|
|
|
Jan Øberg
Den internationella så kallade "gemenskapen" är på plats som fredsskapare i så gott som varje konflikt och krig med sina diplomater, soldater, återuppbyggnadshjälpare, monitorer, jurister, ambassadörer, fredsbevarare, medlare, poliser, experter, förhandlare - och med agenter, satelliter, hangarfartyg och kampflygplan i högsta beredskap. Fredsstörande fraktioner skall bringas till det berömda förhandlingsbordet kring vilket de under det internationella samfundets tryck skall säga ja till fredsplaner. Denna generella, tidstypiska mediebevakning av politiska konflikter och krig befäster mer eller mindre medvetet två djupt missvisande, men funktionella uppfattningar. (A) Konflikter handlar om goda versus mindre goda aktörer och konfliktlösning är följaktligen en fråga om att bestraffa de onda och belöna de goda, offren. (B) Världen är uppdelad i två parter, ja det finns två världar: Å ena sidan har vi "fredsförstörarna" - skurkstater, hitleristiska diktatorer, förfelade stater, primitiva och onda aktörer, terrorister, folk som bara förstår stora bokstäver eller bomber - kriminella som inte efterlever folkrätten, har fått för mycket makt och för många vapen och excellerar i folkmord och etnisk rensning. De står faktiskt så lågt att vem som helst har en åsikt om dem utan att veta någonting om dem. De för krig och dödar därför att de tycker det är roligt. Å andra sidan har vi "fredsskaparna." Det är vi själva, civiliserade länder som de nordiska, EU, USA, NATO, OSSE, FN:s säkerhetsråd, Världsbanken, humanitära organisationer etc. De arbetar med fredspolitiska projekt som EU och fredsframtvingande militär som NATO. Driven av önskan om att befrämja världsfreden hävdar de universella principer och känner sig i det närmaste konstant moraliskt förpliktigade att bekämpa det våld "de andra" så bestialiskt betjänar sig av. De intervenerar på världsfredens och världssamfundets vägnar. De lider för freden. De är inte och har aldrig varit medverkande till eller medansvariga för underliggande konflikter såsom gränsförändringar, social nöd, orättvisa handelsförhållanden. De har aldrig hållit förtryckarregimer under armarna. De saknar varje strategiskt, militärt, resursmässigt eller ekonomiskt intresse i dessa konfliktområden - vilket ju också skulle hindra dem ifrån att uppträda som opartiska medlare. Höga moraliska och folkrättsliga priciper eller kampen mot barbariet utgör kärnan i deras indiskutabla kraft i rollen som "conflict managers" och fredsskapare. Världens fredsförstörare tvingar dem att bli en sorts poliser, domare och fredsmedlare. Och för övrigt kostar det enorma summor. Så ser det nya kalla kriget ut, skiftande aktörer och scener, inte fasta block som förr i världen. Men det finns återigen två läger. Vi och dom. Goda och onda. Fredsskaparna och våldsmännen. Lösningen och problemet. De anständiga och de skyldiga. Detta kalla krig sammanfattades träffande av CNN:s reporter i Kosovo den 19 januari · la Messias och syndarna: "Det internationella samfundet kämpar för att bringa freden till Kosovo medan parterna fortsätter att bekämpa varandra."
Den nya utgåvan av det kalla kriget förutsätter att följande två frågor aldrig ställs, nämligen: Om fredsskaparna är ute för att skapa fred, gör de det då bra i denna självpåtagna roll? Och - mindre vänligt: Tjänar fredsskapandet i själva verket några mindre fredliga syften? Följdfrågor kunde vara: Är det internationella samfundet alltid helt utan skuld i att konflikterna uppstår? Är och kan dess diplomater alltid vara objektiva, rättvisa, opartiska och enbart befrämja högre ideal? Är det enbart konfliktparternas fel när avtal bryts och massakrer begås eller händer det också därför att avtalen - medierade av det internationella samfundets många och med varandra konkurrerande organisationer, länder och diplomater - är resulatet av kvacksalveri? Därför att parterna känner sig omyndigförklarade? Om vi nu för en stund tror på - myten om - att USA, Nato, OSSE, EU-länderna uteslutande engagerar sig i brännpunkterna med den ädla avsikten att medla och skapa fred, är dess män på platsen då tillräckligt professionella fredsmedlare och förhandlare? Har de den rätta utbildningen, den nödvändiga träningen och erfarenheten - som t.ex. professionella jurister eller läkare förväntas ha - på sina kompetensområden: konfliktanalys, diagnos, kulturförståelse, konfliktpsykologi, inlevelse, förhandlingsteknik, försoning, återuppbyggnad? Vet de tillräckligt om hur man bygger förtroende med folk, som man inte tycker om men ändå skall samarbeta med? Känner de till skillnaden mellan diktat och dialog? Och vilka kriterier finns egentligen för att skilja en dålig fredsplan från en som är bra?
Kosovo, januari 1999. Vad kan tänkas vara orsakerna till att det har gått så helvetes snett med ambassadör Holbrookes och president Milosevic "freds- och vapenvilafördrag" från oktober förra året? Vi kan naturligtvis hålla på att säga att det ena dagen är serbernas och nästa dagen albanernas fel. Men det är bedövande irrelevant för problemens lösning! Man undrar hur länge intellektuella och journalister kan undvika att ställa den självklara frågan: ramlar det hela kanske ihop därför att det internationella samfundet underlät att göra nånting åt krisen under nästan tio år och medvetet väntade tills den blev så akut att Nato kunde presenteras som den "sista" eller "enda" utvägen? Därför att de "dirty deals," som parterna och fredsskaparna har fixat, inte har någonting med fred att göra? Kan det tänkas att det går så snett därför att folk i branschen inte ser skillnaden mellan att angripa människor - och angripa problem? Därför att diplomaterna Holbrooke, Hill och Walker - av rena slumpen alla amerikaner - även om de vore eminenta fredsexperter bara skulle räcka som tre skräddare i helvetet? Därför att det internationella samfundet saknar kapacitet till komplex analys och hitintills har sålt mängder av vapen och ammunition till parterna? Därför att vi internationellt saknar tillräckliga resurser, professionella, organisation, koordinering och en samlad filosofi och metod för just konflikthantering? Kosovo januari 1999. Patienten håller på att dö på operationsbordet, men kom ihåg: Du får aldrig fråga om läkarna, som utan utbildning och därmed utan diagnos åtog sig att operera, gör det rätta. Det är patienternas eget ansvar om de dör under operationen. Och förresten förtjänade de väl ändå att dö? De tillhör ju "de andra."
21 Januari 1999 © Jan Øberg
  |
