|
|
|
Nr 101
Kommer du ihåg den lilla vietnamesiska flickan som springer ifrån amerikanska napalmbombar? Piloten kunde inte bära vad han hade gjort och blev präst. För ett par år sedan träffades de två, hon förlät honom omedelbart och kramade om honom med ett leende. Och - inom kort - visas i USA en film om Pete Peterson, en annan bombpilot som satt i vietnamesisk fängelse i 6 år, kom hem och blev medlem av kongressen och deltog i försoningsarbete mellan de två länderna - "jag kan inte göra om det som hände, men jag kan hjälpa till att bygga framtiden." Han blev USA:s ambassadör i Hanoi 1996 och gifte sig förra året med vietnamesiskan Vi Ly. Tillåt mig påståendet att vi aldrig kommer att lyckas med att hjälpa krigförande och krigsdrabbade till fred, med mindre vi sätter de mänskliga dimensionerna av konflikter, krig och återuppbyggnad i centrum. Förstörda hus och infrastruktur är det principiellt enkelt att återskapa, det rör sig egentligen bara om pengar, material och organisation. Med människorna - och den enskilda människan - i krig är det annorlunda. Här rör det sig om att "återuppbygga" själen, om kollektiv och individuell identitet, om behovstillfredsställelse, gemenskap, värdighet, kulturutövande, förtroendet för sig själv och andra, en tro på - och hoppet om - att det finns en framtid efter helvetet. Och om att leva med smärtan utan att förtäras av hatet och lusten efter hämnd. Det handlar om att hjälpa människor att komma igenom och ut ur de traumer de ofta fått - särskilt de yngsta och yngre som är mest utsatta och minst skyddade. Oskyldiga offer ska ha en bekräftelse på att de lidit och - lika viktigt - de stackars unga som lurades av överordnade ordergivare till att begå fruktansvärda övergrepp på andra, ska ha hjälp, rehabiliteras till ett nytt liv. På alla dessa områden står vi internationellt, nationellt och individuellt mer eller mindre på bar mark. Dessutom är det inte i första hand en fråga om pengar, teknik eller organisation - och det rör sig inte om en marknad. Man kan inte tvinga någon att förlåta eller ångra. Det måste komma inifrån. Men man kan hjälpa till. Här ligger, tror jag, kärnan i en humanitär intervention. Arbetet med dessa frågor kräver inlevelse, medkänsla, god tid, många människor och lite teknik. Och insatserna har inget att göra med makt. Donorländer träffas och utlovar hjälp, investeringar och handel, naturligtvis under förutsättning att mottagarna accepterar de villkor som knyts till hjälpen. Men insatser för försoning, förlåtelse, fredsskapande, behovsanalys, ickevåldslig konfliktlösning, fredsundervisning, förhandlingsteknik, tolerans, samexistens och mellanfolklig förståelse finner vi vare sig på hjälpbudgeterna, i Världsbankens lånevillkor eller i de mandat utskickade poliser och soldater har med sig. (Visst, det talas om mänskliga rättigheter och demokrati, men det är inte det samma som försoning och kommer aldrig att fungerar utan försoning). Dessa vitala områden tar några små och få folkliga organisationer och experter sig an i några, men långtifrån alla, konfliktområden. Här hemma är det lättare att tala om kroppen och fysisk sjukdom än om psykisk sjukdom och t ex självmord; men trots allt kan psykiskt sjuka räkna med att få hjälp. Men jag undrar om det behövs mer än en hand för att räkna de soldater, civila och poliser, som regeringar nu skickar till Kosovo, som har en professionell utbildning och träning i de mänskliga dimensionerna som t ex förlåtelse och försoning? Det finns ett par små forskningscentra i världen som arbetar med just förlåtelse och försoning. Ett av dem är The International Forgiveness Institute i Wisconsin. I ett nyhetsbrev därifrån läser jag att den första universitetskonferensen någonsin om förlåtelse hölls i 1995 och att det bara finns 110 publikationer på engelska under de senaste drygt 2000 år! Förlåtelse är individuell. Man avsäger sig sin vrede eller rätten till hämnd. Den som förlåter tyglar sitt hat och sin oförsonlighet och kan, när det går djupt, erbjuda våldsmannen/-kvinnan en generositet, sitt samarbete eller rentav sin kärlek. Äkta förlåtelse betyder att man befriar sig själv ifrån vreden och hatet och kommer vidare i livet. Man glömmer absolut inte, men ger skadan och sorgen ett avgränsat rum för att kunna "få plats" att leva rikare, mer positivt. Förlåtelse är en psykologisk möjlig och en moralisk respons på en annan människas orättvisa handling. Förlåtelse är att inte ge tillbaka med samma mynt därför att det i längden förstör en själv, den andra eller relationen. Försoning kräver minst två. De räcker varandra handen efter en process av erkännande på väg mot en sanning om det inträffade - och bakgrunden till varför det hände. De träffas i respekt, inte för handlingen eller för det våld den innebar, utan för det oemotsägliga faktum att de både är människor. Ja, i enstaka fall kan parterna erkänna sitt medansvar eller bättre förstå (utan att acceptere) varför den andra ville eller måste skada. Det är en process av oerhörda empatiska dimensioner, man försonas därför att man i viss mån har lyckats leva sig in i hur den andra - offret och gärningsmannen - kände och känner.* Om dessa svåra existentiella processer, som samtidig är avgörande för att kunna förebygga våld och för att lyckas skapa fred efter våldet, behövs det otvivelaktigt grundforskning: av vad som i historien har fått olika människor att förlåta och försonas; vi har behov av studier av kulturers starka och svaga sidor vad gäller försoning; och för en systematisk utveckling av tekniker som kan hjälpa oförsonliga människor. Det finns ett behov av att utbilda kunniga som kan ta med sig dessa dimensioner in i det bredare återuppbyggnads- och hjälparbete och samtidigt vara terapeuter för den enskilde. Världen har inte behov av arméer av soldater utan arméer av mogna och välutbildade människor med insikter i den gåta det är att människor - under vissa omständigheter - begår djupt omänskliga handlingar. Och i hur vi kan minimera riskerna för att det fortsätter att hända runt om i världen. Därför idén om försoningscentra eller -institut/-akademier, som kan forska, utbilda och hjälpa andra - däribland diplomater, makthavare, internationella organisationers staber och massmedia - att bättre förstå de mångfacetterade aspekterna av den psykologiska återuppbyggnaden efter krig. De bör upprättas i konfliktområden och med i huvudsak lokal ledning. De skall fungera som förtroendeskapande åtgärder och deras medarbetare skall inte bara forska utan också kunna gripa in när våld åter hotar bryta ut. Här ska lokal och internationell expertis kunna träffas och samarbeta och, inte minst, bygga upp en kunskap som tar utgångspunkt i regionens traditionella mekanismer för förlåtelse och försoning. Ett sådant förslag ställde jag i samband med Utrikesdepartementets utredning om konfliktlösning för snart tre år sedan. Idéer som bryter lite mot det vanliga paradigmet tar lite tid, men jag tror ändå att händelser som dem i Kosovo bör kunna hjälpa långt fler att inse betydelsen av en sådan satsning. De nordiska länderna kunde ta initiativ till att finansiera lokala multikulturella och multikompetenta försoningsakademier på Balkan, Afrikas Horn, i t ex Burundi eller mellan Indien och Pakistan. Det skulle näppeligen gör ont värre.
*) Man kan läsa mer i en ny bok på danska redigerad av Dorthe Broen och Vibeke Vindeløv, "Konflikt og forsoning. 11 indlæg om en vanskelig, men nødvendig proces," utgiven av Hans Reitzels forlag och Dansk Flygtningehjælp (186 sidor).
13. augusti 1999 © Jan Øberg
  |
