Unionsupplösningen
1905
Två recensioner
Av
Sören
Sommelius, TFF rådgivare
17:e maj, 2005
"I
vårt kollektiva historiska minne är
avgörande händelser 1905 nedtonade,
antagligen därför att det inte blev
krig, vilket just är en anledning till att
unionsupplösningen är så
värd att minnas. Konflikter
förknippade med statsupplösningar och
gränsförändringar lösta utan
krig hör till undantagen. Den svensk-norska
separationen och dess långsiktiga
konsekvenser, fredlig samlevnad mellan folk,
är värd vår
uppmärksamhet."
Boken
1905
De glömda revolutionernas år
Av Börje Isakson
Ordfront 2005
Det finns årtal i
mänsklighetens historia med särskild
laddning, från franska revolutionens 1789, via
år som 1848 och 1968 till senast 1989, året
för Berlinmurens fall och det kalla krigets
slut.
Och 1905. Året för den
norsk-svenska unionsupplösningen och andra
händelser var också en tidpunkt för ett
skred i den gamla världsordningen, något som
inte minst förebådade världskrigets
katastrof 1914 men som också i Sverige innebar
långtgående
förändringar.
Börje Isaksons "1905. De
glömda revolutionernas år", som
påpassligt utkommer i dag på syttende maj,
den norska nationaldagen, är en läsvärd
bok med fokus på detta år.
I vårt kollektiva historiska
minne är avgörande händelser 1905
nedtonade, antagligen därför att det inte blev
krig, vilket just är en anledning till att
unionsupplösningen är så värd att
minnas. Konflikter förknippade med
statsupplösningar och
gränsförändringar lösta utan krig
hör till undantagen. Den svensk-norska separationen
och dess långsiktiga konsekvenser, fredlig
samlevnad mellan folk, är värd vår
uppmärksamhet.
Börje Isakson behandlar till
två tredjedelar fallet Sverige-Norge. I bokens
sista del skildrar författaren den samtidiga
dramatiken på andra sidan Östersjön, i
Finland, då en rysk provins, och i det ryska
tsardömet, som sjuder av begynnande revolt mot
enväldet.
Styrkan i "1905"
är skildringens
detaljrikedom, med många belysande episoder.
Isakson berättar exempelvis att Lenin vid ett
tillfälle 1905 på väg till S:t Petersburg
bor 14 dagar i samma hus i Stockholm (Karlaplan 10) som
August Strindberg. Hälsade de båda herrarna
på varandra i trappan, undrar jag för mig
själv - och kan se dem för mig.
Ibland saknar jag en vassare
politisk analys, som kunde gjutit mera skärpa i
bokens framställning. Ändå är det en
medryckande tidskrönika, som förflyttar mig som
läsare hundra år tillbaka i tiden till en
dramatisk epok. Ett spännande illustrationsmaterial
bidrar också till detta.
Författaren
målar ett historiskt panorama av de nordiska
länderna och av Ryssland vid den här
tiden. Grundläggande
frågor vållar konfrontation. Det gäller
rösträtt, kvinnans ställning, demokrati
och social rättvisa. Arbetarrörelsen formerar
sig och manar till strejk. Monarkins berättigande
ställs på sin spets, med helt skilda
konsekvenser i Sverige och Ryssland.
Unionsupplösningen
mellan Sverige och Norge höll på att leda till
krig. I stället blev det
ett civiliserat fredsavtal och en
icke-våldslösning. En demilitariserad zon
upprättades. Flera norska fästningar inom den
revs. Tvister vad gäller unionsupplösningen
skulle hänföras till den nyupprättade
permanenta skiljedomstolen i Haag.
Sveriges blivande landsfader Per
Albin Hansson debuterade politiskt mitt i unionskrisen
och var en av författarna till det
socialdemokratiska ungdomsförbundets manifest "Ned
med vapnen! Fred med Norge!". En av hans två
medförfattare, Zeth Höglund, åtalades
för detta för uppmaning till myteri och
dömdes till fem års fängelse!
Demokratin utvecklades de här
åren dramatiskt i Norge, där alla män
över 25 år fick rösträtt 1898.
Kvinnlig rösträtt infördes där 1913.
I Sverige gick det betydligt långsammare. 1905 hade
bara 6 procent av befolkningen rösträtt.
För att få rösta måste man vara man
med en viss minimiinkomst eller -förmögenhet.
Inte undra på att arbetarrörelsen ställde
sig på Norges och fredens sida.
Sverige var via
kungahuset indraget i ett skrämmande storpolitiskt
spel. Dåvarande kronprins
Gustav reste till Berlin, där kejsar Wilhelm
uppmanade Oscar II att ta i med hårdhandskarna mot
norrmännen.
Många inbillar sig
fortfarande naivt att svenskarna är av ett
fredligare slag än andra folk. Men hade Sverige, om
händelserna 1905 ägt rum nio, tio år
senare blivit indraget i världskriget på
Tysklands sida, frågar jag mig?
Dramatiken på andra sidan
Östersjön är av ett annat slag än i
Norden, framförallt blodigare. Under Den blodiga
söndagen i S:t Petersburg skjuter tsarens kosacker
mot tiotusen demonstranter utanför Vinterpalatset.
Hundratals dödades, än fler sårades. I
oktober strejkade en miljon i Ryssland mot tsarens
envälde. I Finland utbröt likaså
generalstrejk tillstöd för den ryska kampen
för "frihet och mänskliga rättigheter".
Tsaren retirerar tillfälligt men slår tillbaka
påföljande år då 1200 personer
avrättas. Men då hade man i Finland redan
infört allmän rösträtt för
både män och kvinnor över 24
år.
Unionsupplösningen och
händelserna 1905 innebar vikiga vägval.
Börje Isaksons bok synliggör dem och inviterar
läsaren till egna kontrafaktiska reflexioner, vad
hade hänt om …
Därmed blir historien
också ett verktyg för att förstå
vår samtid.
"De
skrika som galningar om krig"
Boken
FÖR FREDEN
OCH RÖSTRÄTTEN
Kvinnorna och den svensk-norska unionens sista dagar
Av Inger Hammar
Nordic Academic Press 2005
"Du kommer
i grevens tid hem. Gör vad du kan för att
hejda den våldsamma chauvinismen, som nu tar
förståndet från människorna
här i landet. De skrika som galningar om krig
och detta även sådana, som borde
förstå bättre vari Sveriges
ära och Sveriges skam ligger!"
Så skrev Karl
Otto Bonnier i ett brev till Ellen Key den 15 juni 1905.
Då hade norska Stortinget en vecka tidigare
förklarat unionen med Sverige upplöst.
Påföljande dag hade
bortåt 50.000 människor strömmat till
Oscar II:s sommarresidens Rosendal för att hylla
honom och ge uttryck för sin avsky över Norges
handlande. "Sällan eller aldrig har kungshymnen
sjungits med större allvar", skrev Dagens Nyheter i
sin rapport. Inflytelserika svenska kretsar ville nu
näpsa de uppstudsiga norrmännen
militärt.
Det var ingen tillfällighet
att Karl Otto Bonnier vände sig till Ellen Key, som
tidigt stått upp för norrmännens
rätt att själva bestämma över sitt
öde. Ellen
Key var en av flera tongivande kvinnor som agiterade
för en fredlig unionsupplösning, skriver Inger
Hammar i sin "För freden och rösträtten"
med undertiteln "Kvinnorna och den svensk-norska unionens
sista dagar", en viktig bok
just i år, hundra år efter den
unionsupplösning som innebar det definitiva slutet
för Sveriges stormaktsambitioner.
Inger Hammars bok är
intressant i många avseende. Hon visar hur
unionsstriden medförde att engagerade kvinnor - med
Ellen Key i spetsen - tog den offentliga arenan i
besittning, kanske för första gången i
vidare mening, och yttrade sig i politiska frågor.
Vid den här tiden saknade ju kvinnor demokratiska
rättigheter och förväntades verka bara i
familjen.
Också
för arbetarrörelsen spelade unionskrisen en
viktig roll, vilket tyvärr
bara perifert berörs i Hammars bok. 1895 hade
Hjalmar Branting exempelvis dömts till tre års
fängelse sedan han i ett förstamajtal tagit
avstånd från den storsvenska krigshetsen i
pressen och kallat den "brottslig upphetsning till
brodermord". Hammar berör heller inte de
internationella förutsättningarna. England
stödde norska självständighetskrav, medan
Tysklands kejsare stödde Sverige, dock utan att vara
beredd att gå i krig för saken.
I dag är
unionsupplösningen ett pedagogiskt exempel på
en fredlig unionsupplösning, ett historiskt positivt
undantag. Varför ägnar vi det inte större
uppmärksamhet, frågar sig Inger Hammar. Hon
tror att det hänger samman med att många
svenskar uppfattade unionsupplösningen som ett
nederlag och att förlorarnas historia inte är
intressant.
Kvinnors gräl
har ingen status, skriver Hammar. Hon menar att historien
i mycket handlar om "mäns gräl", det som kallas
krig, och som "äger en omisskännlig doft av
krut och medaljputs".
Det finns skäl att tro att det
svenska kvinnokollektivet bidrog till den fredliga
unionsupplösningen, summerar Inger Hammar. Hennes
bok innehåller många exempel på detta.
Hon framhäver den avgörande roll som spelades
av Ellen Key, som agiterade både för kvinnlig
rösträtt och för att blotta "tanken
på krig mellan Sverige och Norge är ett
brott".
Särskilt
intressant är Inger Hammars skildring av hur Sverige
efter en sårig skilsmässa drabbades av ett
nationellt trauma. Nu
gällde det att bygga en ny nationell identitet. I
det sammanhanget kan Selma Lagerlöfs "Nils
Holgerssons underbara resa" läsas. Boken kom ut 1906
och skildrar inget svenskt imperium utan ett tryggt litet
land. Ett nytt nationellt projekt föds. Till det
bidrog också Alice Tegner med sin visbok "Sjung
svenska folk", som manar till fosterländsk samling -
och som inte väjer för krigsmetaforer och
nationell retorik.
Själv funderar
jag också på en annan aspekt. Vilka
långsiktiga konsekvenser hade ett krig mellan
Sverige och Norge 1905 fått?
Vad hade det betytt i dag om en brutal svensk
ockupationsarmé den gången gått in i
grannlandet? Vilka nationella trauman hade det skapat?
Hade det nordiska samarbetet kunnat fungera så som
det gör i dag? Hade Norden varit ett så
fredligt och fridfullt hörn av Europa i dag som vi
tar för givet? Knappast.
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|