Arabisk
press efter
Libanon-kriget
Av
Per
Gahrton, TFF Associate
18 augusti, 2006
"En dag som berättigar till
fest", utropade den London-baserade al-Quds al-Arabi
efter FN:s eldupphörresolution, "eftersom detta
är första gången som Israel accepterar
ett FN-beslut från en position som besegrad och
inte som segrare". Att ett arabisk-israeliskt krig
för en gångs skull slutat med arabisk seger,
är en helt dominerade åsikt i arabiska medier.
Al-Quds al-Arabi tillåter sig att drömma om
att det israeliska nederlaget skall leda till massflykt
från Israel. Men i nästa andetag
påminner tidningen om att Israel aldrig brukar
genomföra sina internationella åtaganden och
varnar för att förlorarna, liksom tidigare, kan
hämnas genom att provocera fram inbördeskrig i
Libanon.
Med tanke på de otaliga
massmediala vittnesmålen om det libanesiska folkets
eniga motståndskraft förefaller risken
för inre stridigheter i det sargade landet just nu
liten. Men visst kan man urskilja nyansskillnader i
libanesiska tidningar. Vänsterorganet al-Safir
uppfattar FN-resolutionen som en komplott i syfte att
rädda Israel från ännu större
katastrof och hävdar att det konstigaste med
FN-beslutet är att det talar om behovet av reform av
Libanons politiska struktur utan att
ifrågasätta om Israel verkligen skulle
acceptera en sådan stat och om libaneserna är
beredda att etablera den.
Att det inte finns bara jubel i
Libanon utan också krigströtthet speglas i
al-Anwar där en namnlös "politisk analytiker"
med kraft kräver att läget före den
israeliska invasionen den 12 juli inte får
återskapas. För isåfall finns det
ingenting som hindrar Israel från att starta ett
nytt krig och alla offer libaneserna gjort nu skulle vara
meningslösa!
Kanske blir de politiska
följderna av Libanonkriget mest dramatiska
utanför det direkta krigsområdet. I en
lång bitter artikeln berättar
chefredaktören för egyptiska Usbu (Veckan),
Mustafa Bakri, om ett besök i Beirut med en egyptisk
delegation under sista krigsveckan. "Det fanns en
konspiration om att förstöra Libanon och alla
teg", skriver han med illa dold adress till också
sin egen regering. Han skämdes inför alla
libaneser som undrade varför det egyptiska
stödet hade dröjt så länge. När
han såg libaneser på gatan med högburet
huvud ville han stiga av delegationsbussen och
"berätta för dem att det verkliga Egypten
är med dem". Han hånar de arabiska
utrikesministrarna för att de trodde att Hizbollah
skulle krossas på 72 timmar och vågar
också kritisera sin egen president för hans
första uttalanden, som "var en chock för
många".
Nu har det blivit lite bättre,
skriver han, men också Egypten behöver
förnyelse, presidenten behöver höra att vi
är arga. Folk måste få demonstrera sin
solidaritet, vi kan inte godta att våra
förbindelser med fienden förblir orubbade medan
kriget pågår, vi måste kalla hem den
egyptiske ambassadören från Tel Aviv.
Tåget går snabbt och nu har vi ett historiskt
tillfälle!
Man behöver inte vara
tankeläsare för att se ett hot mellan raderna.
Egypten har haft fredsfördrag med Israel i snart
trettio år. Men freden har knappats utnyttjats till
att lyfta Egyptens massor från massfattigdom.
Missnöjet i folkdjupet är starkt, vilket senast
i parlamentsvalet i fjol tog sig uttryck i stora
framgångar för islamister. Om Mubaraks
passivitet inför Israels attacker i Ghaza och
Libanon leder till hans fall vore det inte första
gången en egyptisk ledare störtas pga
passivitet inför andra arabiska folks
lidanden.
Jordanska al-Dustur hyllar
Hizbollah, inte bara för militära
framgångar, utan också för politisk
flexibilitet och realism och ställer frågan:
Varför har inte palestinierna varit lika
framgångsrika? Det är hög tid för
palestinierna att dra lärdom! Frågan är
bara vilken lärdom. Ska de ta efter Hizbollas
väpnade kamp? Eller den politiska mognad som
al-Dustur berömmer? Även om det finns likheter
mellan Gaza och Libanon är olikheterna större,
inte minst omvärldens likgiltighet för
Gaza-bornas lidande.
Palestinska al-Ayyam har noterat
detta, och kan inte avhålla sig från en
bitter klagan: Kanske kriget är slut i Libanon, men
vårt krig fortsätter och fortsätter! En
notis berättar om ett egyptiskt försök att
förmå Israel att frige de kidnappade
palestinska politikerna som fortfarande hålls
fångna av Israel. Och den israeliska
människorättsorganisationen B'tzelem redovisar
att israelisk militär under juli, medan hela
världens ögon riktades mot Libanon, dödade
163 palestinier i Gazaremsan, varav 78 helt oskyldiga
civila (36 barn och 20 kvinnor).
Efter allt segerjubel och all sorg
över förlust av liv och egendom känns det
befriande att läsa en artikel i al-Hayat som
frågar: Vem är det som dödar araber och
muslimer - och judar? Svar: De kristna i väst. Och
så har det varit i tusen år minst, heter det,
med början i korstågen. Och glöm inte att
när spanjorerna drev ut muslimerna valde judarna att
också fly, de kände sig säkrare under
muslimskt styre än under kristet. Också den
nazistiska judeutrotningen finns med, inte för att
förnekas, utan för att fogas till
västkristendomens långa syndaregister mot de
båda mellanösternfolken - judar och araber.
Offren är alltid muslimer, araber och judar. Och
vapnen är västerländska. Därför,
avslutar skribenten, "kommer Mellanöstern aldrig att
få fred förrän araber och muslimer och
judar förenas mot den amerikanska imperialismen som
är den europeiska västliga kristna
imperialismens arvtagare".
Olmert och Netanyahu, Nasrallah och
Mubarak, Hamas-ledarna, de iranska mullorna och de
saudiska prinsarna, arm i arm mot den gemensamma fienden
i USA och EU! Nog är det en uppfriskande tanke. Nog
skulle det skapa ett verkligt nytt Mellanöstern i
alla fall.
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2006
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|