|
Sören
Sommelius' resa i Indien
Av
Sören
Sommelius
- TFF rådgivare
Helsingborg Dagblad, Maj
2005
1.
Efter tsunamin
Tsunamins vågor drabbade
också Indien. Två veckor efter katastrofen
står jag på Koromandelkustens strand i
Chennai (Madras), Indiens fjärde största stad.
De svenska TV-nyheterna missade första dagen
sexmiljonerstaden på sina kartor. Här fanns ju
inga svenskar. Ett hundratal omkom här, de flesta
fiskare. Längre söderut räknades de
döda i bortåt tiotusen.
Några dagar senare i Karaikal
längre söderut, ett svårt drabbat
område, ser jag en fiskebåt uppslungad
på flodbanken vid en bro, som en bortkastad leksak.
En annan båt ligger tilltryckt och kvaddad på
botten. I vattenbrynet ligger än en barnsandal, en
skolväska, ett par byxor.
Den sömniga
byn Tranquebar var under
225 år till 1845 en dansk koloni. På stranden
reser sig fortet Dansborg, byggt av danskarna, med
koloniala stormaktsdrömmar. På
kyrkogården femhundra meter från
vattenbrynet, vid det som hette "Kongens gade", har de
danska gravstenarna en fuktrand som visar hur högt
vattnet stod katastrofdagen. De kristna var den
söndagen i kyrkan och klarade sig bäst,
berättar någon.
I näraliggande Kombakunam
råder tumult. Något har gått fel i
utdelningen av nödhjälp. Hundratals uppretade
kvinnor protesterar högljutt innan de slår sig
ner på marken framför batongbeväpnade
poliser. Kvinnorna kräver rättvisa i en
icke-våldsdemonstration som Mahatma Gandhi skulle
ha gillat. Poliserna vet inte vad de ska göra och
vänder ryggen mot kvinnorna.
Byn Azheekal i
Kerala på Indiens
västkust liknar ännu två månader
efter katastrofen en krigszon. 76 människor dog, 570
hus förstördes. Palmer har knäckts som
tändstickor.
I Azheekal bor "Amma", Modern, en
av Sydindiens mest kända gurus. Hennes andliga
specialitet är att krama om människor,
tusentals kramar per dag. Hennes ashram ligger i byn,
några märkliga tio - tolv våningars rosa
höghus. Som mest har här bott 8000
kramtörstande västerlänningar samtidigt,
mest amerikaner och tyskar. Amma har pengar. Inkomsterna
ligger kring 100 miljoner kr om året, skriver Zac
O'Yeah i sin "Guru". Hon har använt stora summor
till hjälp åt de tsunamidrabbade.
Fiskarekvinnor bär hennes bild som amulett. På
affischer undrar Ammas organisation om staten och de
politiska partierna behövs, "När ni har en
Moder - behöver ni då en styvmor?"
Jag kommer till
byn med en känd arkitekt,
G Shankar, ordförande i den indiska nationella
kommittén för husbyggande i tsunamidrabbade
områden. Det här är en speciell dag.
Shankar mäter upp grunden till det första hus
som ska byggas upp permanent i byn.
Shankar är en radikal och
folkligt engagerad arkitekt.
- Mina hus ska vara som politiska
uttalanden, säger han, gjorda av lokala material i
enlighet med lokala traditioner.
Shankar arbetar med ekologiska,
lågenergiförbrukande hus av lokala
förnyelsebara material, särskilt för de
svagare grupperna i samhället. Huvudkontoret
för hans företag Habitat i Trivandrum är
ett högmodernt trevåningshus - byggt av lera.
"Vi är engagerade i den nationella kampen för
husrättigheter åt Indiens förtrampade
miljoner", heter det i Habitats broschyr.
Shankar talar till byborna. Sedan
berättar jag själv lite om Sverige och om hur
man i mitt land samlat in pengar till tsunamins
offer.
Fiskarna skakar på huvudet.
Till oss har de då inte kommit, konstaterar
man.
Fiskaren Anil var en av alla som
fick sitt hus förstört. Nu får hans
familj ett nytt hus med vardagsrum, två sovrum,
kök och toalett.
Hjälparbetet har kommit
igång sent här. Myndigheterna har satsat
på tillfälliga bostäder av korrugerad
plåt. Shankar är skeptisk när han ser
plåtväggarna i nödbostäderna och
tror att de kommer att bli obeboeliga, heta som ugnar i
det tropiska klimatet.
Grundstenen till Anils hus
välsignas med rökelse och en ceremoni. Om 40
dagar ska fiskarens tvåbarnsfamilj flytta
in.
Tillsammans med några fiskare
vandrar jag runt i byn. En fiskare
berättar:
-Havet drog sig först tillbaka
en kilometer. Fiskare sprang ut på havsbotten
för att samla upp sprattlande fiskar. Sedan kom tre
tsunamivågor efter varandra, den sista tre meter
hög.
Azheekal by ligger på
havsytans nivå. Därför har man byggt en
skyddande stenvall. Men muren var i dåligt skick
och borta på de ställen, där
dödsoffer krävdes.
Myndigheterna vill nu att fiskarna
inte ska få bo på stranden.
Shankar är kritisk.
- De har alltid levt där,
nära båtar och fiskeredskap.
Den svarta sanden i Azheekal
är värdefull. I den finns titan, uran och andra
dyrbara tungmetaller. Om fiskarna flyttar kan
stränderna bli vinstgivande gruvor.
Tsunamin
synliggör politiska
maktförhållanden.
Hjälpen blir också en politisk kamp om
själarna. Medan byborna bjuder på te glider en
kortege genom byn, en lyxbil med gardiner bevakad av
mängder av poliser. Det är påvens
representant, viskar man. Vad vill Amma? Hon är god,
menar någon, men hon har dåliga
rådgivare. Vill Amma ta över makten över
byarna? Antagligen.
När vi lämnar Azheekal
kommer en fiskare springande mot bilen med en klubba i
handen. Han gör hotfulla utfall och undrar
varför inte också han får ett hus. Tre
man övermannar honom. Han är berusad, visar det
sig. Man skakar på huvudet, beklagande, och med en
förklaring: Den där mannen miste sin son under
tsunamin. Han har förlorat
förståndet.
2. Det
globaliserade Indien - en tigerekonomi eller en elefant
som reser sig?
Människans liv
i traditionell indisk filosofi
har fyra mål, skriver den mexikanske
nobelpristagaren Octavio Paz i "In light of India"
(1995), där han reflekterar över sina indiska
erfarenheter, efter bland annat en period som sitt lands
ambassadör i New Delhi.
Artha står för
framgång och materiell vinning, kama för
njutningar och sexualitet, dharma för plikter och
moral och moksha för frigörelse (från
återfödelse). Moksha står över
dharma, som står över kama som står
över artha.
Dock är det nu i Indien arthas
tid - eller tiden för inträdet i den
globaliserade ekonomin.
Förr tillbads Vishnu och
Shiva. Tidens gudar är Pepsi och Cola.
Bara för något decennium
sedan fanns överallt indiska läskedrycker,
Kampa Cola och Limca. Nu har Pepsi nästintill
monopol också på handeln med dricksvatten i
plastflaskor i många regioner.
Miljöaktivisten Vananda Shiva
har skrivit om det i sin "Krig om vatten" (Ordfront
2003), där hon undrar om vatten som livgivande
nödvändighet ska kunna bli en privatägd
råvara.
Starka ekonomiska
krafter har satts i
rörelse i Indien. Privatiseringen av vattnet är
ett av många symptom. Det hela började
när premiärminister Rajiv Gandhi mördades
av tamilska extremister i Chennai 1991. Indien befann sig
vid det laget vid randen av ett ekonomiskt sammanbrott.
Valutareserven var nästan uttömd. Den nya
kongresspartiregimen ledd av Narasimha Rao och med
nuvaranade premiärministern Manmohan Singh som
finansminister genomförde drastiska reformer, som
skrotade importrestriktioner och andra ekonomiska
regelverk.
Konsekvenserna blev
långtgående. Redan i mitten av 90-talet
beskrevs Indien i brittiska "The Economist" som en ny
asiatisk tigerekonomi. Ekonomen Gurcharan Das är
försiktigare i sina böcker "India Unbound" och
"The Elephant Paradigm". Den indiska ekonomin är
ingen tiger, snarare en stor elefant som satt sig i
rörelse, menar han.
"Historien är full av
ironier", skriver Das: "Den ekonomiska revolution som
Narasimha Rao inledde 1991 kan mycket väl bli mer
betydelsefull än Jawaharlal Nehrus (vid
självständigheten) 1947".
Kanske genomgår Indien just
nu den största förändringen i landets
historia. Indiens medelklass har fördubblats
på 20 år och utgör nu 18 procent av en
miljardbefolkning. Det finns ekonomer som hävdar att
hälften av befolkningen kommer att utgöras av
medelklass inom 20 - 30 år, alltså av
människor som lever på eller över
vår västerländska standard.
Indien - en
sjättedel av mänskligheten
- har länge i många västerlänningars
föreställning varit synonymt med fattigdom och
katastrofer, svält och tiggare. Fortfarande lever 35
procent av befolkningen på mindre än en dollar
om dagen, under fattigdomsgränsen. Men
bruttonationalprodukten ökar med mellan fem och sju
procent per år. Indien är ett av de
länder i världen som i dag har snabbast
ekonomisk utveckling, inte långt efter
Kinas.
Många hävdar att Indiens
framtidsutsikter är ljusare än Kinas. Kinas
dramatiskt snabba utveckling har skapat gigantiska
utvecklingsproblem, förknippade med industrins och
städernas tillväxt. Indien har i mycket hoppat
över industrialismen för att i stället
få tillväxt i nya sektorer i kunskapssektorn,
som it, mjukvaruutveckling och telekommunikation. I
Indien finns en högutbildad generation som har
engelska som självklart språk. Den indiska
engelskan är ett av Indiens språk och i dag
kanske mera än hindi nationens gemensamma
språk.
Chennai (tidigare
Madras) kallas ibland East Wall Street,
därför att amerikanska ekonomer får inte
bara sin programvara utan också sina finansanalyser
utförda där, billigare och säkert
bättre. Sjukhuskedjan Apollo gör
förstklassiga höftoperationer åt
över 20.000 utländska patienter per år -
och i priset ingår postkirurgiska sightseeingturer.
Samtidigt finns ingen vård att få för de
fattigaste grupperna. Hundratusen barn dör
årligen enbart i delstaten Tamil Nadu av sjukdomar
som kunde ha botats. HIV är ett växande
problem.
Ett företag i Chennai gör
tecknade barnfilmer som amerikanska barn ser på
morgnarna. Nyligen hälsade Rotaryordföranden i
Chennai till amerikanska filmmoguler att de kunde komma
till Indien och göra sina filmer för
tiondedelen av priset.
Indiens utveckling är full av
växtvärk. Den skapar klassklyftor och regionala
skillnader. Den största dynamiken finns i södra
och västra Indien - och den minsta i nordliga
folkrika delstater som Uttar Pradesh, Bihar och
Orissa.
När
autorikshan tar mig till centrum i
Bangalore kryssar den genom
tät trafik. Giftiga avgaser ligger i moln över
trafiken. Det är svårt att andas. Det finns
inga kor på gatorna här. Den tyske
författaren Günter Grass som efter många
år återbesökt Kolkata (Calcutta)
reflekterar i en indisk tidning över hur färre
kor på gatorna lett till hetsigare trafik och fler
olyckor.
Elefanter på gatorna är
inte alltför sällsynta, särskilt inte i
början av året när det är
festivalsäsong och elefanterna fraktas från
tempel till tempel.
I Pondycherri, den tidigare franska
enklaven söder om Chennai, välsignas jag av en
elefant som lägger snabeln över mitt huvud,
sedan jag betalat för det. Det skramlar symboliskt i
snabeln av alla mynt.
3.
"Ett medelklassbröllop kostar ett kilo
guld"
Ingenting i Kerala
är vad det ser ut att vara,
skrattar Sasikumar V och slår ut med händerna.
Han är frilansjournalist men arbetar därtill
med telekommunikationer.
- När du var här på
80-talet var allt enkelt. Nu råder
förvirring.
Confusion.
Förvirring.
Jag levde och reste
fyra månader i Kerala i södra Indien
1982 för att samla
material till "Indiens kämpande Kerala", en bok om
en av Indiens alla kulturer. Den gången var Indien
massmedialt synonymt med fattigdom, lidande, katastrofer.
I Kerala såg jag också sådant som borde
kunna inspirera oss i väst. Här inspirerade
människor med rötter i tre kulturer varandra,
hinduer, kristna och muslimer. Kvinnans ställning
var speciell, med matriarkala traditioner. Därtill
fanns en stark vänsterrörelse. Här kom ett
kommunistparti 1957 för första gången
någonstans till makten genom allmänna
val.
Den gången besökte jag
ett mappilamuslimskt bröllop, där de nygifta
bod de hemma hos brudens föräldrar en tid.
"Sköter sig inte brudgummen blir han utsparkad",
hette det. Jag intervjuade Keralas förste
kommunistiske chefsminister Achuta Menon, som
genomförde Indiens första jordreform, och
träffade den unike muslimske författaren Vaikom
Mohammad Basheer, som hade levt som en hinduisk sanyasi,
som naken egendomslös eremit i Himalaya.
Nu är båda döda,
men alla minns dem.
Efter 23 år har jag kommit
tillbaka till "mitt" Kerala i södra Indien.
Fortfarande ser jag överallt röda flaggor med
hammaren och skäran. Delstaten styrs nu av det
lokala kongresspartiet, med rötter i Nehrus och
Mahatma Gandhis parti.
Ingenting är sig likt.
Globaliseringen och det hemsända kapitalet
från alla Keralas gästarbetare i
Golfländernas oljeemirat har förändrat
områdets ekonomi. Därtill kommer att den
internationella charterturismen hittat vägen till
det tropiskt vackra Kerala.
J. Devika är
feminist och professor i
sociologi vid Center for Development Studies i Keralas
huvudstad Thiruvananthapuram (Trivandrum).
Var det bättre för
kvinnorna förr?, undrar jag. Det var vad jag trodde,
med matriarkala traditioner, med välutbildade
kvinnor som inte födde lika många barn som i
andra delar av Indien, med tillgång till god
sjukvård.
- Det var inte bättre
förr, säger Devika. Det var en illusion. Vi har
trots allt gjort vissa framsteg! Min generation kvinnor
var på 80-talet de första som satte sig
på männens avdelning i kaffehusen. Det var
rökigt och syndigt. Och gud vad männen glodde!
Men vi gjorde det. Det och mycket annat var en del av min
feministiska uppväxt.
Som ung var Devika aktivist i
"Vetenskap till folket", som arbetade för att
vetenskapliga rön skulle förbättra vanliga
människors liv.
- Vi trodde på det.
Rörelsen finns kvar. Men den har förlorat sin
själ.
Att det finns
pengar i Kerala syns på olika
vis. Oljepengarna från
Golfen har investerats i vräkiga privathus i
Dallasstil - och i guldsmycken. Juveleraraffärer
dominerar många städer.
Sasikumar suckar:
- Ett medelklassbröllop kostar
ett kilo guld och en bil. Mannen gifter sig med guldet,
inte med kvinnan.
Folk från Kerala har i alla
tider arbetat långt borta från sina familjer.
Emigranterna sänder hem stora summor från
oljeländerna vid Persiska viken.
- I Kerala finns 12 TV-kanaler,
fortsätter Sasikumar. Deras främsta inkomster
kommer från annonser för juveleraraffärer
och sådant som TV, DVD och andra teknikprylar
för hemmet. Mellan sju och tio på kvällen
sänder alla tolv kanalerna sentimentala såpor
som fångar en publik till
annonsörerna.
Emigranterna sätter sina barn
i dyra privatskolor. Och så försämras de
allmänna skolorna.
I dag förändras
migrationen.
- På 2000 talet har Kerala
fått en ny it-emigration, berättar Sasikumar.
Utbildade it-ingenjörer får jobb i USA,
Australien och Europa. De tar med sig sina familjer och
barnen växer upp i det nya landet för att
aldrig återvända.
Några stannar ändå
kvar. Trivandrum räknas ibland efter Hyderabad och
Bangalore som Indiens tredje viktigaste it-stad. Strax
norr om staden ligger Technoparc, tidigare Kerala Silicon
Valley. Här finns många av Indiens viktigaste
it-bolag, också det största,
Infosys.
Kerala är
fortfarande ett politiserat
samhälle. En dag
demonstrerar stamfolk utanför Sekretariatet,
Trivandrums Vita hus på huvudgatan MG-road, Mahatma
Gandhigatan. Två år tidigare hade de "bosatt
sig" utanför sekretariatet i protest mot att de
förlorat sin hemvist i Keralas skogsområden.
När polisen brutalt jagade bort dem dödades en
man. Nu påminner några hundra aktivister om
händelsen.
Ett kvarter bort demonstrerar en
grupp strejkande hotellarbetare utanför det i
blockad satta hotell där de arbetar. De samlar in
pengar och agiterar. En medelålders man
berättar att han tjänar 4000 rupier i
månaden, lite mer än 20 kronor om
dagen.
- Hur ska jag kunna
försörja min familj på det, frågar
han.
Solen står i
zenit redan före vårdagjämningen i
tropiska Trivandrum. Hettan
är total. Efter att ha vandrat i välkända
men förändrade kvarter, där gamla hus rivs
och nytt byggs i glas och betong räddar jag mig in
på ett plastigt vegetariskt ställe vid MG-road
med ljuvlig kylskåpsaktig luftkonditionering. Jag
sippar på en kall kaffe och en fresh lemon soda med
salt. Medan jag äter en masala dosa läser jag
nya numret av magasinet The Week, utgivet i Kerala. Nya
tider, nya värderingar, tänker jag. På
omslaget finns en kvinnlig filmregissör i jeans och
rubriken "Vad singelkvinnor önskar". Svaret ges
längst ner: "Ja till intimitet, nej till
tillfälliga förbindelser".
4.
Översättningar och sambandh mellan
världar
Världslitteraturen
silas mer eller mindre genom ett enda språk,
så stor är engelskans
dominans. Av årligen
tusen översatta titlar till svenska är 800
från engelska. De andra språken är
på nedgående. Från Östeuropas 19
språk översätts årligen 20
böcker alla kategorier. I Sverige finns bara tre -
fyra som översätter från
arabiska.
Styrbjörn Gustafsson,
förläggare på Bokförlaget Tranan,
ger ut skönlitteratur översatt från andra
kulturer, från Afrika och Asien. På en
konferens nyligen i indiska Bangalore presenterar han den
nedslående statistiken.
- Man skulle tro att det var
bättre på biblioteken. Men på ett
förortsbibliotek i Stockholm kunde jag konstatera
att 1.5 procent av böckerna där kom från
Asien och Afrika.
Engelska talas
överallt, sa U R Anantha
Murthy, författare och tidigare ordförande i
Sahitya Akademi, Indiska akademin.
- Engelska är ett språk
som färdas. Också tamil har rest, från
Tamil Nadu i Indien till Sri Lanka och
Singapore.
Han var orolig:
- Är ni inte rädda
för amerikanerna? Det är jag. Vi måste
skapa våra egna världar i den globaliserade
eran!
"Sambandh -
relating distant worlds" var namnet på en
fyradagarskonferens i februari i den indiska staden
Bangalore, inom ramen för det Indisk-svenska
översättningsprojektet. Projektet
representerades av författaren Tomas
Löfström och av Birgitta Wallin, redaktör
för tidskriften Karavan, inriktad på
litteratur från Asien, Afrika och
Latinamerika.
Där i Bangalore avslutades med
konferensen en månadslång resa genom
Sydindien med buss med tio svenska författare, som
jag själv deltagit i.
Indiska
författare som skriver på engelska har alltid
översatts till svenska, från Tagore till
Rushdie och Arundhati Roy. Men
de flesta indiska författare skriver på olika
indiska språk och har inte översatts till
svenska. Genom projektet hittills fyra titlar
översatts till svenska, från bl a kannada
(språket i Karnataka) och hindi. Sex svenska titlar
har översatts, som Kerstin Ekmans "Händelser
vid vatten" (hindi) och Torgny Lindgrens "Ormens
väg" (kannada).
- Ordet sambandh behöver inte
översättas, berättade Tomas
Löfström. Det finns på både
svenska, sanskrit och andra indiska språk och
betyder detsamma, något som förenar, på
samma sätt som översättningar för
samman fjärran världar.
Annika Ruth Persson översatte
Krishna Sobtis roman "Lyssna min dotter" från hindi
tillsammans med en indisk översättare.
- Jag hade två engelska
versioner och försökte spåra
hindioriginalet bakom dem. Hela boken utspelar sig i ett
hem. Hur ser ett indiskt kök ut? Ibland åt vi
textens grönsaker och frukter till lunch. En text
är också fonetisk. När jag arbetade med
Chandra Ramakrishnan läste hon upp texten mening
för mening så att jag kunde höra hur den
lät.
Agneta Pleijel var också i
Bangalore, där hennes roman "Hundstjärnan" nu
tryckts på hindi.
- Jag har alltid varit nyfiken
på kartor och på människor och platser
långt borta, sa Agneta Pleijel. Jag drömmer om
antipoder, om motsatser, det som är långt
borta. Vi har bara ett liv. Ibland kan man
förstå sig själv genom det
annorlunda.
Poeten Arne Johnsson förde
fram liknande tankegångar:
- Jag är intresserad av
situationer där jag inte vet något alls. Som
författare måste jag släppa kontrollen
för att finna det jag inte känner till. Min
tolkning av "sambandh" ligger i klyftan mellan det jag
vet och det jag inte vet.
Zac O'Yeah bor sedan fem år i
Bangalore. Hans indienbok "Guru" kom förra
året.
- Varför denna besatthet av
Indien? Kanske är det därför att det
för en författare är en av de platser dit
man kan resa för att vässa tänderna? Nu
lever jag själv i Indien och det mesta jag skriver
handlar om Indien. Men det är inte alltid
nödvändigt att överbrygga klyftor mellan
kulturer. Att bygga broar kan vara problematiskt i en
globaliserad värld. Det leder ofta till
kolonisering, politiskt, kulturellt och
ekonomiskt.
- Kanske är det viktigare att
simma över till andra stranden, för att
lära känna, leva lite på andra sidan,
älska, learn, live and love …
En som simmat
över till andra stranden är Astrid Lindgrens
Pippi Långstrump, som
efter 65 år satt sin fot på indisk mark i en
hindiöversättning, som presenterades på
ett seminarium om barnlitteratur på bokhandeln Good
Books i Chennai.
- Den här boken måste
läsas av vartenda barn i det här landet, tyckte
översättaren.
I Chennai pågick samtidigt
den årliga stora bokmässan, med ett
väldigt utbud av böcker och idéer och
mängder av bokintresserade besökare.
Jag köper travar av
böcker och skickar hem i femkilospaket med reducerat
bokpostporto.
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|