|
|
|
Nr 95
Det är fredagen den 19 februari. Jag har just återvänt från nästan tre veckor i Skopje, Belgrad och Kosovo. Min analys och min intuition säger det jag inte vill höra: bombningarna rycker närmare. Det var det 34:e besöket sedan 1991. Jag är delvis utbildad i Dubrovnik, sedan 1974. Jag kan inte släppa det, det är på något sätt också mitt land, som återigen hotas av den kulturkrets jag tillhör. Radmila och Peca i Belgrad, vänner sedan 1974, intellektuella som har valt att inte lämna, har just sagt nej till ett erbjudande om uppehälle i utlandet. Dottern Anja på 9 skall växa upp här. "Jag reste ned nu," säger jag, "därför att det antingen skulle falla bomber eller bli en sorts 'förhandling' och jag ville vara här om flygraiderna kommer, för jag skäms över vad Danmark, Norge och andra länder gör." Radmila får tårar i ögonen. En diplomat på den brittiska ambassaden anförtror mig att "det är inte säkert vi är här om fjorton dagar. Förstår Ni, denhär gången är jag rädd att NATO means business. Det finns mängder av militära anläggningar runt om och i Belgrad. En kryssnings-robot kunde komma på avvägar. Och vi utlänningar kan lätt bli gisslan." Ja, vi utlänningar kan alltid ge oss iväg, när våra egna länder har iscensatt helvetet, tänker jag. Ungefär 250 plan står redo runt Jugoslavien. Också danska och norska F-16. Jadranka bekräftar att det finns "bombvärdiga" mål nära hennes och föräldrarnas lägenhet i Nya Belgrad. "Men se Dig omkring här, se på fattigdomen och hopplösheten." Jag har redan sett den i människors ögon och sättet att promenera på i det gråbruna, förfallna Belgrad, som en gång i tiden kallades den vita staden. Jag har sett tiggarna och de gamla, som byggde det här landet, och som nu säljer sina böcker, souvenirer och andra ägodelar för att få det att gå runt efter snart tio års internationella sanktioner och nationell självdestruktion. "Det är absurt. De flesta bryr sig inte ett dugg om Kosovo och har aldrig varit där och nu kommer vi kanske att bli bombade för dess skull. Herregud, Kosovo är ju redan förlorat. That's it!" Mina kosovo-albanska vänner önskar inte att någon serb ska dö under flygraiderna - nåja, kanske Milosevic och hans hustru säger de med ett leende. Alush är högt uppsatt politiker och läkare med internationell erfarenhet. "Nej, jag ska inte till Rambouillet, det är bara ett spel om politik och bomber. Om de arbetade med människors behov och vardag - med att förbättra skolor, sjukhus, medier, etc. - då skulle det ha kunnat vara fred här nu." Det serbiska mediecentret i Pristina har hittat Rashid, en albansk taxichaufför, som ska ta mig tvärs genom Kosovo till Decani vid albanska gränsen. Rashid är ingenjör med två år i Freiburg bakom sig. Vi blir stoppade åtta gångar av serbisk polis, som kollar de samma papper och mitt pass. "Vad ska han?" frågar de Rashid och pekar på mig. "Han ska besöka Fader Sava på Decani-klostret." I ett fall får han betala polisen 10 DM. Han är moderat och stöder inte den albanska befrielsearmé, KLA - som vi förresten inte ser skuggan av under vår 250 kilometer långa resa i hans livsfarligt förfallna Mercedes. Det ortodoksa klostret och Fader Sava har bett om att inte få polisskydd, inte heller efter krig, kidnappningar och mord i och kring Decani. Han är "cyber-munk" och har en av de bästa e-mailtjänster och hemsidor om allt som händer. I en liten lokal med sneda väggar i detta otroligt vackra kloster från 1300-talet funklar nya datorer, modem och CD-skivor. Långt innan vi andra stiger upp kollar han och de andra svartklädda munkarna världspressen och de lokala nyheterna och skickar det viktigaste till prenumeranter världen över. "Internet är Guds försyn. Jag valde vissligen att bli munk för att meditera och be, men just nu är det vår plikt att också arbeta med politik. Så snart diktatorn i Belgrad är borta blir det meditation och bön igen. Serber och albaner kan leva tillsammans, självfallet! Kosovo är ingen etnisk konflikt." Dagen efter reste han till Rambouillet tillsammans med andra kyrkfolk och intellektuella - respekterade, självklara representanter för serberna. De kom inte in på slottet. Klostret är för övrigt centrum för en internationell ortodox humanitär organisation, som leds av två danska eldsjälar och med fifty-fifty albaner och serber, som får ut hjälpen till alla behövande oberoende av nationalitet. Avsked. Omfamnar dem och Fader Sava än en gång, varm inombords och utanpå på denna soliga februaridag med de första snödropparna. Rashid satt med de fyra timmarna besöket varade. Han och munken blev vänner. Praktisk försoning. Vardagens fredsbevarare finns i alla krig och de är gemensamma i upplevelsen av att deras ledare och det internationella samfundet ger fan i dem. Eliterna ser sina gemensamma intressen - vad bra om befolkningarna också kunde se sina, tänker jag. Somliga gör det. Det finns multietniska organisationer i Kosovo, det finns norska Nansen-Akademins center för serbisk och albansk ungdom, som utbildas i och arbetar med konfliktlösning och försoning. I Skopje sammanfattar Slobodan, min makedonske chefredaktörsvän och en av landets bäste intellektuella, situationen såhär: "Det största problemet här heter Chris Hill" - USA:s ambassadör som skrivit det mesta av "freds"-planen i Rambouillet. "Han var med i Dayton, i Albanien, här i Makedonien och nu i Kosovo och inget av det fungerar!" Vi har nu äntligen fått en brobyggande samlingsregering av traditionellt nationalistiska albaner och makedonier. NATOs bomber kan enbart destabilisera Makedonien och vara ett stöd till KLA och till extremistiska albaner här." Den NATO-styrka som ska evakuera OSCE:s mission i Kosovo inför bombningar ligger i Kumanovo 20 km inne i Makedonien, på samma plats som FN:s soldater. Om den sätts in i Kosovo är det aggression och ingen vet hur Belgrad kommer att reagera på den och på bomber. Man kan inte utesluta att Jugoslavien vill hämnas på just NATO i Kumanovo och bestraffa Makedonien som dess bas. Alltså frågar jag FN-folk i Skopje om Danmarks och Norges deltagande i flygraider över Serbien faktiskt ökar risken för att danska och norska FN-soldater får bomber i huvudet? "Javisst, men ingen har frågat oss här i FN hur vi ser på riskerna med ett bombföretag och det verkar inte som om politikerna i vare sig Oslo eller Köpenhamn ser sammanhanget..." I dessa dagar tänker jag på dem och känner maktlösheten - Radmila, Peca, Anja, diplomaterna, Jadranka, Serbiens fattiga, dess över 600.000 flyktingar, på Alush, Rashid, Sava och hans bröder, de danska eldsjälarna och deras serbisk-albanska hjälpare, på Nansen-grupperna av unga albaner och serber, Slobodan, FN-missionen, danska och norska FN-soldater, på OSCE:s folk. De spelar ingen roll. Säger, ingen. Gud förbjude att de blir dödade fysiskt, men de har redan blivit det politiskt. Är det någon bland de humanitärt stöveltrampande interventionisterna - liberala såväl som i den hädengångna vänstern - som gitter lyssna på dem?
19 February 1999 © Jan Øberg
  |
