|
Recension
"The
Myth of Ethnic War"
Av
Sören
Sommelius, TFF rådgivare
16 december, 2005
The Myth of Ethnic
War
Serbia and Croatia
in the 1990s
V.P. Gagnon Jr
Cornell University Press
Daytonavtalet undertecknades
på en amerikansk flygbas december 1995. Därmed
sattes punkt för ett blodigt bosniskt
inbördeskrig. Fredsavtalet ledde till att vapnen
vilade men inte till att fred byggdes. Bosnien är i
dag ett internationellt protektorat. Fredsavtalet
garanterade de etniska grupperna vissa rättigheter,
vilket försvårat ett politiskt demokratibygge
baserat på medborgarskap. Hög
arbetslöshet och utbredd fattigdom präglar den
unga staten. Det finns de som kallat Bosnien en
"monsterstat".
Varför har såren
från kriget varit så svårläkta?
En orsak är att fredsavtalet
inte konstruerades för att lindra de konflikter som
lett till krig. Kriget beskrevs ständigt som ett
etniskt krig mellan hatiska folkgrupper. Daytonavtalet
skapade en "etnisk fred", med etnisk maktbalans. Men var
det ett "etniskt krig"? Naturligtvis inte, det vet
varenda människa med rötter på
Balkan.
Redan i titeln till sin bok "The
Myth of Ethnic War" gör den amerikanske professorn V
P Gagnon Jr upp med myten om de etniska krigen på
Balkan. Gagnon fokuserar på Serbien och Kroatien
under 1990-talet. Båda länderna har av
många västerländska forskare och
journalister beskrivits som ett slags prototyper för
extrem nationalism och etniska krig. Det hela har inte
blivit bättre av tendensen i väst att beskriva
det som skedde som krig mellan "onda serber" och "goda
kroater och bosniaker".
De jugoslaviska
sönderfallskrigen inleddes kort tid efter det kalla
krigets slut. Det var en period när
västerlänningar hävdade att deras liberala
värden hade triumferat, skriver Gagnon. Kanske var
det en anledning till att västmedier beskrev krigen
i ex-Jugoslavien i förmoderna termer, som stamkrig
och etniskt hat. Balkan framställdes som antitesen
till det moderna Väst.
De bilderna stämde inte alls
med hur människor i de berörda områdena
upplevde konflikten, konstaterar Gagnon. Jag har
själv samma erfarenhet efter tjugotalet resor till
krigets Balkan under 90-talet.
Hur var det i Serbien? De
elitstyrda massmedierna gjorde allt i sin
förmåga för att piska upp
krigsstämning. Men ställde de unga serbiska
männen upp för fosterlandet liksom
fransmän, tyskar och engelsmän hade gjort i
första och andra världskriget? Nej,
tvärtom. I Belgrad vapenvägrade 85 till 90
procent av de inkallade, i Serbien som helhet mellan 50
och 80 procent. 200.000 män i vapenför
ålder flydde landet. Bland dem som inkallades
deserterade ett stort antal.
På Orust bildade
fredsaktivisterna Ola
och Erni Friholt -
rådgivare för TFF - ett "konsulat" för
"Den andliga republiken Zitzer". Zitzer var namnet
på en pizzeria där unga serbiska
vapenvägrare med icke-våld höll ut mot
militärmakten. Republikens vapen var en pizza
och tre biljardklot.
* *
*
Krigen utspelade sig särskilt
i områden med blandad etnisk befolkning. Det var
också områden där människor hade
den högsta positiva nivån av fredligt
samexisterande över etniska gränser, med
många blandäktenskap. Våldet i
sådana områden uppstod inte genom lokal
massmobilisering, skriver Gagnon. Nästan utan
undantag flammade regionala krig upp som resultat av
strategiska beslut fattgade av de politiska eliterna i
Belgrad och Zagreb.
Gagnons tes är att krigen
handlade om nationella eliter som när deras makt
hotades sökte destabilisera hoten. Ett sätt var
att i propagandan visa hur oskyldiga civila drabbades av
"de onda andra". Eliterna skapade krig för att
behålla sin makt, på liknande vis i Kroatien
och i Serbien.
Det handlade ofta om både
makt och pengar. I Kroatien överfördes mycket
av den statliga egendomen till ett toppskikt av det
nationalistiska HDZ-partiets medlemmar, som tog över
enorma rikedomar. I Serbien var processen lite
annorlunda. Milosevics SPS använde
insiderprivatisering liksom i Kroatien, så att
partimedlemmar gynnades. Därutöver hjälpte
partiet den organiserade kriminella maffia som växt
fram mycket till följd av de internationella
sanktionerna. Nu skapades en mäktig klass av
maffiabossar, som för övrigt låg bakom
det ödesdigra mordet 2003 på
premiärminister Djindjic.
Makt och pengar var också
drivkrafter på en annan nivå, för de
paramilitära banditband som "i nationens namn"
låg bakom många av de värsta
grymheterna, när de för egen vinning plundrade
och våldförde sig på civila.
* *
*
Gagnon applicerar i en utvikning
sin teori på Bushs USA. Han menar att det finns
stora likheter mellan Bushadministrationens agerande
efter 11 september och Tudjmans och Milosevics, i
Kroatien respektive Serbien under krigsåren. Bush
har använt kriget mot terrorismen som ett sätt
att destabilisera den inhemska oppositionen. Hans tal om
att "antingen är du med oss eller mot oss"
påminner skrämmande om den värsta
nationalistiska retoriken på Balkan. De som
kritiserat presidenten stämplades som nationella
förrädare, för att delegitimera deras
argument.
Författaren diskuterar
också länder där det kalla krigets slut
inte ledde till inbördeskrig. Ungern påminde
på många sätt om Serbien och Kroatien.
Men den ungerska eliten hade andra strategier och krig
hörde inte till dem.
V P Gagnon är freds- och
konfliktsforskare vid Cornell University. Hans bok
är ett viktigt bidrag till studierna av de
jugoslaviska sönderfallskrigens orsaker.
Sören Sommelius
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|