Om
Thom Hartmanns
"The Last Hours of Ancient Sunlight"
Av
Tyko
Granberger*
6:e juli, 2005
Thom Hartmann
The Last Hours of Ancient Sunlight
Hodder & Stoughton General Division
256 sider
Pocketpris: 144:-
ISBN: 0340822430
Ej översatt till
svenska
"Möjligheten att
förändra ligger enligt Hartmann inte i utopins
periferi utan genom en djup historisk
förståelse av hur våra tankar besmittats
med ett hat mot "de andra". Vägen ur denna onda
cirkel ser Hartmann i en icke-våldsam
återknytning till de uråldriga idéer
som band oss samman med naturen och med varandra,
solskenet. Solskenet är det som binder oss samman
men vårt utnyttjande av solskenet är
också den mest grundläggande orsaken till
vår destruktiva nutida kultur.
Hartmann
betonar därför
att det är enbart genom en förståelse
för detta paradoxala orsakssammanhang som vi kan
hitta en hållbar framtid."
Det som gör Hartmanns
läsning så betydande är att han går
djupare än den externa analysen av vår
historia. Med en genealogisk och psykologisk vinkel
betonar han hur vår mänskliga kultur
berörts av ett antal externa faktorer som sedermera
slipat hela vårt samhälles grundpelare. Det
är bara genom att analysera detta kulturella arv som
vi kan förstå varför dagens
ojämlikhet, fattigdom och förstörelse
tillåts ske samt vad vi kan göra för att
förändra till något bättre.
Hur länge har vi
förstört vår natur och oss själva?
När gick det fel? Vad gick fel, vad kan vi göra
åt det? Dessa fundamentala frågor
ställer och besvarar Thom Hartmann i sin bok "The
last hours of ancient sunlight".
När gick det fel? Hartmann
beskriver avgörande skeenden i mänsklighetens
historia och skildrar dem utifrån tanken om
solsken. Solskenet sammanlänkar alla levande
varelser och vi är alla skapta och helt beroende av
det. Vi tas med på en resa 40.000 år tillbaka
i tiden. Från den tid när vi människor
genom boskapsskötsel lärde oss att använda
mer solsken än andra arter, till
jordbruksrevolutionen för 10.000 år sedan.
Jordbruket som ökade jordens befolkning från
en miljon 8000 BC till 250 miljoner år noll. Men
trots befolkningsaccelerationen använde vi i stort
sett lika mycket solsken som sken på jorden per
år vid Kristus födelse. Detta får vi
veta ändrades när vi under medeltiden hittade
en ny källa av bevarat uråldrigt solsken, kol.
Kolet minskade vårt beroendet
av träd som uppvärmning vilket öppnande
upp för en ny jordbruksrevolution. När vi under
1800-talet översteg en miljard människor
konsumerade vi för första gången i
människans historia mer solsken genom värme,
mat och andra material än vad som dagligen föll
lokalt på vår planet. 1859 i samband med den
första riktiga oljeboomen i Titus-Ville,
Pennsylvania exploderade vår matproduktion och dito
vår befolkning. Det tog oss 200.000 år eller
mer att producera vår första miljard, 130
år att producera den andra och 30 år att
producera den tredje.
Vad gick fel? Med olje- och
kolanvändningen ökade våra ingrepp
på naturen dramatiskt. Hartmann diskuterar och
lyfter fram avverkningen av skog, den minskade
tillgången på färskvatten,
ökenspridningen, artutrotningen och
klimatförändringarna på ett mycket
förtjänstfullt sätt. Han skrämmer oss
rejält med ett omfattande axplock av mer eller
mindre uppmärksammad statistik. Att nittionio
procent av all modersmjölk i USA innehåller
spårbara mängder av bekämpningsmedlet DDT
tillhör med visshet den sistnämnda gruppens
data.
Utnyttjandet av uråldrigt
solksken och dess maktpotential har smittat av sig
på vår kultur. Från det sumeriska
imperiet till dagens statsstater har slaveriet och
utnyttjandet av de utsattas och svagas solsken varit
historiskt återkommande drag. Under ca 7000
år har det tillåtits ske, men ej
dessförinnan. Dominans ligger alltså inte i
vår mänskliga natur utan i vår kultur;
genom vår kollektiva uppfattning av hur saker har
varit, är och kommer att vara. Hartmann noterar till
exempel att slaveriets avskaffande i USA sammanföll
med tillkomsten av olja.
Hartmann ställer sedan den
retoriska frågan om vår kultur såsom
den ser ut i en stor del av den "utvecklade" världen
i dag är den bäst tänkbara. Med en
genomgående socialpsykologisk och kulturell
utläggning om vår ökade depression,
våldsanvändning och intoxikation genom
alkohol, droger och TV besvaras den med ett rungande nej.
Den grundläggande frånkopplingen från
naturen: en uppdelning i "vi och dom" har lagt grunden
för de etniska konflikter och den rasism och som
under 1900-talet genomsyrat vår historieskrivning.
Hartmann betonar därefter att
alla andra imperier: mesopotamierna, grekerna, romarna,
hunnerna, ottomanerna, inkas, aztekerna gått i
graven för att de inte varit hållbara; de har
använt mer resurser än de hade. När det
uråldriga solskenet (oljan) tar slut kommer vi i
den rika världen att gå mot en dramatiskt
minskad levnadsstandard om inte vi inte
förändrar vår kultur; om vi inte
ändrar vårt tänkande och våra
prioriteringar. Annars står vi i väst utan
vår grundläggande bränslekälla med
en besmittad kultur att hantera en stundande konkurrens.
Den svält och den konfliktepidemi som vi ser i de
fattiga delarna av världen kommer då
påverka oss mycket mer direkt, försäkrar
Hartmann.
Vad kan vi göra? En
ändringen av vår kultur kan emellertid inte
ske genom revolution mot det rådande systemet. Som
historien påvisat förstärker revolutionen
enbart "vi och dem" tänkandet och ersätter en
dominerande kultur med en annan. Istället är
det när vi i våra tankar och idéer
frångår makt och fokuserar på samarbete
som vi skapar värdefulla synergieffekter.
Synergieffekter som ligger till grund för ett
motstånd mot den rådande kulturen.
Människorättsrörelsen,
kvinnorörelsen, miljörörelsen,
djurrättsrörelsen är exempel på
sådana positiva historiska avtryck.
Hartmann vill få oss att
återanknyta till den visdom som fortfarande upplevs
bland de stamfolk som ännu inte besmittats av
våra negativa kulturella drag. Det är inte en
tillbakagång till ett "primitivt" stamsamhälle
han förespråkar. Hartmann vill ha en
seriös utredning om varför människor i
små grupper kan leva hållbart i
hundratusentals år medan emperier går under
efter bara något millennium. Han understryker att
vi måste lyssna på de som överlevt
för att själva överleva. De som spenderar
15 timmar i veckan på att samla mat och andra
nödvändigheter och resten på att
umgås och bygga relationer. De som inte har ett ord
för krig i sitt vokabulär. De som ser det som
en omoralisk handling att äta inför en annan
människa som är hungrig. De som ser ledarskap
som ett åtagande inte en kanal för makt och
rikedom.
På ett lättläst men
mycket genomläsande sätt överlämnar
Hartmann svaren på våra innersta frågor
till oss och öppnar upp många slutna rum
för inspektion. Han styrka ligger i hans simultant
breda och djupa tankesätt vilket gör att hans
bok kan läsas av elever i skolan såväl
som politiker och akademiker.
Hartmanns bok är ett lysande
projekt i självkännedom.
Tyko Granberger
*
Projektledare Rädda Barnen och TFF frivillig. MA
(Master of International Relations and Asian Politics vid
Australian Centre for Peace and Conflict Studies,
University of Queensland).
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|