshändelserna här. Facit finns på
gravplatserna, där de flesta offren är
muslimska civila. De som dog 1992 föll offer
för bosnienserbiska angrepp. Än fler har
dödsårtalet 1993 och dödades av
bosnienkroatisk eld.
Nu står den gamla turkiska
bron i Mostar snart färdig, "som ny". Få minns
att den sköts sönder av kroatiska trupper.
Mostar är ännu en ruinstad, märkt av
kriget med så djupa ärr att det kommer att ta
ytterligare decennier att läka. Bosnien är i
dag, trots alla biståndsmiljarder ett av Europas
fattigaste länder. Det är inte krig, nej,
dessbättre. Men det går inte heller att tala
om en fred och försoning.
Till Dubrovnik har freden kommit
och det är en välsignelse. Turisterna har
återvänt till denna sällsamma stad som
aldrig upphör att fascinera. Med turismen har
ekonomin kommit igång och hoppet om en bättre
framtid. Kriget syns inte, om man inte tittar efter noga.
Men vid varje stadsport finns stora kartor som visar hur
många hustak som förstördes av de omkring
2000 granater som den "jugoslaviska armén, serber
och montenegriner" avfyrade mot den belägrade staden
1991 - 92. Dessbättre förstördes bara ett
fåtal hus.
Kriget förvandlade
jugoslaviska Dubrovnik till en stad i Kroatien. 2004
ligger Dubrovnik nog än mer i Turistien, i samma
elitliga som Venedig, Florens, Pisa.
I Montenegro, en timme med bil
söderut vid den adriatiska kusten, har samma
hoppfulla process just inletts. Flyktingarna har
lämnat hotellen. De första turisterna har
sökt sig hit, till bl a Kotor, som liksom Dubrovnik
står på Unescos
Världskulturarvslista.
I Serbien var det gångna
veckoslutet ödesmättat. I går hölls
andra omgången i presidentvalet. I den första
fick ultranationalisten Tomislav Nikolic flest
röster, 30.44 procent mot 27.6 procent för
Demokratiska Partiets Boris Tadic. Om Nikolic vinner
(hans partiledare den ökände Vojislav Seselj
har frivlligt inställt sig i Haag) kommer Serbien
att isoleras internationellt än värre än
nu.
Amerikanska diplomater har (med
sedvanlig total och förvärrande
okänslighet) hotat premiärministern Vojislav
Kostunica att han kommer att ställas ansvarig om
Nikolic vinner.
För Serbien är den
gångna helgens val den mest ödesdigra
händelsen sedan Milosevic störtades 2000,
skriver Zeljko Cvijanovic, redaktör för
Belgradtidskriften Evropa.
Så annorlunda det då
är i Dubrovnik. Jag bor privat högt uppe
på sluttningarna, 376 trappsteg över gamla
stan räknar jag. Familjens hus förstördes
under kriget, men är sedan tre år
återuppbyggt med rum för turister. Här
går det att andas, att känna Dubrovniks
oförlikneliga dofter av pinjeträd och fikon och
känna glädje över att utvecklingen har
vänt. När jag var här senast för sju
år sedan var det inte alls så.
I den ortodoxa kyrkan i Dubrovnik
berättar en man att det i Dubrovnik före kriget
fanns 7.500 serber. 1.000 stannade under krigsåren.
Nu finns det 2.500. Allt fler vågar
återvända och kyrkan har mässa varje
morgon klockan nio. I Dubrovniks moské skiner
mannen som vaktar den upp när han hör att jag
kommer från Sverige, "ni spelar bra fotboll, och
vilket mål Zlatan Ibrahimovic gjorde!"
Vad bär årets Vidovdan i
sitt sköte?
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
Tel 042-489 90 45
Billboard:
"Till Dubrovnik har freden kommit
och det är en välsignelse"
©
TFF & the author 2004
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|