|
Kulturskribent
Sommelius i Sydamerika
Hopp
och lugn i Bolivia -
Peru mot vänster?
Av
Sören
Sommelius,
TFF-rådgivare*
29:e april,
2006
Hoppets
och lugnets tid i Bolivia
Är Evo hemma? Ett fönster
står på glänt på andra
våningen i Palazio Quemado, presidentens formella
villa 1875, då rebeller satte eld på huset
för att störta presidenten i en av Bolivias 180
kupper och motkupper sedan självständigheten
1825.
Bor Evo Morales överhuvud
där, Bolivias förste indianske president, som
sänkt sin lön och föredrar att gå
klädd i traditionell aymaraindiansk tjocktröja
framför kostym och slips? Förmodligen
inte.
Evo Morales valdes till president
den 18 december 2005 med överväldigande
majoritet, 54 procent i den första
valomgången. Morales leder partiet MAS, "Moviemento
al Socialismo".
Alla jag möter talar om Evo,
inte om president Morales. Stora förhoppningar
förknippas med honom. I Bolivia råder dessa
första månader 2006 en hoppets och lugnets tid
efter decennier av kaos.
Men Morales svårigheter
är enorma. Om han sviker de folkliga
förväntningarna får han snabbt folket
emot sig. Om han "uppfyller" förväntningarna
kommer USA, de multinationella företagen och den
europeiskättade eliten inte att sitta
stillatigande.
Få länder har en lika
dramatisk och turbulent historia som det lilla
bergslandet utan kust, vars huvudstad på 3.500
meters höjd är världens högst
belägna. Landets stora naturtillgångar har
historiskt plundrats och aldrig kommit folket till godo.
Bolivia är ett av Sydamerikas fattigaste
länder, därtill ett av världens mest
ojämlika. Den indianska majoriteten drömmer nu
om att till slut få del av landets rikedomar. 64
procent av landets nio miljoner lever under
fattigdomsgränsen. 30 procent är
quechuaindianer, lika många mestiser, 25 procent
aymaraindianer och 15 procent
europeiskättade.
* *
*
La Paz är en märklig stad
i en bergsskreva. Huvudgatan El Prado följer en
före detta flodfåra. Öster om Pradon
ligger på en brant sluttning de gamla koloniala
kvarteren kring maktens centrum vid Murilloplatsen, med
presidentpalatset och parlamentet. På Pradons andra
sida ligger i branta backar det som från
början var de inföddas kvarter.
I La Paz är klassamhället
också en fråga om geografi. Längst ner
på bergssluttningen finns Zona Sur, på "bara"
3.000 meters höjd, de välbärgades kvarter
med nästintill Medelhavsklimat. Bortom Zona Sur
är det som på månen i Valle de la Luna,
ett torrt, dramatiskt landskap.
Högst upp i Stor-La Paz bor de
fattigaste, i El Alto på 4.000 meter, en egen stad.
Med bortåt en miljon invånare är El Alto
lika stor som huvudstaden och kallas ofta Latinamerikas
största helt indianska stad. I det starkt
politiserade El Alto talar man gärna om La Paz som
"hålet". Här uppe är det bistert kallt.
En högsommardag i februari är det frostrisk
på natten.
Världens megastäder
växer genom inflyttning till förorternas slum.
Till El Alto kommer många från altiplano,
från högslättens byar, med hopp om ett
bättre liv. Många är bönder eller
före detta gruvarbetare, inställda på att
kämpa för sina rättigheter. Ofta handlar
det om det allra mest grundläggande, som om
vatten.
* *
*
Amerikanska Bechtel privatiserade
vatten- och avlopp i Cochabamba, landets tredje
största stad. Efter våldsamma protester fick
bolaget ge upp planerna. Det "andra vattenkriget"
utspelade sig för drygt ett år sedan här
i El Alto. Suez, ett franskt transnationellt bolag hade
privatiserat vatten- och avlopp i tvillingstäderna.
Priserna höjdes snabbt. Hundratusentals
människor blev utan bra vatten. Vid protesterna i El
Alto dödades 60 personer. I båda fallen
tvingades regimen dra tillbaka privatiseringen, vilket
fått de multinationella jättarna att
kräva stora skadestånd.
Boliva har stora oljefyndigheter
och Sydamerikas största naturgaskällor efter
Venezuela. 2003 var Evo Morales en av ledarna i
"gaskriget", folkliga protester mot att landets regim
för en spottstyver sålt ut naturgasen till
multinationella bolag. De som valt Evo Morales
väntar nu otåligt på att gasen ska
nationaliseras, så som beslutats i en
folkomröstning för två år
sedan.
Konflikterna har fått
politiska konsekvenser. Efter gaskriget 2003 avgick den
extremt nyliberale president Sanchez de Lozada och flydde
till USA. Han efterträddes av vicepresidenten Carlos
Mesa, som avgick efter demonstrationerna förra
sommaren.
* *
*
Evo Morales har ett förflutet
som facklig ordförande för cocaarbetarna i
Bolivia. Cocaodlingen har en flertusenårig
tradition i landet. Cocabladen är en del av landets
kultur, antingen de tuggas, används medicinskt eller
till te eller tuggummin - eller för den delen som
smakingrediens i Coca-Cola. Men cocalöven är
också råvara för framställning av
kokain. USA använder väldiga belopp
årligen för att tvinga Bolivias
cocabönder att byta grödor.
Många anser att USA
använder "kriget mot droger" som en ursäkt
för att utöva militärt inflytande
över landet.
USA:s regering ser Evo Morales som
en fiende i samma kategori som Kubas Fidel Castro och
Venezuelas Hugo Chavez. I juli 2005 sände Bush 500
man ur Special Forces till Bolivias grannland Paraguay
för att träna landets armé i "kampen mot
terrorism och droghandel". I augusti invigdes en
amerikanska bas som också är Paraguays
största flygplats, Mariscal Estigarribia, där
tunga plan som B-52, C-130 Hercules och C-5 Galaxy kan
landa. Flygplatsen, 25 mil från gränsen till
Bolivia, ligger "idealiskt för en intervention i
Bolivia", skrev nyligen Maurice Lemoine i franska Le
Monde Diplomatique (2/2006).
I oktober 2005, då Morales
kommande seger var uppenbar, gav den amerikanska
ambassaden instruktioner till den bolivianska
armén att förstöra 29
kinesisktillverkade missiler, vilka fullföljdes.
När det skedda blev offentligt vållade det en
storm av protester.
* *
*
Bolivia hör till världens
mest plundrade länder. Här ligger Potosi, med
den silvergruva som en gång gav enorma rikedomar
åt det spanska imperiet. Något liknande
gällde de rika tenngruvorna som gjorde sina
ägare förmögna under 1900-talet. Men 1985
sjönk världsmarknadspriset på tenn. De
flesta tenngruvor stängdes. 25.000 gruvarbetare blev
utan jobb. Många av dem började i stället
odla coca för att överleva.
Nu gäller det gasen. Kommer
Evo Morales att lyckas med att nationalisera
gasen?
* *
*
En februarilördag kommer jag
till Oruro, som en gång var centrum i Bolivias
område med tenngruvor. Sedan 20 år är
Oruro stagnation och fattigdom - utom en förgylld
vecka varje år. Karnevalen i Oruro inleds den
här lördagen, den karneval som är en
nationell stolthet och räknas som Latinamerikas
näst största efter den i Rio. Halva året
förbereds den veckolånga festen av maskmakare,
kostymsömmerskor, dansare och orkestrar.
En karneval ska upplevas med alla
sinnen, inte reduceras till ord och trycksvärta.
Dansarnas färgprakt, deras dräkter, varje
danstrupps gestaltande av en folklig myt, allt är
överdådigt, storslaget och
hänförande.
Och Evo är där, Evo
presente!
Karnevalen
i Oruro @ Sören Sommelius 2006
Men det ser jag först dagen
efter på TV. Våt om kläderna, omgiven av
dansande och sjungande karnevalsbesökare står
han där, våt därför att i
karnevalsyran ingår att alla sprutar eller
slänger vatten eller lödder på varandra,
det här är ingen plats för
torrbollar.
Jag sitter på en läktare
i tio timmar innan jag vacklar till bussen som tar mig
åter till La Paz. Då har bara halva
processionen passerat. Allt fortsätter i stegrad yra
och utlevelse tills fyra på morgonen.
Mellan de olika trupperna passerar
bilar fantasifullt dekorerade med andinska vävnader
och med de vackraste tennfat, som anspelar på
Oruros förflutna som tennets huvudstad.
* *
*
Karnevalen i La Paz följer
några dagar senare, mindre och folkligare. Som
utlänning och "gringo" går jag inte säker
någonstans. Ballonger fyllda med vatten prickar
mig. Småkillar duschar mig med vattenpistoler
utbyggda till meterlånga vattenkastare.
Jag flyr andfådd uppför
de branta backarna. Från fönstret på
mitt ombonade tiodollarhotell ser jag ner över en
grönsaksmarknad. Stadiga indiankvinnor packar i sena
kvällen samman det man inte har sålt, en
orkester kommer vandrande och ännu vid midnatt har
de karnevalsdansande tagit över gatan.
Det här landet är deras,
det borde vara deras.
Kvinna
i Oruro @ Sören Sommelius 2006
Når
Sydamerikas vänstervåg också
Peru?
En demonstration passerar Plaza de
Armas i Puno, den peruanska staden vid Titicacasjön,
på 3.900 meters höjd. Bastanta indiankvinnor
bär banderoller. Någon skanderar i megafon "Un
pueblo unido …", "Ett enat folk kan aldrig
besegras". De demonstrerande är anhängare till
Ollanta Humala, ledare för vänsterpartiet PNUP,
som i slutet av mars tagit en knapp ledning i
opinionsmätningarna inför det peruanska
presidentvalets första omgång den 9 april,
då också val till parlamentet
genomförtes.
Presidentvalet kommer troligen att
avgöras den 7 maj i en andra omgång mellan
Humala och kristdemokraternas Lourdes Flores, som kan bli
landets första kvinnliga president.
Mitt huvud är fullt av
exotiska bilder från uroindianernas byar. I kanske
tusen år har urofolket levt på de flytande
vassöarna i Titicacasjön. Luften är tunn
att andas. Inte kan jag sova i Punos kalla nätter.
När jag strövar runt i Punos backar svartnar
det för ögonen de första dagarna. Jag
köper lite cocablad och tuggar, det hjälper mot
höjdsjuka.
Här på torget
framför katedralen är det minst av allt
exotiskt. Jag ser människor som kräver
rättvisa och bättre villkor.
* *
*
Det har varit många
svåra år i Peru. Gerillan Sendero Luminoso,
"Den skinande stigen", drev en väpnad kamp ända
in på 90-talet. Men det gick snett. De
fattigbönder man sa sig kämpa för blev
offer för både gerillans våld och
regimens motvåld. Många flydde till Limas
slumområden. Alberto Fujimori, president 1990 -
2000 och son till japanska invandrare, krossade gerillan
- bara för att sluta sin ämbetstid i japansk
landsflykt efter vidlyftiga ekonomiska skandaler.
43 procent av Perus invånare
är indianer (37 procent är mestiser och 15
procent av europeiskt ursprung). Efter Fujimori valdes
Alejandro Toledo 2001 till landets förste indianske
president. Men de förhoppningar som knöts till
honom infriades inte. Hans opinionssiffror har rasat i
botten efter en rad korruptionsskandaler, trots att Peru
ekonomiskt fått starka
tillväxtsiffror.
Utvecklingen har inte varit
för alla. Fortfarande lever 54 procent av Perus
befolkning under fattigdomsgränsen. Vad innebär
valet för dem?
* *
*
En stor vänstervåg har
omvandlat Sydamerika dramatiskt under senare tid. De
fascistiska juntornas tid på 70- och 80-talen
tillhör kontinentens dystra men längesedan
avslutade historia. I land efter land har nu
vänsterregimer tagit över, med fokus på
minskade sociala orättvisor och minskat beroende av
USA och de multinationella företagen, men med
pragmatisk hållning till
marknadsekonomin.
I det oljerika Venezuela är
den färgstarke och orädde Hugo Chavez
president. USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld
jämförde nyligen Hugo Chavez med Adolf Hitler i
hotfulla ordalag, som också riktade sig mot
Bolivias nyvalde förste indianske president Evo
Morales. (AFP 2.2.06). Tidigare i år valdes
Michelle Bachelet till Chiles första kvinnliga
president i spetsen för en vänsterregim.
Brasilien styrs av förre fackföreningsledaren
Lula, Argentina av Néstor Kirchner och Uruguay av
Tabaré Vazquez. Till Paraguay har inte
förändringens vindar nått, inte heller
till Ecuador och Colombia.
Mycket har hänt sedan de
brutala militärdiktaturernas tid i Latinamerika.
Finns det risk för bakslag nu, liksom på
Salvador Allendes tid, frågar många
sig.
Demonstranterna tågar runt
torget i Puno. Oro uppstår, en rad eleganta
turistbussar stör demonstrationen, tror jag, tills
jag ser att bussarna är tomma och hör hur
chaufförerna tutar rytmiskt, deras fackförening
stöder Humala. Framför katedralen ställer
man upp en minibuss. På dess tak talar man med
megafon till de församlade. Ett tusental personer
har kommit för att lyssna. Knutna nävar far i
luften. Poliser med kravallsköldar och hjälmar
står beredda att gripa in. Men inget händer.
"Un pueblo unido …", skanderar man.
Ollanta Humala får sitt
stöd framförallt från
ursprungsbefolkningen och från de fattiga i
storstädernas slumområden, de så kallade
pueblos jovenes.
Kvällarna i Puno är
bistert kalla, också under sommarmånaden
februari. På restaurangerna lockar man med
tända brasor. Mitt hotell, El Presidente på
Jiron Tacna, har sett bättre dagar. Utanför
ingången sitter två väl
påklädda stickande indiankvinnor och
säljer mössor, vantar och fingerdockor. Det
drar isande kallt genom de enkla fönstren. Men i
sängen finns fyra värmande filtar.
Från fönstret ser jag
samma dag ännu en demonstration utanför
Presidente på Tacnagatan. Det är
anhängare till Lourdes Flores som tågar
förbi med banderoller och rungande slagord. Bland
Ollantas anhängare fanns många traditionellt
klädda indianska kvinnor. Det finns det också
bland kristdemokraterna här.
Lika kyliga som kvällarna i
Puno är, lika hett verkar det politiska klimatet
vara. Kan engagemanget leda till förändring?
* *
*
Tio kvarter från Plaza de
Armas ligger Punos hamnkvarter och den sägenomspunna
Titicacasjön, 3.810 meter över havet, 19 mil
lång och 65 km bred i genomsnitt. Vattnet är
bara elva grader plus. På andra sidan sjön
anar jag snöklädda berg i Bolivia.
Om Lourdes Flores vinner valet
innebär det antagligen ingen större
förändring mot nu. Ollanta Humala har som
vänsterradikal militär stora likheter med Hugo
Chavez, som också gett honom sitt stöd. Skulle
han vinna innebär det nya regionala allianser med
grannländerna, riktade mot USA:s dominans och
förmodligen nationaliseringar av landets
naturtillgångar, som naturgas och
ädelmetaller.
I Peru liksom i Bolivia spelar
odlingen av coca en stor roll. Med kampen mot cocaodlarna
- och mot kokainet som framställs ur bladen - som
förevändning kan USA komma att ingripa vid
någon kritisk punkt.
sosommelius@hd.se
* Fd
chef för kulturredaktionen på Helsingborgs
Dagblad
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2006
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|