|
Samtal
med Orhan Pamuk
Av
Sören
Sommelius, TFF rådgivare
18 december, 2005
Den turkiske
författaren Orhan Pamuk dras har blivit en bricka i
spelet om Turkiets medlemskap i den europeiska
gemenskapen. På Bokmässan i Göteborg drog
han stora skaror med anledning av romanen "Snö".
Sören Sommelius har träffat honom över en
kopp te.
Fundamentalister och nationalister
med olika förtecken intrigerar, liksom marxister och
ex-marxister. Dödande skott avlossas på
teatern under staden Kars första direktsända
TV-föreställning. Snön faller oavbrutet.
Staden är isolerad från omvärlden och
varje kapitel i boken inleds med
snöflingor.
Orhan Pamuk skapar ett mikrokosmos,
ett Turkiet i miniatyr, i den östliga utposten Kars
i sin roman "Snö", som i höst kommit på
svenska (Norstedts, översättning Inger
Johansson).
Kars är periferi i Turkiet
på samma sätt som Istanbul är periferi i
Europa.
- Det är en underlig
känsla att bo "vid kanten", säger Orhan Pamuk
när jag får en intervjustund med honom under
bokmässan i Göteborg. Vi sitter i kanten av
mässan på en svårfunnen plats utan brus
från alla mässgolvets marknadsutropare.
- Jag pratar fort, säger han,
och det är ett understatement. Har du
bandspelare?
Pamuks böcker är stora
läsupplevelser. Författaren själv är
briljant, snabb i repliken, bitande vass
ibland.
Vi talar om städer och
särskilt om Orhan Pamuks eget Istanbul. En
gång var platsen huvudstad i det osmansk/turkiska
välde, som långa tider sträckte sig
nära nog till Wien i Österrike.
- När Flaubert besökte
Istanbul vid mitten av 1800-talet förutspådde
han att den inom ett sekel skulle vara världens
huvudstad. Så blev det inte.
Det osmanska väldet
störtade samman. Och när Orhan Pamuk
föddes i Istanbul 1952 var staden fattigare och mera
sliten än någonsin under sin
tvåtusenåriga historia. I sin senaste bok
"Istanbul. Memories of a City" (utgiven i år,
på svenska nästa år) skriver
Pamuk:
"För mig har den alltid varit
en stad av ruiner och melankoli efter imperiets
undergång. Jag har under mitt liv antingen
kämpat mot denna melankoli eller (som alla
Istanbulbor) gjort den till min egen. … Jag har
accepterat den stad där jag föddes på
samma sätt som jag accepterat min kropp."
- När jag växte upp i
Istanbul var det Ingenstans huvudstad, ler Orhan Pamuk,
med en underton av det slags melankoli som på
turkiska kallas hüzün.
Hüzün är "inte en
ensam persons melankoli utan de svarta känslor som
delas av en hel stad", skriver Orhan Pamuk i sin
Istanbulbok. Med en annan färg skulle
hüzün kanske kunna kallas Istanbuls blue mood,
Istanbul blues.
Istanbul liknar Dublin i Irland
däri att båda är städer i den
europeiska periferin. När Orhan Pamuk skrev sin "Den
svarta boken" var en inspirationskälla just James
Joyces Dublinskildring "Odysseus". Joyce skrev gata
för gata om sitt Dublin betraktat på
avstånd, från Trieste och Paris. Orhan Pamuk
har inte flytt sin stad som Joyce utan blivit den trogen.
Han bor i samma hus där han föddes.
- Men "Den svarta boken" skrevs
på distans, under en vistelse i New York.
Ändå är jag lojal mot stadens gator
…
* *
*
Vi dricker te. Jag undrar
varför Orhan Pamuks boktitlar så ofta
innehåller färger.
- Färgerna är inte
symboler utan just färger. Jag är mycket
upptagen av färger. När jag ser tekoppen
på bordet tänker jag "vit kopp, med brunt
te".
Länge ville du bli
målare, säger jag, för det finns
berättat i Istanbulboken.
- I mitt skrivande är jag
visuell, för mig är visuella detaljer viktiga.
Det var de inte för Dostojevskij, men väl
för Tolstoj.
När Orhan Pamuk var 16 - 17
år gammal gick han längs Istanbuls gator med
sin kamera och fotograferade. Många av de bilderna
finns med i Istanbulboken, som visuella
minnesnoteringar.
- Det var på 60-talet. Jag
målade som Utrillo och använde fotografierna
som förlagor.
Men så blev skrivandet
viktigare. Varför blev du författare, undrar
jag?
- Det är just det som
"Istanbul. Memoires of a City" handlar om. Boken är
till hälften en essä om Istanbuls urbana
landskap och till den andra hälften en krönika
om mitt liv fram tills jag är 23 år gammal med
fokus på min önskan att bli
målare.
* *
*
Turkiet är ett land mellan
öst och väst. Men det ottomanska väldets
europeiska rötter och Kemal Atatürks
sekulariserade statsbygge har skapat en europeisk
tillhörighet som ställs på sin spets
dessa oktoberdagar, när Turkiet slutligen inviteras
av EU att inleda förhandlingar med sikte på
ett medlemskap om tio eller kanske femton år. Vi
träffas en dag innan beslutet fattas.
- Turkiet har under sekler levt i
strider och krig. EU kom till som ett fredsprojekt med
Frankrike och Tyskland som viktiga aktörer. För
mig är hjärtat i EU just fred. Därför
hoppas jag att Turkiet till slut får börja
knacka på EU:s dörr.
En process mot ett turkiskt
EU-medlemskap kommer också att fokusera på
frågor som mänskliga rättigheter och
yttrandefrihet. Orhan Pamuk hotas nu av åtal i sitt
hemland för att han i en schweizisk tidning
kommenterat det turkiska folkmordet i Armenien för
hundra år sedan. En svensk stödkommitté
för Pamuk har bildats med namn som Kurdo Bakshi,
Arne Ruth, Kerstin Ekman, P C Jersild och Majgull
Axelsson. Det har hetat att Orhan Pamuks situation
påminner om Salman Rushdies.
- Många turkiska
författare har haft stora problem med myndigheterna.
Min situation är helt annorlunda. Jag menar att
rättegången mot mig inte ska
dramatiseras.
Rättegången hålls
i december. Den kan förstås ses som ett
politiskt inslag i debatten för och emot
EU-medlemskap. Skulle Pamuk trots allt fällas blir
det pinsamt för Turkiet och en framgång
för landets EU-motståndare. Frias han kan det
innebära att mörka inslag i landets historia
för första gången kan diskuteras
öppet.
- Som ung författare hade jag
bestämt mig för att inte skriva politiskt.
Så många andra gjorde det och la ner stor
energi på att tjäna sitt land politiskt. Jag
höll länge mitt löfte. Trots det uppfattas
många av mina tidiga böcker i väst som
politiska. Jag har så många ämnen,
så många romanprojekt som väntat
länge på att bli skrivna, i sju år, i
tio år. De är inte politiska. Men "Snö"
är en politisk roman, min första och
sista.
Huvudpersonen i "Snö" heter Ka
och är författare och journalist. Han reser
till den avlägsna staden Kars för att skriva om
den självmordsepidemi som uppstått bland unga
beslöjade kvinnor. På liknande sätt reste
Orhan Pamuk själv till Kars för att få
material till sin roman.
- Liksom min huvudperson reste jag
till Kars för att få material. De första
150 sidorna i boken är realistiskt skrivna. Den
isolerade staden är en scen för politiska
krafter.
Snön faller oavbrutet, den
vita snön, också på boksidorna. När
jag läser "Snö" sugs jag in i berättelsen,
jag blir insnöad i texten och drabbas av Orhan
Pamuks förmåga att beskriva de som inte
är som han, att förstå "de andra",
flickorna som tar på sig slöja, islamisterna.
I en intervju skriven av Nathan Shachar i tidskriften
Axess senaste nummer säger Pamuk: "Min utmaning var
att identifiera mig med de andra, de som inte
tillhör min lilla stam … Jag ville
undersöka vad, om alls något, som håller
samman vår nation."
* *
*
Orhan Pamuk tittar på
klockan. Tiden är ute. Jag tar några snabba
porträttfotografier innan han skyndar ut i ett
snölöst sensommarsoligt Göteborg för
ett privat möte med en släkting som han inte
träffat på tjugo år. Senare på
dagen går hans plan tillbaka till Istanbul efter
några intensiva dagar på bokmässan,
där intresset för hans person och
författarskap fyllt seminariesalarna, också
därför att han återkommande nämns
som nobelpriskandidat.
Sören Sommelius
sosommelius@hd.se
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|